Almedalen 2016 – ”Kostnaderna flyttas till kommuner och anhöriga”

Från att ha haft kostnadskontroll som mål har regeringen nu övergått till att vilja sänka kostnaderna för personlig assistans. Det menar ekonomhistorikern Mattias Näsman. Han anser att kostnaden "sopas under mattan" och hamnar hos kommuner och anhöriga. Han argumenterar även för att staten ska bli ensam huvudman.

I Almedalen den här sommaren var det stort fokus på frågor om personlig assistans. I ljuset av direktiven i den nya LSS-utredningen handlade det mycket om kostnader. Först ut var STIL som redan måndag förmiddag hade ett seminarium där bland annat Mattias Näsman, ekonomihistoriker på Umeå Universitet satt i panelen. Han hade på uppdrag av STIL gjort en analys av konsekvenserna av att sänka kostnaderna för personlig assistans.

Från kontroll till minskning

Mattias Näsman beskriver hur riksdag och regering politiskt hanterat de ökade kostnaderna för LSS sedan införandet 1994 och hur det har lett till en rad utredningar och den diskussion om fusk och överutnyttjande som vi har idag. Han menar att det nu är tydligt att man nu från politiskt håll skiftar fokus från kostnadskontroll till att sänka kostnader. Men, som många tidigare anat och argumenterat för, visar rapporten att kostnaderna inte försvinner utan hamnar hos kommunerna och i nästa steg hos brukarna själva och deras anhöriga. En enkät som Mattias Näsman och STIL låtit gå ut till personer som förlorat assistansersättning stärker bilden.
– Enkäten visar att den tid anhöriga ger stöd nästan dubbleras från 18 till 34 timmar per vecka efter att assistansersättningen har dragits in. Förmodligen är det en konsekvens av att kommunen beviljar mindre omfattande assistans än vad Försäkringskassan tidigare gjort. Så när det offentliga stödet dras in kommer kostnaderna bäras upp av anhöriga.
Maria Persdotter, förbundsordförande RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, säger att hon känner igen bilden.
– Många familjer drabbas stenhårt. Ofta får en förälder sluta jobba antingen delvis eller helt och hållet vilket i sin tur resulterar i utmattningssymtom och utbrändhet. Barnet får då inte chansen att utvecklas under normala förhållanden. Det slår mot familjens ekonomi men även mot samhällsekonomin eftersom de inte kan jobba och betala skatt.
Susanne Berg, chef för STILs politiska avdelning, fyller på med en kommentar om att regeringen säger sig vara en feministisk regering.
– Vi vet att kvinnor ägnar mer tid åt stöd till anhöriga och att det påverkar deras arbete och hälsa i större grad. Så det är en väldigt konstig syn på feminism för att vara från en feministisk regering.

Otroligt att bibehålla kvaliteten när kostnader sänks

Moderatorn, Vio Szabo, STIL, påpekar att det i direktiven sägs att det både ska gå att sänka kostnaderna och bibehålla kvaliteten och frågar retoriskt om det över huvud taget är möjligt. Mattias Näsman svarar.
– Det kanske inte är omöjligt men däremot otroligt. En rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Maktutövning under lagarna? En ESO-rapport om trotsiga kommuner, kom fram till att det mesta tyder på att kommunerna helt enkelt är underfinansierade.

Gör staten till ensam huvudman

Mattias Näsman vill se staten som ensam huvudman och hänvisar återigen till slutsatsen i ovan nämnda ESO-rapport, att kommunerna är underfinansierade. Staten som huvudman, menar han, skulle göra insatsen säkrare och bedömningarna mer förutsebara.
Även Susanne Berg är positiv till detta.
– Vi skulle slippa det integritetskränkande minuträknandet och bedömningarna skulle bli säkrare och lika över landet.
Maria Persdotter ser inte bara ekonomiska fördelar med en sådan lösning:
– Jag tolkar det som att kommunerna inte är mogna den här uppgiften. För de personer som tidigare har haft assistans och plötsligt hamnar hos kommunen är det ett dråpslag. Det här är inte något som kommunerna vill hålla på med. Jag tror det inskränker deras självstyre på ett sätt som de inte tycker om.

Fusket är slarvigt utrett

Mattias Näsman anser att fusk och överutnyttjande inom assistans är mycket dåligt och slarvigt utrett men att det trots detta ges stor betydelse, till exempel för direktiven i den nya LSS-utredningen. Han menar att den så kallade expertmetoden, som användes i Susanne Billums utredning Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättning, inte alls är tillförlitlig i det här sammanhanget. Expertmetoden brukar användas då forskningsläget är oklart och innebär att man låter experter, främst forskare, göra en gemensam sannolikhetsbedömning. FNs klimatpanel är ett exempel då metoden används.
– I det fallet finns väldigt mycket forskning att bygga analyser på men det gäller inte assistansfusk. Gissningarna att 10 – 12 procent går till fusk är verkligen inte belagt och det får svåra konsekvenser för de som drabbas. Det krävs genuin forskning för att man skulle kunna säga något om hur stort fusket är.

Medikalisering av bedömningarna

Mattias Näsman menar att det sedan länge pågått en medikalisering av bedömningar av assistans. Han pekar på att antalet beviljanden stiger i personkrets 1 som kan stödjas på en diagnos, medan de sjunker i personkrets 3 där stödet enbart bedöms efter behov. Susanne Berg menar att det ingår i en del av en större trend, en vilja att normera behoven som bland annat ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, argumenterat för och Försäkringskassan önskar. Men hon menar att diagnostiseringen har allvarliga baksidor.
– Hälsoklassifikationen ICF, som man brukar hänvisa till, hör hemma i hälso- och sjukvårdsystemet. Det gör att om man har ett behov som inte är diagnosticerat, där problemen inte ser ut på ett sätt som man känner igen enligt en standard, så får man svårt att få det behovet tillgodosett.
Susanne Berg menar att kravet på normering också gäller vad assistansberättigade ska få stöd till, att det finns en vilja att definiera begrepp som goda levnadsvillkor och att leva som andra:
– Det hör ihop med att man ser oss mer och mer som medicinska objekt. Det är en återgång till en gammal tråkig tid.

Svåra och lätta frågor

När Vio Szabo avslutningsvis frågar Mattias Näsman vad han anser att funktionshinderrörelsen borde göra härnäst svarar han att det finns anledning att utbilda allmänheten, framför allt makthavare.
– Det är komplexa frågor som innehåller både juridik, ekonomi och också värderingar som det är svårt att sätta sig in i.
Maria Persdotter replikerar:
– Visst, det är svårt, men det är också jättelätt. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha och på vilka villkor man får finnas. Så på så vis är det superenkelt också.

Text: Erik Tillander

STILs seminarium - Vad kostar neddragningar av personlig assistans