läs skrivbordsversionen istället

Adolf Ratzka - "Utgångspunkten ska vara individens egna föreställningar om vad man vill uträtta i livet"

Adolf Ratzka, verksamhetschef på Independent Living Institute, är kritisk till att behovet av personlig assistans ska bedömas utifrån ett vetenskapligt instrument. Individen är den bästa experten på sina egna behov, menar han.

"Instrumentet kommer att tillämpas av människor"

Adolf Ratzka är skeptisk till ett bedömningsinstrument oavsett på vilka principer det vilar.
- Visserligen omfattar WHO:s ICF klassifikation av funktionstillstånd, funktionsnedsättningar och hälsa inte enbart alla tänkbara funktionsnedsättningar utan även aktiviteter i samband med delaktighet i familj och samhället samt medborgarperspektivet. Men det är ändå handläggarna som avgör på vilka livsområden instrumentet ska användas.
Adolf Ratzka pekar på tendensen hos Försäkringskassans personal att tolka personlig assistans i allt högre grad som "vårdande" insatser och i mindre utsträckning som stöd för andra exempelvis sociala aktiviteter.
- Redan före den ekonomiska krisen har vi sett hos Försäkringskassan en alltmer snävare tolkning av lagen i riktning mot fysiska behov istället för en helhetssyn där den sökandes egna behov och önskemål om vad han/hon vill använda tiden till står i centrum.
Det kommer alltid finnas ett gap mellan lagstiftarnas intentioner och tillämpningen på fältet, menar han och visar på Socialtjänstlagen från 1972 som förordade helhetssynen och hänsyn till individens hela livssituation som vägledande princip.
- Hemtjänsten som regleras av SoL tillgodoser ofta inte mer än det som är nödvändigt för överlevnad. Det finns alltså inga garantier mot att de tjänstemän som använder "instrumentet" kommer att se mitt liv som en sammansättning av toalettbesök, uppstigning, påklädning, matlagning, städning med mera. Jag ser mitt liv som en sammansättning av mina roller i familjen, vänkretsen, på fritiden, i arbetet och samhället. Assistansen är verktyget som möjliggör dessa roller.

Personen riskerar bli dömd att utföra det han/hon klarar

Som exempel nämner Adolf Ratzka att han kan ta på sig sin tröja själv vilket normalt tar en halvtimme. Därefter behöver han vila lika länge av ansträngningen. Om han istället delegerar uppgiften till en assistent tar det en halv minut.
- Då sparar jag 59 minuter till saker jag är bättre på och som jag vill lägga min tid på. En modell som utgår från funktionsnivån tar inte hänsyn till detta, då kan det tvärtom ses som en nyttig träning för mig. Ska jag verkligen göra allt jag kan utföra själv oavsett den tid och energi det tar, oavsett det resulterande slitaget på leder och nervceller med förödande följder på mina redan trånga marginaler med ökat assistansbehov som följd framöver? Instrumentet tar inte heller hänsyn till att den fysiska prestationsförmågan kan påverkas starkt av dagsformen, vädret och årstiden.
Adolf Ratzka menar att bedömningen om vad en person vill göra med sitt liv måste vara personens egna. Om utgångspunkten istället är personens funktionsnivå och vad han/hon klarar på egen hand blir personen i extremfall dömd till att använda sitt liv till saker som att ta av och på sig kläder och tvätta sig utan att ha ork eller tid över för att göra det som man vill leva för.

Exempel med två personer med samma ryggmärgsskada

För att illustrera de begränsningar som ett ICF-baserat bedömningsinstrument skulle medföra föreslår Adolf Ratzka ett tankeexperiment med två män med precis samma höga ryggmärgsskada och samma funktionsbortfall. Den ena har ingen familj, är förtidspensionerad och varit TV-tittande idrottsentusiast i hela sitt liv. Den andra är den extrema motsatsen - småbarnspappa och företagare med förtroendeuppdrag i kommunalfullmäktige.
- Hur många assistanstimmar ska de två få? Skulle det vetenskapliga bedömningsinstrumentet ge dem lika många timmar? Förtidspensionären kanske har den tid det tar att tvätta och klä på sig alldeles själv, städa och laga mat - även om det tar halva dagen och mer. Men hur blir det med pappan, företagaren och fritidspolitikern?

Högre behov faller bort..

Adolf hänvisar till den amerikanske psykologens Abraham Maslows välkända behovspyramid där fysiska behov, trygghet, sociala behov, uppskattning och självverkligandet ses som trappsteg som alla människor strävar att ta sig upp på.
- Om behovsbedömningsinstrumentet används främst för att tillgodose våra fysiska behov, får vi aldrig möjligheten att tillgodose de högre behoven som sociala behov, uppskattning och självförverkligande. Drömmen att bli en likställd medborgare faller bort, eftersom att ha barn, arbeta, ha intressen, röra sig i samhället och delta i olika sammanhang förutsätter ytterligare assistanstimmar.
Vilka hjälpmedel anser du behövs vid en behovsbedömning?
- Utöver den sökandes egen berättelse behövs det en checklista så att inga behov som erfordrar personlig assistans glöms bort. En sådan checklista bör även ta upp om den sökande behöver hjälp med saker hela tiden eller bara ibland, beroende på dagsformen eller andra omständigheter som exempelvis om man befinner sig i sitt anpassade hem, på arbete eller ute på stan.

Personen behöver själv ta ställning till hur många timmar han/hon behöver

Innan assistansbehovet ska bedömas av någon annan, bör du själv veta vad du behöver menar Adolf Ratzka.
- Många av oss behöver kamratstöd och uppmuntran med att formulera sina livsmål, att komma underfund med hur personlig assistans kan vara ett hjälpmedel att uppnå målen och med att komma fram till hur många assistanstimmar det skulle innebära.
Adolf Ratzka menar att risken för att assistansberättigade skulle vilja ha fler timmar än de egentligen behöver begränsas av att de flesta upplever det som väldigt jobbigt att alltid ha någon bredvid sig som får en så stort inblick i ens liv.
- Jag hört många klaga över sina "siamesiska tvillingar" och vilken lättnad det är att kunna vara för sig själv, säger Adolf Ratzka.

Adolf Ratzka intervjuades av Kenneth Westberg 2009-02-06

Vidare läsning

Lennart Jansson, IMS - "instrumentet ska täcka in alla behov som kan berättiga till personlig assistans"

Jonas Franksson, STIL - "Instrumentet riskerar ersätta individens omdöme"

Klassifikation av funktionshindertillstånd, funktionshinder och hälsa - ICF

Information från Socialstyrelsen och IMS om projektet



Skicka sidan till: