Assistansutredningens delbetänkande - Hårdare tag mot användare av assistans!

I fredags (28 september 2007) presenterade Assistansutredningen (LSS-Kommittén) sitt delbetänkande "Kostnader för personlig assistans. Skärpta regler för utbetalning, användning och återbetalning av assistansersättning". Delbetänkandet är ett snabbt svar på ett tilläggsdirektiv som kom från regeringen så sent som den 5 juli i år. Med en sommarsemester däremellan inser man att det har gått väldigt fort och vill man vara lite elak kan man säga att det märks i utredningen, som verkar vara mer intresserad av att visa på handlingskraft mot det påstådda fusket och presentera medialt lättsålda förslag, utan att tränga ner i en mer konstruktiv analys av problematiken.

Men mot den bakgrund som utredningen har haft att arbeta, de "avslöjande" reportage som dykt upp i olika media (bl a i Nerikes Allehanda) om felanvändning av assistansersättningen, så är förslagen ändå relativt förståeliga och i många stycken rimliga. Det har handlat om att snabbt säkra reformen mot alla misstankar om att den inte används så som den varit avsedd att göra.

I korta drag är utredningens viktigaste förslag dessa:

- Den ersättningsberättigade måste använda hela assistansersättningen för att köpa personlig assistans eller själv vara arbetsgivare för sina personliga assistenter.

- Den som köper personlig assistans ska inte få ta emot några ersättningar eller andra ekonomiska förmåner av assistansanordnaren annat än om det finns vissa särskilda skäl för det. Assistansanordnare ska inte heller få betala ut ersättningar och ekonomiska förmåner utan särskilda skäl.

- Den ersättningsberättigade ska kunna redovisa hur den utbetalda assistansersättningen har använts. I vissa fall ska överskott av assistansersättningen betalas tillbaka till Försäkringskassan

- Försäkringskassan får kontrollera hur den enskilde använt assistansersättningen. Försäkringskassan ska också, efter samråd med den ersättningsberättigade, få besluta att assistansersättningen betalas ut till annan assistansanordnare än denne valt.

- Staten ska ta ett större ansvar för att alla berörda får en samlad information om vilka regler som gäller i samband med personlig assistans.

Det hela går alltså ut på att öka kontrollen av att de medel som betalas ut till personlig assistans faktiskt används till just personlig assistans. Detta sker genom att man förtydligar lagstiftningen. Tanken är att man skall ta bort de så kallade "trivselpengarna", dvs. de pengar av assistansersättningen som vissa assistansanordnare betalar tillbaka till användarna för utgifter som inte direkt kan kopplas till assistansen. Detta, menar utredningen, skall göra att kvalitet i assistansen blir det främsta konkurrensmedlet mellan assistansanordnarna. Privatekonomiska skäl hos användaren av personlig assistans, skall inte längre kunna utgöra ett skäl för att välja en särskild anordnare, eller för att välja att själv vara arbetsgivare åt sina personliga assistenter.

Svårare att själv vara arbetsgivare

Ett av de stora problemen med utredningen såsom den ser ut idag, är att man i hög grad försvårar för de som själva vill vara arbetsgivare för sina personliga assistenter. Det märks tydligt att företrädare för denna grupp inte varit representerade bland utredningens experter .

Alla de olika formerna för att ordna sin assistans, t.ex. privata företag, kommunen, egen regi, kooperativ, är nödvändiga för att olika individer skall kunna lösa sin assistans på de sätt som de själva upplever är bäst. Men ingen form ger en sådan direkt och nära kontroll över sitt liv, som den när man själv är arbetsgivare för sina assistenter. Detta slås också fast av utredningen när man skriver att: "Möjligheten att vara egen arbetsgivare är en värdefull del av assistansreformen. Inte någon form av utförande ger den assistansberättigade lika stor kontroll över sin personliga assistans." Man fortsätter därefter med att konstatera att denna form av assistans är väldigt krävande och kräver ansvar och kunskaper motsvarande det som gäller för ledare i mindre företag. Dessutom kräver det kunskaper i arbetsledning, arbetsmiljö etc. Därför gränsar det till det absurda när utredningens förslag gör trösklarna för denna form av assistanslösning väldigt mycket högre när man de facto ställer högre och andra krav på de individer som själva vill vara arbetsgivare till sina egna assistenter och ha den fulla kontrollen över sitt liv och sin vardag. Vill man själv vara arbetsgivare får man krav på sig att göra en fullständig redovisning av hur pengar använts mellan olika kostnadsslag. Om man istället köper personlig assistans från en t.ex. ett företag behöver man endast visa att ersättningen betalats till denna. LSS-kommittén ställer i princip inte några högre krav på egna arbetsgivare än på de andra ersättningsberättigade. Men för den enskilde arbetsgivaren blir det administrativa arbetet betydligt större nu än tidigare.

