Anders Lindberg, ledarskribent, Aftonbladet – ”Widar Andersson dyker upp som en politisk fossil”
Widar Anderssons ifrågasättande av rättighetslagstiftningen i LSS är en del av större auktoritär idéströmning i samhället menar Anders Lindberg.
– Det finns en backlash just nu mot hela iden med en gemensam finansierad välfärd som alla kan ta del av.
Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet, skrev nyligen ledartikeln, frihet för många miljarder, där han säger att kostnaderna är orimligt höga för de som idag beviljas personlig assistans. Han ifrågasatte även själva rättighetslagstiftningen för personlig assistans, och sade:
Risken med rättighetslagstiftning i en generös välfärdsstat som den svenska är att efterfrågan på de skattefinansierade rättigheterna lätt blir överdriven och rentav osund och till och med kriminell.
Vad anser du om detta?
– Widar Andersson har blivit lite riddaren av den sorgliga skepnaden i alla diskussioner, här har han helt fel. Detta var en diskussion sossarna hade när LSS infördes 1994. Då fanns det en stark kritik mot en rättighetslagstiftning, säger Anders Lindberg.
Dyker upp som en politisk fossil
Anders Lindberg är förvånad över att detta tänkesätt finns kvar i socialdemokratin.
– Jag gissar att detta handlar mer om Widar Andersson, han tyckte säkert så även när LSS infördes. Han har ju inte varit med i det politiska arbetet på länge, utan är som en politisk fossil som plötsligt dyker upp igen. Tiden har sprungit ifrån uppfattningen att kommunen och myndigheten alltid har rätt och bestämmer allt.
Rättighetslagstiftning nödvändig
Anders Lindberg anser att en rättighetslagstiftning behövs eftersom kommunerna och myndigheter är för stelbenta.
– Det rimmar illa att ifrågasätta individuella rättigheter med den utveckling vi har i samhället idag. Det behövs tvärtom tydlighet i vad man har rätt att få. En rättighetslagstiftning garanterar att folk får det de ska ha, utan att ha för mycket prövningar i olika situationer. Assistansen var en del i LSS stora frihetsreform. Jag tycker LSS har fungerat som det var tänkt, förutom att man sparat in nu på slutet.
Det handlar också om människosyn fortsätter Anders Lindberg.
– Med LSS kom ju hela assistanstanken att folk skulle få bestämma själva. Det är en människosynsfråga som handlar om människor kan bestämma själva.
Tak för antalet assistanstimmar?
Widar Andersson hänvisar till en essä av Micael Kallin, nationalekonom och journalist, Assistansersättningen – ett slukhål i statsbudgeten där Kallin bland annat diskuterar kring rimligheten av ett tak för antalet assistanstimmar, nivåer på 70 eller 100 timmar per vecka nämns.
Vad anser du om detta?
– Detta är en mer traditionell borgerlig argumentation. Man ska inte ha välfärd för det överutnyttjas alltid. Det är i och för sig inte så konstigt att en nationalekonom diskuterar detta, det ligger i den tankemodell de arbetar med.
Utgångspunkten ska vara behovet
Anders Lindberg anser att iden med den allmänna välfärden är att först se till människors behov och sedan försöker man täcka dessa ekonomiskt. Då blir det konstigt att man sätter ett tak för behovet menar han.
– I sjukvården finns en liknande diskussion om man ska köpa in alltför dyra mediciner eller inte. När Widar Andersson och Kallin talar om att en så liten del av befolkningen tar så mycket resurser, kan man undra om de vill de byta med den lilla delen av befolkningen? Det tror jag inte de vill.
Widar Andersson och Micael Kallin talar också om att andra personer med funktionsnedsättning får för lite resurser…
– Jag kan inte svara på om det verkligen är så men jag skulle gissa att det handlar om svepskäl, andemeningen i texterna handlar om att dra ner på pengarna.
Alla som bor i landet ska omfattas av välfärden
Micael Kallin och Widar Andersson diskuterar även om det är rimligt att det går att bevilja tex personlig assistans till en person som precis bosatt sig i Sverige och som inte arbetat här, vilket skulle kunna tillämpas på tex nyanlända.
Vad anser du om detta?
– Jag vet inte hur många fall detta handlar om, men utgångspunkten här liksom i sjukvården borde vara behovet. Moderaterna har haft olika förslag om att man ska kvalificera sig på olika sätt till att få välfärd. Idag har vi dock principen att den bor i landet har rätt att ta del av välfärden. Detta tycker jag vi ska försvara, annars blir det ett sluttande plan, där man måste kvalificera sig för alltmer stöd.
Varför ifrågasätts LSS nu från flera håll?
Just nu finns det flera röster som öppet ifrågasätter rättighetslagstiftningen i LSS. Förutom Andersson och Kallin har även ledarskribenter som Gustav Juntti och Kajsa Dovstad från Liberala nyhetsbyrån uttryckt liknande tankar.
Varför kommer så många röster samtidigt?
– Det finns en backlash just nu mot trygghetssystem och hela iden om en offentlig gemensam finansierad välfärd som alla kan ta del av. Jag menar att ursprunget kommer från M och SD men också från en sorts auktoritär idéströmning som angriper område efter område. Det kan vara invandrare, det kan vara Pridefestivalen, det kan vara personer med funktionsnedsättning.
Anders Lindberg tror dock inte att de här åsikterna kommer att få så stort genomslag, de är för aparta menar han.
– Stödet för LSS finns på båda sidor blockgränsen, därför kommer åsikter som Widar Anderssons inte att få politiskt stöd. Man kan se hur striden om LSS varit de senaste åren, S har försökt dra ner men till slut tar det stopp, de kommer inte längre.
Vågar man rösta på S?
Bengt Elmén, säger i en krönika på Assistanskoll att han inte vågar rösta på S efter att ha läst Widar Anderssons ledarartikel.
Vad vill du säga till Bengt Elmén?
– Jag tror man ska vara medveten om att S är en kraft som håller emot den här backlashen av auktoritära värderingar där man försöker rulla tillbaka rättigheter vi kämpat till oss i alla år.
Men det har ju skett åtdragningar under nuvarande S-regering?
– Ja S har tyvärr haft en tämligen misslyckad minister på detta område men nu är hon utbytt och Lena Hallengren är mycket bättre.
Har det skett en förändring inom S menar du?
– Det har skett en normalisering där Åsa Regner var ett undantag. Hon var en för svag minister gentemot finansdepartementet och hon hade helt enkelt fel, säger Anders Lindberg.