Niklas Altermark, statsvetare – ”Kostnadsbesparingar döljs bakom politisk retorik om rättssäkerhet och likabehandling”
Idealet om assistans som en integrationsreform håller på att falla i glömska. Idag ligger fokus hos alla myndigheter på att begränsa kostnader. Individen måste alltmer bevisa och argumentera för sitt stödbehov.
– Detta är en utveckling som accelererat sedan 2006, säger Niklas Altermark.
Vill inte definiera goda levnadsvillkor
I ISF:s rapport Assistansersättningen föreslås det att begrepp som goda levnadsvillkor, självbestämmande och att leva som andra bör definieras för att Försäkringskassan ska kunna göra en rättssäker och enhetlig bedömning. Niklas Altermark, statsvetare vid Lunds universitet ser detta som mycket problematiskt.
– Goda levnadsvillkor betyder alltid olika saker för olika personer. Det innebär en standardisering av livskvalitet som är oerhört svårt att göra. Det som ISF föreslår kan leda till att handläggare vid en bedömning säger att det och det ingår inte i goda levnadsvillkor.
Vilka fördelar finns det i att de här begreppen inte är tydligt definierade?
– Vagt formulerade målsättningar ger utrymme för den enskilde att själv definiera goda levnadsvillkor. Rigida och detaljerade målsättningar minskar utrymmet för självbestämmande och makt att definiera vem man är, hur man vill leva sitt liv och vad man vill sträva efter.
Individens önskemål väger tungt i LSS intentioner
Helena Höög, författare till rapporten säger i en intervju på Assistanskoll att eftersom det saknas definitioner så finns det ingen gräns för hur många assistanstimmar som beviljas, vilket gör att individuella önskemål hos den sökande väger tungt. Detta kan vara en orsak till det ökande timantalet och kostnaderna enligt ISF. Niklas Altermark ser det som ett trendbrott att det anses vara problematiskt att individens önskemål väger tungt.
– I förarbetena till LSS är det tvärtom en målsättning att individens önskemål ska väga tungt. Nu blir det istället problematiskt och kopplas ihop med kostnader.
ISF vill även standardisera de behov som assistans kan beviljas för, för att motverka trenden med ökande assistanstimmar, hur ser du på det?
– Den typen av standardiseringar minskar utrymmet för den enskilde att bestämma vad man vill ha sin assistans till och vilket liv man ska leva. Även detta är ett uttryck för att man vill få kontroll över en kostnadsutveckling.
Bevisbördan läggs på den sökande
ISF talar också om att man skulle kunna ha en bedömning av personlig assistans som utgår helt från funktionsförmågan, enligt standard från ICF:s klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa. En sådan bedömning skulle enligt ISF kunna ge ett lägre standardiserat antal timmar och minska kostnaderna. Den som vill ha fler timmar skulle enligt ISF då mer ingående få motivera detta i en tuffare bedömning. Niklas Altermark kopplar ihop detta med en större välfärdspolitisk trend som går ut på att bevisbördan skjuts över på individen som måste bevisa att man är förtjänt av samhällets stöd.
– Minuträkningen och ökade krav på läkarintyg är tecken på detta. Forskning har visat att detta leder till social stress och kan leda till misstro mot statens institutioner och ett ökat stigma för de här grupperna.
När skedde skiftet till den här synen?
– Det har pågått sedan 90-talet men har accelererat sedan 2006. Det har utvecklats en bild att människor får mer stöd än de är förtjänta av. Därför måste den enskilde argumentera och visa vad man har för behov. I den bilden kan tydliga regler och rigida definitioner ge handläggare ett underlag att säga nej.
Varför har det här skiftet skett?
– Exakt varför är väldigt svårt att säga. Däremot är det en del av en större trend som förskjuter synen på vad medborgarskap är. Individens relation till staten präglas av att den enskilde måste kontrolleras. Man föreställer sig att detta är ett sätt att kontrollera kostnader, att undvika fusk och att se till att regler följs. Resultatet för den enskilde blir att man känner sig övervakad och att maktunderläget gentemot staten förstärks.
ISF ser bara kostnadsutvecklingen
Det framgår tydligt i rapporten att ISF:s prioriterar kontroll över kostnadsutvecklingen, säger Niklas Altermark.
– De resonerar inte mycket kring vad intentionerna i lagstiftningen med personlig assistans var från början.
Vad beror deras fokus på?
– Det speglar en diskussion som just nu finns i samhället kring personlig assistans och funktionshinderpolitik. För det första finns det en föreställning om att det finns mycket fusk, för det andra att det är ett problem att kostnaderna hela tiden ökar. Det är de signaler som politiker, opinionsbildare och statliga myndigheter hela tiden sänder ut.
Rättssäker bedömning fin politisk retorik
ISF:s starkaste skäl är att förändringarna ska ge en enhetlig och rättssäker bedömning. Detta anser Niklas Altermark är politisk retorik som låter lite bättre än att man vill föreslå åtgärder som ska få ner kostnader.
– När jag läser rapporten och ser utvecklingen så handlar detta om att få kontroll över kostnader. Då kan det kanske vara lämpligt att klä detta i en fin politisk retorik av rättssäkerhet och likabehandling.
Rapporten bekräftar ett skifte
I en tidigare intervju på Assistanskoll talade Niklas Altermark om ett skifte i den funktionshinderpolitiska diskussionen när ISF då sade att lagstiftaren bör överväga hur ambitionen om delaktighet och ökad kostnadsutveckling ska balanseras i förhållande till varandra.
Hur ser du på ISF senaste rapport med tanke på detta nu?
– Utgår man från ett perspektiv med mänskliga rättigheter blir det mycket konstigt att tänka att personlig assistans har en prislapp. Om den förra rapporten var uttryck för ett skifte, bekräftar den nya rapporten den bilden.
Alla går åt samma håll
ISF:s rapport kommer samtidigt som regeringen i den senaste budgeten låser höjningen av assistansersättningens schablonbelopp till 1,4 % per år. Högsta Förvaltningsdomstolen har i flera prejudicerande domar skärpt bedömningen av de grundläggande behov som berättigar till assistansersättning. Försäkringskassan planerar att införa efterskottsbetalning av assistansersättning.
– Allt detta sker samtidigt, mitt samlade intryck är att inom alla dessa sfärer finns en föreställning att assistansen kostar för mycket, att kostnaderna måste dämpas och en konstant fuskdiskussion. Jag ser inte att politiker eller myndigheter tar de assistansberättigades perspektiv som utgångspunkt.
Sker det en samordning mellan alla dessa myndigheter?
– Det är jättesvårt att svara på. Regeringen styr visserligen myndigheter med regleringsbrev och olika politiska signaler, men jag vill inte tala om någon spindel i nätet som koordinerar detta. Jag kan bara konstatera att alla rör sig i samma riktning.
Samtidigt talar politikerna fortfarande att detta är en rättighetslagstiftning som måste få kosta om behoven ökar…
– Ja, jag tror inte politikerna vill avskaffa rättighetstänkandet, men jag tror att det finns en stark oro inom myndigheter, regering och kommuner om kostnader som i förlängningen leder till konflikt med rättighetslagstiftningen.
Assistans som radikal integrationsreform faller i glömska
En bärande ide i assistansreformen var att man skulle kunna göra allt som man hade gjort om man inte haft ett funktionshinder, att kunna arbeta, träffa en partner, ha fritidsintressen osv. Den målsättningen håller på att falla i glömska enligt Niklas Altermark.
– Det radikala idealet om assistans som en integrationsreform som ska göra att alla lever på lika villkor ser jag inte mycket av längre.
Hur agerar politikerna tycker du?
– De talar inte mycket om funktionshinderpolitik överhuvudtaget. Det vore bra om något parti säger att utvecklingen går åt fel håll och kräver debatt. Många brukarorganisationer är upprörda över ISF:s rapport, över schablonbeloppshöjningen osv, men det blir ingen politisk debatt. Politikerna kan göra en massa saker utan att det kostar något just nu.
Vad borde funktionshinderrörelsen göra?
– De borde ta politisk strid, försöka få ut frågan i debatten, visa vilka konsekvenser detta får i riktiga människors liv.
Hur ser du på fuskdebatten?
– Det är aldrig bra om stödsystem utnyttjas, men jag har svårt att se proportionerna. Om jag talar om personlig assistans med någon som inte är insatt börjar de alltid ställa frågor om fusk. När assistans tas upp i medierna handlar det nästan alltid om fusk. Jag tror inte det är en sann bild som målas upp.
Vad beror den bilden på?
– Oro för kostnadsutvecklingen, en föreställning om att socialförsäkringssystemen utnyttjas, att sjukersättning utnyttjas, att folk vabbar utan att barnen är sjuka. Medborgarna ses som potentiella fuskare, det här handlar om att synen på medborgaren förändrats.
Ledarskribent i UNT ifrågasätter assistansens kostnader
Slutligen frågar Assistanskoll hur Niklas Altermark ser på en ledarartikel i Uppsala nya tidning, UNT där Johan Rudström säger
"att det är upp till den enskilde funktionshindrade, eller till föräldrar/anhöriga, att bedöma såväl omfattningen av behoven som om man ska göra det själv eller begära hjälp av en personlig assistent. Det är en fin tanke…..men det håller på att leda till en ohållbar situation”.
- Jag förstår inte riktigt vad som är ohållbart. För mig är det ohållbart att personer med funktionshinder inte kan leva som andra, att de inte kan integreras i samhället och att de ständigt måste detaljredovisa hur de lever sina liv och vilket stöd de behöver, att de känner sig övervakade. När det gäller assistansen måste vi titta på vad alternativkostnaden är, vad priset blir när assistansberättigade inte har möjlighet att vara en del av samhället, säger Niklas Altermark.