läs skrivbordsversionen istället

Wenche Willumsen, DHR - "särskilda boenden för assistansberättigade är ett steg tillbaka"

Wenche Willumsen tror att lösningar som liknar boendeservice drivs på av nedskärningar i assistansen och särskilt tänkandet att bara aktiv tid ska vara assistansgrundande.

Särskilda boenden riskerar bli nya institutioner

Tiden borde ha gått ifrån den här sortens lösningar menar Wenche Willumsen som förutspår en tillbakagång för självbestämmandet om särskilda boendeformer för assistansberättigade blir allmänt förekommande.
- Det är fascinerande att se hur historielösa vi är, nu är vi på väg tillbaka till en institutionalisering och det har inte ens gått 20 år sedan assistansen kom. Jag trodde vi skulle lämna kategoriboenden bakom oss och kunna bo och leva "som andra" vilket LSS föreskriver.
De boenden för assistansberättigade som byggs idag kan ha ett antal lägenheter i varje hus med inbyggda rum för assistenten och gemensamma umgängesrum och omklädningsrum för assistenterna. Gemenskapen mellan assistansberättigade med liknande funktionsnedsättningar och assistenter sägs ofta vara en viktig målsättning. Wenche Willumsen ifrågasätter att man nödvändigtvis måste ha något gemensamt och behöver bo kollektivt bara för att man har en funktionsnedsättning.
- Vissa anser att personer med assistansbehov har gemensamma intressen. Jag menar att de normalt inte har mer gemensamt än de flesta människor i ett vanligt hyreshus. Intresset för kollektiva lösningar grundas ofta i ett anhörigperspektiv, där föräldrar kan vara oroliga för hur barnen ska klara sig som vuxna.
Att särskilda boenden ofta berör personer med intellektuella funktionsnedsättningar tycker Wenche Willumsen är ännu värre eftersom de personerna riskerar få sämre förutsättningar att styra sin livssituation med stora personalgrupper.
- Jag menar att risken att det blir på assistenternas villkor ökar med storleken på personalgruppen. Bor det sex personer i ett hus blir det massor av assistenter, om alla samlas och umgås riskerar assistenternas behov att ta överhanden.

Gjorde ett projektarbete om boendeservice 1992

Före 1994 bodde Wenche Willumsen under tio års tid i boendeservicelägenheter, det stora problemet ligger i mer eller mindre gemensamma personalgrupper menar hon.
- Det upplevdes ofta trevligare att vara i personallokalen, vilket gjorde att det lätt bildades personalkulturer som gick emot de boendes självbestämmande.
På tidigt nittiotal arbetade hon i ett projekt i Krukmakarbackens boendeservice i Stockholms stad där målsättningen vara att brukarna inom ramen för boendeservicen skulle få styra mer över vilka som anställdes.
- Då tillbringade jag mycket tid i boendeservicens personallokal och såg hur lätt det var att assistenterna började prata om brukarna med sina kollegor.
Det finns enligt Wenche Willumsen också en utbredd uppfattning att personer med funktionsnedsättning måste ha det mycket tryggare än alla andra.
- Vi ska i princip ha tillgång till hjärtlungräddning i våra bostäder, även om vi inte behöver det mer än andra, det är en sorts trygghetsnarkomani och särbehandling av personer med funktionsnedsättning.
När assistansreformen trädde i kraft förespråkade Wenche Willumsen att man skulle få välja att bo i den boendeservice som då fanns och var emot att den avskaffades helt, vissa ville exempelvis inte ha assistenten i sin lägenhet på natten.
- Om jag var säker på att de som flyttar in i de nya assistansboendena väljer att göra det för att de kanske känner varandra sedan tidigare och verkligen vill bo tillsammans skulle det kunna vara bra, men risken är att det handlar mer om ekonomi och om det är praktiskt för omgivningen att viss grupp människor bor tillsammans.

Riskerar leda till gemensamma personalgrupper

I de boenden för assistansberättigade som finns idag är tanken att assistansanvändaren enbart har sina egna assistenter. Wenche Willumsen anser dock att särskilda boenden så småningom kan leda till att man delar på assistenter, en person kanske klarar sig med sina assistanstimmar om han/hon lånar grannens assistent och får hjälp korta perioder, en stund här och en stund där.
- Man riskerar att glida över i sådana lösningar, det krävs en mycket stark och medveten arbetsledning i boendet och ansträngning från den assistansberättigade själv för att hindra det. Vissa assistansuppdrag är dessutom mer ansträngande än andra, får assistenten då inte rätt stöd i det arbetet, kan man fly till en större personalgrupp där man pratar av sig.

Nedskärningarna snabbar på utvecklingen

Wenche Willumsen tror att en orsak till utvecklingen är att många assistansanvändare får färre assistanstimmar. Utvecklingen med särskilda boenden skyndas på av Försäkringskassans nedskärningar i assistansen anser hon.
- Om du får du den assistanstid du behöver har du inget behov av ett särskilt boende, då kan du leva självständigt i din lägenhet eller ditt hus, alltså leva som andra.
Karin Hellström på assistansenheten i Årsta-Enskede-Vantör sade i en intervju att man har svårt att ge assistans när assistanstimmarna blir för få, samma personal får då istället gå till flera personer och vissa assistenter väljer att sluta. Karin Hellström ansåg även att boendeservicelösningar kommer att återskapas om fler får färre assistanstimmar, Wenche Willumsen håller med
- Ja, det bekräftar vad jag sett, vi är inne i en kräftgång, där assistansreformen försämras. Politikerna måste inse att om de föreslår besparingar, vilket LSS-kommittén gjorde, och vilket Försäkringskassan nu i praktiken genomför, så får det konsekvenser för människor.
Att assistansanordnaren bygger särskilda boenden för assistansberättigade kan vara för att kunna ge assistans till de som har utspridda assistanstimmar men också utifrån ekonomiska motiv anser Wenche Willumsen.
- De kan säkert göra samordningsvinster genom att ha kunderna samlade i särskilda hus.

Att räkna enbart aktiv tid som assistansgrundande

Föreställningen att bara den aktiva tiden ska räknas när antalet assistanstimmar avgörs är mycket destruktivt och drivs av starka krafter som vill spara pengar menar Wenche Willumsen.
- Om det tänkandet slår igenom faller själva grundtankarna med assistansreformen. I utredningen med bedömningsinstrumentet hävdar vissa att det inte finns något begrepp i förarbetena med "tid till förfogande", jag menar att det säger sig självt att det måste finnas om assistansen ska fungera.
Tänkandet att bara räkna aktiv tid är dock inget nytt menar Wenche Willumsen, det fanns innan assistansen kom.
- Före 1994 var vi tvungna att inordna oss och boka in tid vid toalettbesök och måltider från hemtjänsten, skulle man ut en kväll skulle man boka ledsagning. Att kunna leva som andra förutsätter att någon finns där som kan ge hjälpen när man behöver den. Att tänkandet med aktiv tid kommer tillbaka kan inte bero på något annat än att man vill spara pengar och då kan särskilda boenden vara oundvikliga vilket vore förödande, säger Wenche Willumsen.

Wenche Willumsen intervjuades av Kenneth Westberg 2010-10-13

Vidare läsning

Se artiklar i SHT, Svensk Handikapptidskrift:

Skicka sidan till: