Debatt

Sophie Karlsson, ordförande, IfA

IfA: Juridiskt hårklyveri förstör den personliga assistansen!

Människor blir utan den personliga assistans som de behöver. Allt färre moment ingår i de grundläggande behoven, vilket gör det allt svårare att beviljas personlig assistans och assistansersättning. Detta måste ändras.

De behov som definieras som grundläggande behov enligt LSS är andning, personlig hygien, på- och avklädning, måltider, kommunikation och annan hjälp som förutsätter ingående kunskap. Därtill kommer att det inte är behoven i sin helhet som räknas utan endast vissa delar, utom när det gäller andning och sondmatning. Vad som sägs ingå i de grundläggande behoven begränsas allt mer för varje år som går via domstolspraxis och Försäkringskassans ställningstaganden. Det senaste som förändrats är personlig hygien. I personlig hygien ingår numera bara moment som handlar “om att hålla kroppen ren från smuts och ohälsosamma ämnen”. Sådant som att ta på sig deodorant eller fixa till håret ingår inte i de grundläggande behoven. Den personliga assistansen blir allt mer detaljfixerad och styrd. Varje litet moment i en människas vardag ska granskas och vridas och vändas på.

Att räkna på de grundläggande behoven är viktigt då det är avgörande inte bara när det gäller rätten till personlig assistans eller inte utan även när det gäller vem som ska stå ansvarig ekonomiskt för rättigheten. För att beviljas personlig assistans enligt LSS av kommunen krävs att personen har behov av assistans med grundläggande behov i en viss omfattning (praxis spretar, men det krävs antagligen ett minimum om minst en timme per dag) och för att beviljas assistansersättning från staten via Försäkringskassan krävs att de grundläggande behoven uppgår till minst 20 timmar per vecka.

Jämlikhet som rättighet

Personlig assistans tillkom för att ge personer med stora funktionsnedsättningar rättigheten och möjligheten att leva mer jämlikt andra personer utan funktionsnedsättning. LSS, Lagen om stöd och service skulle skapa förutsättningar för ett stöd som var förutsägbart för den enskilde, det skulle vara varaktigt och det skulle vara personligt. Bort skulle tiden då livet måste planeras vad gällde toalettbesök och fritidsaktiviteter. En person med stora funktionsnedsättningar skulle få leva som andra i jämförbar ålder med samma möjligheter till att göra olika livsval vad gäller arbete, familj och fritid. Intentionen i propositionen som ligger bakom LSS var tydlig. Se till alla de behov som den enskilde personen har, skapa de bästa förutsättningarna för ett liv likt andra och om det blev felaktigt så hade individen rätt att klaga till domstol, men vad hände sedan?

Rättighetslagen som försvann

När lagen infördes i januari 1994 var det inte så många som använde sig av rättighetslagstiftningen men alltefter det att tiden gick och fler fick information om möjligheten att få leva som andra ökade antalet personer som sökte personlig assistans och även timmarna de beviljades ökade. Det har diskuterats om varför och det finns ett antal olika förklaringar men det självklara är också att om en person får förutsättningar för att leva så öppnas ögonen för de möjligheter som det innebär och som en aldrig tidigare kanske trott vara möjliga.

För staten blev budgetkostnaden för personlig assistans en kostnad som steg i en kraftigt uppåtgående kurva. Det har inte alltid upplevts att finansdepartementet sett det som att människor fått möjligheter utan där har det handlat om kostnader, och frågan om vem som ska betala. Detta har inneburit ett antal olika utredningar och snävare och snävare krav för att överhuvudtaget komma i fråga för personlig assistans. I stället för att se hur en människa ska kunna leva sitt liv har livet börjat mätas i minuter och sekunder.

Idag får de flesta avslag på sin ansökan om personlig assistans då kravet kring det som kallas grundläggande behov är så restriktiva. Kom ihåg att om personen som söker personlig assistans har minst 20 timmar grundläggande behov per vecka så är det staten som ska betala, därunder är det kommunen som betalar.

Om en spekulerar i att finansdepartementet vill dra ner budgetkostnaden för personlig assistans så gäller det att de som söker personlig assistans har grundläggande behov under 20 timmar och det kan åstadkommas genom att se till att så lite som möjligt ingår i de grundläggande behoven. Sedan 2009 är detta ett faktum, färre och färre moment beräknas tillhöra de grundläggande behoven.

Det har gjorts förtydliganden gällande samtliga grundläggande behov via domstolspraxis och Försäkringskassans tolkningar, som exempelvis säger att om du kan föra maten till munnen själv, ja då är inte måltidssituationen ett grundläggande behov för det är tydligen ok att vem som helst skär upp din mat så länge du själv kan föra gaffeln till munnen. När du ska gå på toaletten är det i stort sätt bara tiden du behöver få assistans med att torka dig och dra ner och på byxor som räknas för vem som helst kan hjälpa dig med att knäppa upp knappen i byxan och dra ner gylfen enligt dagens sätt att se på vad som är ett grundläggande behov. Detta snäva synsätt gör att en person som överhuvudtaget inte själv kan laga sin mat, ställa fram tallrik och bestick, lägga upp mat eller skära sin mat i vald storlek och plocka undan efter sig får räkna någon av dessa delar som ett grundläggande behov för att få i sig föda för att överleva! Är detta verkligen ok?

Det senaste ”tydliggörandet” gällde, som vi nämnde i början, personlig hygien där bl a sminkning och rengöring ingått. Nu räknas endast tid “om att hålla kroppen ren från smuts och ohälsosamma ämnen”. Allt det som en gör innan en ska till jobbet, skolan eller till sina fritidsengagemang är borta. Kvar finns personen som har ett behov, som ingen vill ta på sig kostnadsansvaret för. Personen som inte kan ta på sig deodoranten eller fixa frisyren själv, som fortfarande behöver personlig assistans för att kunna göra det, och faktiskt inte är så intresserad av vem som betalar, utan mest vill kunna känna sig säker på att kunna leva som hen vill.

Se behoven i sin helhet

IfA har om och om igen under många års tid påpekat att bedömningen av de grundläggande behoven måste ses över och att de grundläggande behoven måste ses i sin helhet. Att dela upp toalettbesök och måltider i mindre moment är inte rätt väg att gå. Det leder bara till teoretiskt hårklyveri som gör att bedömningen blir omöjlig att göra eller följa i verkliga livet. Istället för att bedöma moment för moment är det bättre att se till om personen klarar momenten i sin helhet själv eller behöver personlig assistans, och behövs det personlig assistans så måste hela tiden beräknas som en annan person behöver vara närvarande. Behovet av att någon finns närvarande finns där oavsett om personen beviljas personlig assistans eller inte. Att inte tillgodose behovet är inte ett alternativ, eftersom det skulle leda till grava missförhållanden och till och med vara rent av livsfarligt. IfAs förre ordförande, Vilhelm Ekensteen, sa att det var först när personlig assistans blev en verklighet som han blev en fullvärdig medborgare i Sverige. Personer som har behov av personlig assistans kan inte vara utan den i ett jämlikt Sverige. Personlig assistans är inte en valfri insats för de som behöver den. Den är ett måste.

Sophie Karlsson, ordförande, och Lilly Key, verksamhetsansvarig Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA)

Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) är en nationell organisation för assistansberättigade, som bildades 1994. IfA arbetar för att förbättra den personliga assistansen genom påverkansarbete, information och utbildning.