Eftersom gruppen egna arbetsgivare utgör 3% av alla assistansberättigade kommer effekten av det högre redovisningskravet inte ha någon påverkan på LASS-kostnadsutvecklingen. Men den troliga effekten är att denna grupp kommer att bli ännu mindre. Detta är med största sannolikhet inte någon egentlig avsikt från kommittén utan bara en konsekvens av att man haft dåligt med tid att utreda situationen för denna grupp. Troligtvis skulle utredningens tidigare förslag om relativt fixa nivåer för de olika kostnadsslagen fungerat bättre för denna grupp, än det nuvarande förslaget. Men man inser också att det skulle vara svårt att uppbåda det politiska mod som krävs för att skräddarsy olika lösningar för olika grupper av assistansanvändare.

Dessa höga krav på redovisningar av vad som i sammanhanget närmast kan betecknas som småpengar, gör självklart att tidsåtgången och kostnaden för administration hos den enskilde kommer att öka.

Detta gör besparingen än mindre tveksam eftersom även i det nya systemet måste den som är arbetsgivare för sina egna assistenter kunna få ersättning för den administration som görs. Den absurda konsekvensen skulle kunna bli att man får gå ner till halvtid i sitt ordinarie jobb, för att kunna använda den andra halvtiden att administrera sin assistans.
Utredningen konstaterar att de har försökt att hitta lösningar på detta problem, men verkar inte ha trängt djupare ner i problematiken, utan utgått från nuvarande system och de problem som finns med detta.

I denna del märks det tydligt att utredningen är ett hastverk och att man glömt bort några av de grundläggande idéerna bakom assistansreformen i sin iver att komma åt det påstådda fusket och felutnyttjandet. Man kan här läsa utredningens förslag (trots de i utredningen ingående experternas förhoppningar om motsatsen) som en kollektiv bestraffning för ett påstått fusk som leder till orimliga intrång i enskilda människors vardag. En bestraffning som grundar sig på att en individ råkar ha ett funktionshinder och är i behov av assistans för att kunna delta fullt ut i samhället.

Detta har uppmärksammats av en ledamot i utredningen Magnus Johansson, Miljöpartiet de Gröna, som i en reservation till förslaget kallar det för en "Tandlös lagstiftning som inskränker människor med funktionshinders möjligheter att leva som andra men tillåter övervinster i assistansföretagen "

Förhoppningsvis kommer det finnas kvar möjligheten att som egen arbetsgivare lägga ut hela eller delar av administrationen på en konsult och dra av kostnaden för konsulten som administration. Detta skulle ta hand om en del av problemet. Men en hel del administrativt jobb kommer dock finnas kvar hos en egen arbetsgivare som man inte lätt kan lägga ut: rekrytering, anvisning, schemaläggning, motivering och arbetsledning - frågan är hur många timmar kan man som egen arbetsgivare beräkna att det jobbet tar och hur mycket man får ta betalt för detta arbete i timlön/timarvode? Vem bedömer den tid som detta tar för olika individer? Ju mer seriös och noggrann man är, desto mer tid och högre kostnader. Och vem är arbetsgivare eller uppdragsgivare till den egna arbetsgivaren i detta fall? Måste man registrera en egen firma? Eller räcker det med registreringen hos skatteverket som arbetsgivare åt sina assistenter? Annars skulle det bli ännu krångligare.

Att vara egen arbetsgivare åt sina assistenter innebär när det fungerar som bäst, att assistansen blir skräddarsydd för individen, att individen kan utforma sitt liv på det sätt han/hon finner bäst och att assistenternas (också de individer med olika kunskaper och önskningar) behov av ett trevligt och bra arbete tillgodoses. Detta kommer förhoppningsvis även fortsättningsvis att vara en valmöjlighet för de som så önskar.

Det som följer nu är en remissrunda och här är det enormt viktigt att de stycken som rör personer som vill vara arbetsgivare i egen regi omarbetas och uppgraderas. Det finns ingen som helst rimlighet i de försvåringar som görs för denna viktiga grupp. Med de förslag som nu ligger kommer denna form att vara förbehållen bara en mindre elit, som dessutom kommer att få använda en större del av sin tid till att sköta administrationen av sin personliga assistans.

Det finns ingen anledning att likställa de som väljer olika former av assistans, utan istället bör systemet utformas för att stödja de olika förutsättningar som gäller för dessa. Man bör se till lösningar som istället stöder individen i de olika problem med att vara egen arbetsgivare som man definierat i utredningen (se ovan). Först då kan utredningens förslag bli långsiktigt hållbara, ta hand om problemen med den ursprungliga lagstiftningen och ändå hålla fast vid de ursprungliga intentionerna om att människor med behov av personlig assistans ska kunna leva på samma villkor som andra i samhället.

Peter Anderberg, 2007 10.