läs skrivbordsversionen istället

Maya Hultman, ung assistansanvändare – ”De som borde se pjäsen kommer nog inte att göra det”

Som examensarbete på gymnasiet gjorde Maya Hultman en fotobok om panikångest. Fotoboken ska nu bli pjäsen "Om jag vetat hur trygghet känns" på Teaterverket Svea i Stockholm, med premiär den 13 januari.
– Den tar upp mycket av mina egna erfarenheter som jag nog delar med många andra som har assistans. Jag vill göra något konkret som går att greppa om och känna igen sig i.

Maya Hultmans examensarbete bygger på hennes egna foton och erfarenheter.
– Det är helt enkelt en fotobok om panikångest och med reflektioner på det. Jag fotade mig under panikångesten och skrev texter om vad som framkallat paniken. Mycket av det handlar om mitt liv som funktionsvarierad och mitt liv med personlig assistans.
– Jag hittade en strukturerad logg som jag skrev reflektionerna ifrån vilket är en metod som är utvecklad av en forskare.

Gjorde manus av fotoboken

Nu ska fotoboken bli teater. En av Maya Hultmans assistenter är skådespelare och när hon fick se fotoboken insåg att den skulle gå att omvandla till en teaterpjäs.
– Så jag tänkte vi kör, vi testar, och så började jag skriva manus. Det tog ungefär en och en halv månad.
Maya Hultman kontaktade Teaterverket, en medlemsdriven amatörteaterförening med två scener i Stockholm och replokaler på Olof Palmes gata. Teaterverket erbjuder scen och marknadsföring och antingen går intäkterna tillbaka till verksamheten eller täcker de den ekonomiska förlusten. Resten får man ordna själv, till exempel att skaffa en skådespelarensemble, vilka Maya Hultman gjort via Facebookgruppen ”Skådespelare sökes”.
– Min mejlkorg bombades i flera veckor av ansökningar så jag och min assistent som är skådespelare hade audition och valde ut fyra. Men en hoppade av så nu är de tre.
Hon säger hon vill ge en inblick i hur ett liv med en normbrytande funktionalitet kan se ut och att hon hoppas pjäsen ska stämma till eftertanke.
– Den tar upp mycket av mina egna erfarenheter som jag nog delar med många andra som har assistans. Jag vill göra något konkret som går att greppa och känna igen sig i.

Starka vänskapsband till assistenterna

Hemma har hon personlig assistans och i skolan elevassistenter, som hon säger är ungefär samma sak. På frågan om pjäsen även visar på styrkor i att ha en normbrytande funktionalitet och vara assistansanvändare svarar hon först nej:
– Jag önskade att jag kunde säga det men jag tror inte jag kommit så långt i min självutveckling att jag ser det just nu eller när jag gjorde pjäsen. Jag kan se styrkor i det vissa dagar men det är för lite för att jag ska minnas det och för att lägga vikt vid det. Vilket är synd. Men så funkar jag.
Men sedan fortsätter hon:
– Jag glömde nästan bort att man får väldigt starka vänskapsband till sina assistenter och att man träffar många nya människor genom att ha assistans och det är en bra sak. I pjäsen finns en väldigt fin relation mellan mig och en assistent så den visar att det finns en väldig fördel i att man hittar vänner och får starka vänskapsband med människor man aldrig träffat annars, så det är väl en styrka. Så om det är något jag skulle vilja ändra i pjäsen så är det att visa det mer.

Assistenter som överidentifierar sig

Men de nära banden till assistenterna är inte alltid lätta hantera. Maya Hultman säger att hon haft assistenter som identifierat sig för mycket med henne vilket inneburit både för och nackdelar.
– Jag har ibland fått in assistenter som överidentifierat sig med mig, och som kommit för nära mig i min psykiska ohälsa. Samtidigt har jag också knutit an väldigt mycket till de människorna. De har vetat vad jag gått igenom så de perioderna har också varit väldigt viktiga och med mycket kärlek. Men det har också gett mig en väldigt ambivalent relation till frågan om vad jag tycker om att ha assistans.

Skolan inte beredd

Maya Hultman går en treårig gymnasieutbildning till fotograf. Examensarbetet är tänkt som ett slutarbete men Maya Hultman valde att göra den kursen tidigare, vilket gör att hon just nu läser det sista året på gymnasiet. Hon har fotat sedan 2016 och skriver även krönikor för RBU:s tidning Utsikt. Tiden på gymnasiet har varit mycket turbulent och Maya Hultman säger att hon tidvis mått mycket dåligt. Med risk för att avslöja för mycket av pjäsens innehåll vill hon inte berätta så mycket om hur diskrimineringen sett ut. Men hon säger att skolan inte varit beredd att ta emot en elev med hennes behov.
– Inte alls skulle jag vilja säga. Ingen tidigare elev har haft så pass stort behov av hjälp så jag har så att säga varit först med allting i det avseendet.
Hur har skolan axlat ansvaret?
– Mycket genom att lägga över det på min mamma.
De har inte tagit ansvaret helt enkelt?
– Nej, det tycker jag inte.

Våga säga att man inte vet

Maya Hultman säger att tiden i mellanstadiet påminner mycket om tiden på gymnasiet. Däremot fungerade det betydligt bättre på högstadiet. Det var en mer accepterande miljö vilket hon menar främst berodde på lärarna.
– Lärarnas inställning och förväntningar till oss, tror jag.
Vad i en miljö får det att funka eller inte?
– Jag tror det handlar om inställning och hur mycket prestige man har. Om man kan säga att ”det här kan jag inte” och är beredd att lyssna på mig, eller inte. I mellanstadiet hade jag inställningen att vuxna visste vad de gjorde fast de kanske inte alltid gjorde det, medan de i högstadiet sa ”okej, om jag inte vet så upplys mig!” vilket var en helt annan upplevelse.

Närvarande och förebyggande

Mer konkret handlar det om att vara mer närvarande och arbeta förebyggande, fortsätter Maya Hultman.
– Jag tror det handlar mycket om skolans inställning till när elever ska vända sig till de vuxna. På högstadiet väntade man inte på att något dåligt skulle hända utan jobbade mycket mer proaktivt och förebyggande medan de i mellanstadieskolan jobbade åtgärdande, något måste redan ha hänt innan de gjorde något.
Mer närvarande personal menar du?
– Ja, det skulle jag vilja säga. Jag tror att förebyggande arbete är viktigt i alla sammanhang. Jag har levt ett sånt liv där människor många gånger inte gjort förebyggande saker så jag vet hur det känns.

Gymnasiet samtidigt de bästa åren

Maya Hultman går på Kulturama gymnasium som har en rad program inriktat på konst och kultur och med, som hon säger ” ett brett spektrum av kreativa elever”. Samtidigt som hon beskriver gymnasietiden som mycket svår säger hon att den samtidigt är den bästa i hennes liv.
– På gymnasiet har jag kunnat få vara kreativ och arbeta med konstnärliga uttryck och samtidigt fått träffa så många andra likasinnade. Jag har också insett att det är vanligt att konstnärer mår dåligt så det känns inte så konstigt att göra det i den miljön. Det har varit en speciell tid som jag tycker mycket om samtidigt som den varit väldigt turbulent.

Premiär 13 januari

Trots att hon skriver krönikor och numer också pjäser så är det ändå fotot hon vill satsa på och hon siktar på att flytta till Göteborg för att ta en kandidatexamen i foto, en utbildning som inte finns i Stockholm. Men nu är det pjäsen som gäller och hon repar tre timmar två gånger i veckan i lokalen på Olof Palmes gata. Pjäsen "Om jag vetat hur trygghet känns" har premiär den 13 januari på Teaterverket Svea, Sveavägen 114. Pjäsen spelas 13 - 15 januari och biljetter kan köpas via Kulturbiljetter.
Vilka hoppas du ska se pjäsen?
– De som inte kommer. De som verkligen skulle behöva se pjäsen är de som är mest ignoranta för då kommer de ju inse att ”jag är ignorant” och det tror jag inte att de vill.
Det kan du nog dessvärre få rätt i…
– Men om det sitter en enda sådan människa i publiken så blir jag lycklig, säger Maya Hultman.

Maya Hultman intervjuades av Erik Tillander 2021-11-25

Skicka sidan till: