Lill Hultman, Fil.Dr.– ”Många handläggare var frustrerade av att se behov de inte kunde bevilja assistans för”
Prejudicerande domar och rättsfall styr allt mer bedömningarna av personlig assistans. Därefter söker handläggarna svar hos sig själva eller kollegor om vad som är rimligt. Istället borde handläggarna söka svar hos den sökande säger Lill Hultman som intervjuat kommunala handläggare.
– De försökte hitta normer tex om det är rimligt att åka på semester i två veckor.
Lill Hultman har nyligen disputerat med avhandlingen Live life! Young peoples’ experience of living with personal assistance and social workers’ experiences of handling LSS assessments from a Child perspective som handlar om ungdomars och kommunala handläggares upplevelser av behovsbedömningar av personlig assistans. Hon intervjuade 35 kommunala handläggare från olika delar av Sverige.
Vad var din viktigaste slutsats när det gäller handläggarna?
– Deras osäkerhet kring hur man ska göra handläggningen. Många försökte hålla fast vid den formella rättssäkerheten, att det skulle vara lika för alla och en objektiv bedömning. De höll sig i prejudicerande domar som ett stöd.
Borde utgå från individens självbestämmande
Vad som är lagens intentioner, tex vad det innebär att leva som andra var mycket svårt för handläggarna att hantera, berättar Lill Hultman.
– De försökte hitta normer tex om det är rimligt att åka på semester i två veckor. Man använde ibland normer som om det handlade om Socialtjänstlagen.
Lill Hultman anser att om man utgår från individens självbestämmande och individens rätt att själv definiera vad "leva som andra" borde det inte vara så svårt.
– Om jag har en bror som åker på scoutläger två veckor om året varför ska då jag då inte ha samma rätt. Annars blir det orättvist inom samma familj.
Handläggarna använder ofta kassans frågor
Studien visar också att många handläggare använder Försäkringskassans vägledning och frågeunderlag i sina bedömningar, berättar Lill Hultman.
– En del tyckte det var för omfattande och att det var jobbigt att ställa alla frågor, men ofta har de inget annat. En del har egna frågeformulär, riktlinjer eller guidelines. De är olika i varje kommun och till och med mellan olika stadsdelar i Stockholm. Det gör att det blir mycket olika beroende på vilken handläggare du träffar och var du bor.
Pärmar med rättsfall styr allt mer
De senaste åren har tolkandet av prejudicerande domar som stöd i handläggningen blivit allt mer intensivt, säger Lill Hultman.
– Särskilt när man har sk juridisk ärendehandledning, med pärmar om nya rättsfall.
Vad leder det till?
– Jag ser en risk att det blir snävt, om handläggaren dessutom har en snäv syn på vad som är normalt och vanligt så kan det bli mycket restriktivt.
Har den individuella bedömningen fallit bort?
– Den blir mindre individuellt ju mer man ser på prejudicerande domar, när man tänker att det finns en universell sexåring eller femtonåring missar man individen.
Fragmentisering av behov kommer tillbaka
Vissa handläggare som intervjuades kunde tycka det var svårt att följa med i svängarna med ny rättspraxis, särskilt de som arbetat länge. De som arbetat sedan 1994 ansåg att det tidigare var en mer holistisk syn, där man ville motverka fragmentisering med många olika insatser.
– Nu ser vi fragmentiseringen kommer tillbaka. Många barn som fått assistans får det inte längre. Man ser barn med tex andningsbehov får inte längre den hjälpen, vem ska hjälpa dem istället?
Ser behov de inte kan bevilja assistans för
Många handläggare led av att de inte längre kunde bevilja assistans för insatser de tidigare kunnat bevilja det för.
– Handläggarnas dilemma låg här i att se stora behov men inte ha mandat att ta beslut. En del sade att de gjorde utredningen, men fick inte fatta besluten och att de kunde bli bli överkörda om vad de föreslagit. Min bild är att många vill mycket gott i utbildningen, för att sedan känna sig beskurna i verkligheten. Jag skulle gissa att det är en stor omsättning på handläggare.
Handläggare tyckte inte om föräldrar som assistenter
Handläggarnas beslut grundades förutom i policydokument även i egna värderingar berättar Lill Hultman.
– När man inte hittar svaren i prejudicerande domar och policydokument gick man till egna värderingar eller talade med kollegor.
Här hade handläggarna ofta bestämda åsikter fortsätter Lill Hultman. Knappt någon tyckte det vara bra att föräldrarna vara assistenter, utom möjligtvis när barnen var mycket små.
– Det kom ofta upp kommentarer att det där är väl inte bra för barnets frigörelse? Då har man inte riktigt förstått att assistans är en förutsättning för att kunna göra saker.
Vad tyckte ungdomarna i studien om att ha anhöriga som assistenter?
– Att de ville kunna välja själva, de ville tex inte ha föräldrarna när de var ute med sina kompisar, men det kunde vara bra när de var hemma och bara ville ta det lugnt. Jag tror det vore förödande att bara stoppa anhörigassistans, när det är svårt att rekrytera assistenter, är dessutom föräldrarna ofta de enda som kan rycka in.
Lyssna på den sökande istället
Lill Hultman tycker att handläggarna borde lyssna mer på den sökande istället för att gå till sig själva.
– Det är rimligtvis den personen som vet bäst vad konsekvensen av funktionshindret är, de lever med det.
När handläggarna utgår från sig själva kan föreställningen om vad som är ett rimligt liv bli mycket olika, säger Lill Hultman. Någon kanske är aktiv all vaken tid medan en annan har en mycket begränsad fritid.
– Det fanns mycket föreställningar om aktiv det är möjligt att vara typ "så där mycket kan man väl inte gympa", ”det där orkar ju ingen”. Samtidigt talar ingen om för handläggaren hur aktiv denne ska vara i sitt liv.
Du skriver i studien att handläggare jämförde med vad icke–funktionshindrade barn i samma ålder gör, vad tycker du om det?
– Jag tycker inte det är bra, alla följer olika utvecklingskurvor, alla är olika individer.
Tidsandan formar bedömningar
Lill Hultman anser att tidsandan kan påverka bedömningarna och handläggarnas åsikter ingen står tex fri från fuskdiskursen menar hon.
– Ingen av de jag talade med hade erfarenhet av fusk, men alla hade hört om det och de hade tex sett assistansbolag som gjorde reklam ute i köpcenter.
Det verkar ju finnas kriminella som startar assistansbolag och fuskar...
– Det finns kriminella överallt där det finns mycket pengar. Den organiserade kriminaliteten är en annan sak och den kommer man inte åt genom hårdare bedömningar, då måste man gå på bolagen.
Det cirkulerar ju föreställningar om att anordnare trycker på sina kunder att söka fler assistanstimmar, att föräldrar trycker på för att få mer inkomster ...
– Det finns sådana farhågor ja, men det finns ingen forskning som stödjer de här föreställningarna. Det är isåfall viktigt att visa att verkligheten förhåller sig så, så att det inte blir rykten som råttan i pizzan.
Om läckta utkastet från LSS-utredningen – ”trodde inte det var möjligt”
I ett läckt utkast från LSS–utredningen föreslogs det att barn under 12 år inte längre skulle ha personlig assistans utan istället en ny LSS–insats omvårdnad och stöd för barn. Det talades också om att införa en schablon på 15 timmar i veckan för bland annat fritidsaktiviteter. Lill Hultman beskriver det som helt horribelt.
Hur reagerade du på detta?
– Har man verkligen pratat med barn och ungdomar med assistans eller varifrån kommer detta. Jag började forska om barnperspektivet i personlig assistans 2013, om hur det skiljer sig mellan barn och ungdomar. Det kanske var naivt men då kunde jag inte föreställa mig att reformen kunde vara hotad på detta sätt.
Har inte utredaren helt enkelt suttit och räknat utifrån sina besparingsdirektiv?
– Jo men då har man frångått iden om att behoven ska styra och att det ska handla om självbestämmande. Detta borde vara en parlamentarisk utredning och inte ligga på en person. Man borde också ta in brukarrörelsen, det måste grundas i mer än ekonomiska kalkyler.
Ta bort besparingsdirektiv räcker inte
Lill Hultman är glad att besparingsdirektivet togs bort för LSS–utredningen men det räcker inte säger hon.
– Det var bra att de togs bort, samtidigt måste man ta bort taket som innebär att kostnaderna inte får öka från dagens nivå, eftersom den nivån innebär att över 1500 personer, varav många barn, förlorat sin assistansersättning, vissa av dem har fått kommunal assistans ofta på en lägre nivå, andra har helt förlorat sin assistans, säger Lill Hultman.
Lill Hultman intervjuades av Kenneth Westberg 2018-06-13
Vidare läsning