Mikael Klein, Funktionsrätt Sverige
Stig Svenssons ifrågasättande av LSS pekar mot regeringen
Mikael Klein, Foto: Christin Philipson
Regeringens utredare av personlig assistans Stig Svensson har flera gånger, citerat oss felaktigt, omedvetet eller med avsikt. Men det är inte Svensson som ska avkrävas ansvar, det är regeringen vars åsikter han agerar budbärare för. Vilket är betydligt allvarligare och sannolikt kommer att påverka valutgången i höst.
Stig Svensson har haft regeringens uppdrag att utreda riskerna för brottslighet och bidragsfusk inom personlig assistans. Som erfaren utredare av brottslighet, har vi ingen anledning att ifrågasätta hans slutsatser. Andra får bedöma om hans analys och förslag till åtgärder är relevanta. Vi har ingen kunskap om brottsbekämpning men sympatiserar självklart med uppdraget att stävja fusk och brottslighet.
Vid upprepade tillfällen har Stig Svensson citerat oss felaktigt och hävdat att vi påstår att kostnaden för den personliga assistansen kommer att fortsätta öka i 30-40 år till och att vi inte ser några problem med detta (Assistanskoll 23/1, DN debatt 7/2 och 13/2).
Detta är naturligtvis fel. Vid vårt enda möte med Stig Svensson den 25:e september diskuterades många frågor och onekligen skilde sig våra perspektiv åt i mångt och mycket. En av de många frågor vi lyfte var det vi ser som den huvudsakliga utmaningen: nämligen att personer med funktionsnedsättning har sämre levnadsvillkor än övriga medborgare. Detta gäller inom nästan alla samhällsområden såsom skola, arbetsmarknad, sjukvård, levnadsstandard etc och vi ser med oro att klyftorna ökar. På en direkt fråga från utredaren om när vi tror att dessa klyftor är utjämnade, svarade vi föga optimistiskt: Troligtvis inte än på 30 eller 40 år. Därav siffran.
Svenssons påstående om att vi skulle finna kostnadsökningarna inom den statliga assistansersättningen oproblematisk är inte heller korrekt. Vi har däremot inte uppfattningen att kostnadsökningen varit obefogat hög. Vi har heller inte uppfattningen att statens kostnader för assistansersättningen är det största problemet med utvecklingen av den personliga assistansen eller av tillämpningen av LSS i stort. Vi menar istället att det största problemet är den förändrade rättstillämpning som LSS haft under många år, och som fått en accelererande försämrad tillämpning under de senaste åren. Lagen uppfyller inte längre sina intentioner om att säkerställa att de med mest omfattande funktionsnedsättningar ska få nödvändigt stöd för goda levnadsvillkor. Tvärtom är vittnesmålen många om enskilda och familjer som kastats in i en helt orimlig tillvaro när nödvändigt stöd dragits in.
Oavsett om Stig Svensson medvetet väljer att citera oss fel eller om han gör det på grund av missförstånd, så ska han ha heder för några viktiga klarlägganden han gjort i sin utredning. Han har visat att kostnadsökningen inom assistansersättningen inte i huvudsak kan förklaras av fusk eller brottslighet. Han har också visat att den inte heller beror på vinstdrivande assistansbolag. Han lyfter också upp behovet av att schablonen för assistansersättningen måste höjas i takt med löneutvecklingen för att säkerställa kvalitet i insatsen och därmed inte frysa ute de seriösa assistansanordnarna. Inte minst det senare är en oerhört viktig poäng.
Personlig assistans är en extremt kvalitativ och kostnadseffektiv insats för att svara upp mot ofta komplexa behov. För dagens schablon på 295 kr per assistanstimme får vi som skattebetalare en mycket kvalificerad tjänst utförd, en kostnad som ligger långt under vad vi får betala för andra tjänster. Att det dessutom är den assistansberättigade själv som styr över hur tjänsten ska utföras är också kvalitativt mycket effektivt, eftersom tjänsten då levereras exakt i proportion till behovet. Häri ligger kärnan i den sociala innovation som Sverige visade prov på då Assistansreformen gjordes och LSS infördes 1994 och som andra länder mer och mer kommit att anamma.
Stig Svensson har med sitt felciterande och med sitt alarmistiska budskap om skenande och okontrollerade kostnadsökningar satt fingret på en mycket central politisk fråga: Har Sverige råd med personlig assistans? Eller som en följd av detta: Har Sverige råd att ge personer med omfattande funktionsnedsättningar stöd för goda levnadsvillkor och att de - som det uttrycks i LSS - ska ha självbestämmande över sitt eget liv och ges möjlighet att leva som andra? Om det bara vore Stig Svensson som i sitt resonemang öppnar för en linje som landar i slutsatsen att Sverige inte skulle ha råd med detta, vore vi mindre bekymrade och vi har inget intresse av att klanka på budbäraren. Det politiska ifrågasättandet ifall Sverige har råd med personlig assistans kommer nämligen från regeringen.
Tydligast formuleras den politiska ambitionen i direktiven till den pågående statliga utredningen av LSS. Utfärdad av Socialdepartementet men med en tydlig avsändare i Finansdepartementet, slås i direktiven fast att kostnaderna för den statliga assistansersättningen ovillkorligen måste minska. När det nu står klart att det inte finns några större besparingar att göra genom att begränsa fusk och brottslighet, ej heller att det förekommer övervinster hos assistansbolagen, har utredningen inga andra alternativ än att ytterligare inskränka den personliga assistansen, alternativt att kommunalisera hela LSS.
Trots Stefan Löfvéns ambitiösa formuleringar i sin första regeringsförklaring om att ”Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet” och att ”Det är en fråga om jämlikhet och rättvisa”, kan vi dystert konstatera att större försämringar för personer med de mest omfattande funktionsnedsättningarna inte gjorts under någon regering i modern tid.
Socialdemokraternas välfärdstradition bleknar och budskapet om att utveckla den svenska modellen, inte avveckla den, klingar ihåligt. Sannolikt kommer det påverka valutgången i höst.
Mikael Klein
Intressepolitisk chef för Funktionsrätt Sverige och expert i den statliga LSS-utredningen