läs skrivbordsversionen istället
– Människor utan funktionsnedsättning kan välja själva medan funktionsnedsatta är bundna till de aktiviteter samhället gjort tillgängliga.
I undersökningen En fritid som andra? skickades en enkät till alla över 16 år med assistansersättning för över 20 timmar i veckan i kommunerna i Göteborg, Kungsbacka och Öckerö. Svarsfrekvensen var 32 procent. Svaren har jämförts med svar från samma kommuner i SOM-undersökningen, som täcker hela befolkningen.
John Magnus Roos, som gjort undersökningen, är verksam på Centrum för konsumtionsvetenskap vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och vid Design och Innovationsbyrån Veryday i Stockholm. Undersökningen visar bland annat att 18 procent av människor med funktionsnedsättning har umgåtts med vänner vid max ett tillfälle under senaste året, jämfört med 3 procent i övrig befolkning. 27 procent av människor med funktionsnedsättning har varit ute i naturen max en gång senaste året, jämfört med 5 procent av övrig befolkning. John Magnus Roos anser att Sverige är långt ifrån att leva upp till FN:s standardregler och prioriteringar för människor med funktionsnedsättning. Han tycker dock inte att det är det värsta. De aktiviteter som personerna efterfrågar mest, sociala aktiviteter, är kraftigt underrepresenterade bland personer med funktionsnedsättningar. Och just de aktiviteterna är inte med bland standardreglerna. 18 procent har till exempel uppgett att de bara träffar vänner en gång om året samtidigt som det är den aktivitet som efterfrågades mest av alla.
– Det är skrämmande siffror. Det talar för ensamhet och isolering. Man ska inte dra alla över en kam men generellt indikerar det att de här personerna inte är inkluderade i samhället. Och det är staten och kommunernas ansvar att jobba med tillgänglighet så att mötena kan ske.
Det John Magnus Roos kallar sociala fritidsaktiviteter är till exempel att gå på restaurang, pubar, umgås med vänner och träna på gym. Alltså aktiviteter som i regel görs i interaktion med andra. De fritidsaktiviteter som ingår i FNs standardregler, och som därmed förväntas vara tillgängliga för alla, är till exempel att besöka museer, teatrar, biografer och bibliotek.
– För det första är inte heller dessa av FN prioriterade aktiviteter tillgängliga. Och för det andra är det heller inte de aktiviteterna som personer med funktionsnedsättning efterfrågar mest. Det är istället tillgång till naturen och det sociala rummet där man träffar vänner. Det visar att samhället prioriterat fel med de satsningar som gjorts. Av den här undersökningen kan man dra slutsatsen att samhället borde se bortom de reglerna.
John Magnus Roos har låtit sin undersökning skugga den stora SOM-undersökningen, som täcker hela Sveriges befolkning – detta för att bli ett komplement som tydligt kan jämföra personer med funktionsnedsättningar med resten av befolkningen. SOM-undersökningen görs varje år och visar hur människors vanor och värderingar är i ständig förvandling. Gemene mans fritidsaktiviteter förändras, däremot menar John Magnus Roos att de formaliserade och nedskrivna normer som är bakgrunden till de krav som ställs på tillgänglighet speglar en svunnen tid. De är också normativa, menar han, alltså aktiviteter som samhället har ansett ”goda”, men alltså inte det som folk ”gör mest”, vilket också är det som personer med funktionsnedsättningar efterfrågar mest.
– Att gå på rockkonserter eller titta på fotboll ligger inte i linje med samhälles normativa värderingar. Om samhället gör en satsning blir det på klassisk musik och inte rockkonserter och det handlar väl om vad som anses vara ”bra” kultur för människor. Människor utan funktionsnedsättning kan ju välja själva, medan personer med funktionsnedsättningar är mer bundna till aktiviteter som samhället har bestämt att göra tillgängliga.
Från att ha gjort mycket aktiviteter i hemmet gör vi idag mer utanför hemmet, ute i samhället. Trots datorerna, eller tack vare datorerna som John Magnus Roos säger, blir vi mer mobila. Människor idag ägnar i allt högre grad sig åt njutning, bekvämlighet och spänning, emotionella värden kopplade till aktiviteter utanför hemmet.
– Jag forskar också på konsumtion så jag har rätt bra koll på hur samhället rör sig. Vi spenderar mindre tid att laga mat men mer tid med att äta. Svenskarna har blivit mer kontinentala, är mer ute på kvällar, dricker oftare alkohol, inte mer men vid fler tillfällen. Om restauranger då inte är tillgängliga blir personer med funktionsnedsättningar mer isolerade jämfört med för tio år sedan. Det är viktigt att relatera till hur samhället rör sig om man jämför och vill att alla människor ska vara inkluderade.
Undersökningen visar även en stor efterfrågan på det som John Magnus Roos kallar högintensiva emotionella upplevelser. Exempel på det är att gå på konserter, fotbollsmatcher eller besöka nöjesparker, alltså aktiviteter som medför mycket och starka intryck om man till exempel jämför det med att besöka ett bibliotek eller museum.
– Även det faller på det ”normativa”, det är aktiviteter som prioriteras bort på grund av att samhället inte ser det som ”god kultur”. Och eftersom den typen av aktiviteter inte är tillgängliga blir följden att de går på ett museum trots att de kanske varit där flera gånger förut och att det står långt ner på önskelistan. Det finns ju inget annat att göra.
Det är inte bara det sociala rummet som efterfrågas utan som nummer två på listan av efterfrågade aktiviteter är att få vara ute i naturen. Detta samtidigt som 24 procent uppgett att det varit ute i naturen max en gång senaste året, jämfört med 5 procent av övrig befolkning. Man skulle kunna tycka att det skulle vara svårt att göra naturen tillgänglig men John Magnus Roos menar att det inte går att nöja sig med det enkla svaret.
– Det handlar förstås om bristande fysisk tillgänglighet, att de inte kan gå på stigar som alla andra. Men att tillgång till naturen kommer på andra plats av det mest efterfrågade aktiviteterna är ett tydligt tecken på att det är viktigt och att det är något som borde göras tillgängligt på något sätt. Det skulle kunna göras inom vissa begränsade områden.
John Magnus Roos menar dock att personer med funktionsnedsättningar är en mer heterogen grupp än resten av befolkningen och han är övertygad om att många inte alls känner igen sig i de siffror han redovisar.
– Självklart är det många som är mycket ute i naturen och umgås mycket med vänner. Utöver de ”vanliga skillnaderna” människor emellan så har de även olika sorters funktionsnedsättningar som gör skillnaderna sinsemellan ännu större.
Undersökningen gjordes i tre olika västkustkommuner men John Magnus Roos tror att det ändå speglar hela Sverige. Svarsfrekvensen på 32 procent tror han snarare underdriver skillnaderna mellan personer med funktionsnedsättningar och resten av befolkningen. Till exempel är personer med intellektuella funktionsnedsättningar underrepresenterade jämfört med personer med fysiska funktionsnedsättningar.
– Det är troligtvis så att de är de mest aktiva som svarat. Hade man fått med hela populationen hade förmodligen skillnaden blivit ännu större.
Den vanligaste orsaken informanterna anger till att de inte deltagit i aktiviteterna är tillgänglighetsproblem, men vad som däremot inte angetts någon större betydelse var dåligt bemötande i samband med aktiviteterna. Men John Magnus Roos själv tycker man ska vara kritisk till den uppgiften.
– Jag tror att det har större betydelse än vad som kommit fram i den här undersökningen. Jag vet ju att sådant är svårt att fånga genom en enkät. Det är troligt att sådant påverkat på ett undermedvetet sätt, men det kan man inte veta utan att man får sitta ner och diskutera med personerna och göra en djupintervju. Annan forskning, intervjuer gjorda i andra projekt, visar att det kan spela in för att personer inte deltar i aktiviteterna.
Det är också många som uppger kroppens, intellektets och sinnenas begränsningar som orsak till att de inte deltar i många aktiviteter. Men John Magnus Roos tycker att det indikerar något annat, nämligen att budskapet - att funktionsnedsättningen inte sitter i individen utan i samhället - inte har nått fram.
– Om den enskilde själv anser att det ligger hos henne själv får man försöka förändra det och frågan är hur man gör det. Det viktiga är att lyfta den frågan.
Kan inte tecken på dåligt självförtroende antyda att de är stigmatiserade?
– Precis. I slutänden handlar det ändå om att det måste ställas högre krav på omgivningen, bättre assistans eller något som kan höja motivationen.
Men John Magnus Roos menar att även om det skulle vara så att personer med mycket svåra funktionsnedsättningar har svårt att ta sig ut i samhället och tillgodogöra sig fritidsaktiviteter på plats så finns det ändå lösningar. Att man till exempel kan ta aktiviteten hem till personen.
– När jag tidigare intervjuat assistansberättigade var det många som fokuserade på måltiden, det var viktigt att assistenten kunde laga en god måltid, duka vackert, bjuda in andra och kanske klä upp sig för att få en riktig upplevelse. Det handlar nog om att det är svårt att göra det utanför hemmet. Att få göra samma sak hemma var ett sätt att ändå bli delaktig i samhället. Om man själv inte har en funktionsnedsättning och kan gå på restaurang och få den upplevelsen när man vill är det kanske svårt att förstå varför måltiden i hemmet är så viktigt för de här personerna. Sådan kunskap är bra att assistenterna och beslutsfattare har. Det handlar inte bara om att ge de maten och räkna minuterna det tar att tugga och svälja. Om det är ett liv som andra som gäller ska man försöka få det till stånd så långt det går.
Det finns å andra sidan aktiviteter som personer med funktionsnedsättningar gör mer än resten av befolkningen, nämligen kreativa sysslor i hemmet: teckna, måla, spela musikinstrument och skriva poesi. John Magnus Roos tror att det inte enbart handlar om att det är mer lättillgängliga aktiviteter utan också om ett generellt större behov av att uttrycka sig. Som i sin tur kan vara ett tecken på isolering.
– Ja, jag tror att det kan finnas ett större behov att uttrycka sig kreativt, att personerna varit med om mycket så att det blir en kanal att frigöra energi som inte kommer ut annars. Om samhället hade varit mer tillgängligt och inkluderande så att de kunde träffa andra människor och få möjlighet att uttrycka sig i sociala sammanhang så skulle det kanske inte behövas andra kanaler för att få ut den energin. Men det är svårt att säga hur mycket som skapas av isolering och hur mycket som skapas av en känsla av till exempel annorlundaskap.
När man pratar om vilka åtgärder som behöver vidtas och vilka krav som bör ställas på politiker menar John Magnus Roos att det först och främst handlar om att titta på vad personerna ifråga faktiskt önskar sig och inte enbart titta på FN:s standardregler. Han tror inte att det räcker med lagstiftning för att få ut personer med funktionsnedsättning i samhället utan att det måste till olika former av incitament till näringsidkare. Exempelvis bidrag eller subventioner för de som satsar på tillgänglighet.
– Gör man ett ställe som är helt anpassat för alla människor blir det dyra investeringar från början men de som satsar vinner på det i längden. Det blir en lyckad miljö för människor både med och utan funktionsnedsättningar.
Ett exempel på några som satsat på tillgänglighet är Liseberg, den stora nöjesparken i Göteborg. Undersökningen visar att Liseberg är mer besökt av personer med funktonsnedsättning än resten av befolkningen. John Magnus Roos menar att det är ett utslag av en medveten satsning på att göra det tillgängligt för alla.
– Det gynnar inte bara personer med funktionsnedsättningar. Själv var jag var på en club i Paris som satsat väldigt mycket på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Det var en häftig upplevelse för alla som var där eftersom det blev en sådan gemenskap. När alla människor trivs blir det en mer givande miljö. Man visar att man gått ett steg längre i sättet att tänka och det sänder ut positiva signaler.
En annan idé han har är att det skulle finnas en koordinator som kunde hjälpa att leta rätt på vad det finns för aktiviteter och ställen som är tillgängliga eller en internetsajt som jämför olika ställens grad av tillgänglighet.
– Nu kan man få ris när man gör någonting dåligt men de som gör något bra får ingen större uppmärksamhet. Skulle det på något vis spridas vilka ställen som är tillgängliga skulle det löna sig för de som satsar och ge spridning i sociala medier.
John Magnus Roos är både förvånad och lite besviken över att hans undersökning inte fått större uppmärksamhet. Det är länge sedan det gjordes en så omfattande studie och han menar att den är ett bra underlag för beslutsfattare av olika slag när det handlar om prioriteringar för tillgänglighet.
– Jag trodde att det skulle finnas ett större allmänt intresse för de här frågorna. Man kan tycka att den målar upp en mörk och dyster bild men samtidigt tycker jag att den ger lite hopp. Min förhoppning har varit att undersökningen ska stimulera till vidare forskning på området och den ska vägleda samhället rent praktiskt. Tillgänglighetsfrågor är något jag brinner för och jag planerar att göra uppföljande studier, så det kommer att bli mer forskning på det här området, säger John Magnus Roos.
Artiklar på Assistanskoll: skriv till Kenneth, telefon: 070-859 15 44 eller 08-506 22 181. (telefonsvarare finns)
Assistansanordnarnas profiler: skriv till Algren, telefon: 08-506 22 177. (telefonsvarare finns)
Om cookies och personuppgifter på Assistanskoll
Assistanskoll är en tjänst av
Independent Living Institute
Storforsplan 36, 10 tr
123 47 Farsta
Tel. 08-506 22 177.