#iam stories - berättelser om personlig assistans
#iam stories är namnet på en ny rörelse som STIL och JAG genomför tillsammans. Olika assistansanvändare berättar på offentliga platser om betydelsen av personlig assistans i sina liv. På fredagen genomförde de sin första manifestation, på Stockholms Central.
Manifestationen på Stockholms centralstation var en del av en nystartad #metoo-inspirerad rörelse, #iam - berättelser om personlig assistans, där assistansanvändare framför sina personliga berättelser på en scen ute i det offentliga rummet. Hittills har 21 assistansanvändare bidragit med sina berättelser som också ligger på hemsidan iamstories.se.
Ett sätt att bilda opinion
En av de som ställde sig på scenen var Jessica Smaaland, politisk sekreterare, STIL.
– Syftet är att visa att kampen inte är över. Från politiskt håll låter det som att ”det ska ordna sig” men det tror vi inte riktigt på. Folk är fortfarande rädda att få assistansen indragen.
Tanken med att berätta i det offentliga rummet är bland annat att komma ut och möta den breda allmänheten och synliggöra assistansen. Berättelserna kan fånga och engagera förbipasserande på ett annat sätt än när någon till exempel håller ett tal.
– Det var bland annat därför vi valde att stå på centralen. Om det är på en plats där inte vanligt folk passerar kommer bara de närmast sörjande som redan kan frågorna. På det här sättet kan vi bilda opinion. Det här blir liksom mer verkligt.
Tror ni att ni har eller kan få allmänhetens stöd?
– Ja det är ju vår förhoppning åtminstone. Jag tror faktiskt inte att alla förstår hur illa det är.
Genomfört på kort varsel
Initiativet togs av medlemmar från både JAG och STIL och arbetet med organisationen startades för bara för fem - sex veckor sedan. Så det har gått fort.
Hur fick ni in alla berättelser på så kort varsel?
– Vi skickade ut en förfrågan till alla medlemmar och det var många som ville vara med och bidra och det fortsätter att droppa in berättelser. Vi tar ju gärna in ännu fler, de behöver ju inte komma från oss på STIL eller JAG utan från alla som vill berätta, säger Jessica Smaaland.
Gick över förväntan
Jessica Smaaland tyckte manifestationen gick över förväntan. De hade tryckt upp en del av berättelserna i trehundra broschyrer och trots att de inte själva ”prackade på” gick all broschyrer åt.
– Framför allt på eftermiddagen, mellan två och fem, var det mycket folk som stannade och lyssnade.
Troligtvis kommer #iam dyka upp här och var även framöver.
– Ja, vi kommer nog fortsätta med det här konceptet. Vi planerar att köra på Järvas politikervecka, i Almedalen, kanske på Sergels torg innan valet, och på MR-dagarna säger Jessica Smaaland.
Jessica Smaaland intervjuades av Erik Tillander 2018-05-23
Nedan kan du läsa Jessica Smaalands #iam-berättelse:
Jag är…
Jag är dottern och systern; den min familj vänder sig till när de behöver hjälp med deklarationen eller en dator som strular. Jag är fastern som skämmer bort sina brorsbarn med presenter varje gång hon träffar dem. Jag är vännen som alltid finns där; för att lyssna, stötta eller ge ett gott råd.
Jag är den evige studenten; hur många kurser kan en gå egentligen? Jag är den uppskattade (hoppas jag) anställde och kollegan. Jag är företagaren och jag är, som det verkar, en omtyckt chef.
Jag är växtgärin och odlingsfantasten, (crazy) cat ladyn och kulturtanten. Jag är en organisatör utan dess like. Jag är kreativ och påhittig, lösningsfokuserad och målinriktad. Och jag är sjukt bra på att instruera andra så jag får utlopp för mina idéer – om det än handlar om att färgkoordinera bokhyllan, odla potatis på balkongen eller bygga en egen klätterställning till katterna.
Jag är den inbitna hemmanörden, som ibland drar iväg på helt galna äventyr (som att tälta på Botswanas savanner). Jag är körsångaren, bloggaren och nagellackssamlaren.
Jag är allt det här och mycket mer. Och jag är otroligt stark och jävligt envis. Men… jag är också en av de tusentals i Sverige som är livrädda. Som har stått mitt på Sveavägen en lördag kväll och gråtit av ångest över den påtagliga risken att förlora allt. Att förlora mitt jag.
Utan assistans är jag ingenting.