Magnus Tideman, professor i handikappvetenskap – ”Svenska självgodheten ett stort problem”
Det svaga politiska intresset för funktionshinderfrågor beror mycket på hur välfärdspolitiken har utvecklats generellt. Det menar Magnus Tideman som är professor i handikappvetenskap på Högskolan i Halmstad. Han anser också att det är en myt att Sverige är ”bäst i världen” på funktionshinderområdet, en rad länder har kommit längre.
Magnus Tideman arbetar också mycket i Australien där han är adjungerad professor på La Trobe University i Melbourne. Han menar att det finns allmän utbredd uppfattning att man i Sverige har kommit mycket längre på funktionshinderområdet än i resten av världen. Han anser att det numera är en felaktig föreställning.
– Vi har en bild av att vi är så oerhört framstående på det här området men det finns många länder som gått om oss på många områden. Trots detta lever vi fortfarande med en bild av att vi är bäst i världen. Självgodheten är ett stort problem eftersom den minskar drivkrafterna för utveckling och förbättring. Vi var framgångsrika när det gäller institutionsavvecklingen men har mycket att lära av länder som Australien när det t.ex. kommer till medvetet arbete för att öka den sociala inkluderingen i samhället av personer med intellektuell funktionsnedsättning.
Systemet premierar de resursstarka
Magnus Tideman menar att funktionshinderfrågor egentligen är starkt politiska och hänger intimt samman med vad som händer politiskt i samhället och hur välfärdspolitiken utvecklas generellt. Och på den punkten är han kritisk till den utveckling vi haft i Sverige de senast tjugo åren. Han hänvisar till det han kallar ”de viktigaste forskningsresultaten på funktionshinderområdet under de senaste åren”. Vi har skapat ett system som premierar de resursstarka och som ökar skillnaden mellan olika grupper, menar han.
– Idag handlar det om att kunna driva sina egna frågor. De som har en akademisk utbildning, är födda i Sverige, har god kunskap om systemet, kan förhandla och driva sina frågor till domstol kan sägas ha tjänat på utvecklingen. Medan de som inte kan eller har andra som kan företräda dem har förlorat. Det är en stark kontrast till det som byggde det svenska välfärdssamhället med principen om likvärdighet, att det ska inte spela någon roll var du bor eller hur hög utbildning du har - om behovet är lika så ska man ha stöd av samma kvalité och kvantitet.
Stor politisk enighet på nittiotalet
När LSS skrevs i början av nittiotalet fanns ett viss mått av naivitet som Magnus Tideman menar bäddat för att lagen är ifrågasatt idag. Då och då höjs röster, nu senast, Helena Höög, ISF som i en intervju på Assistanskoll framför kraven att LSS måste förtydligas. De föreslår att begrepp som goda levnadsvillkor, självbestämmande och att leva som andra bör definieras tydligare. Magnus Tideman håller med om att det finns oklarheter i LSS, att den är lite vag och för att förstå orsaken till det menar han att man måste titta historiskt, på tiden före LSS.
– Under 70- och 80- talet fanns ett stort politiskt intresse för funktionshinderfrågor och det fanns uppslutning bakom frågorna. Alla var överens om att Socialtjänstlagen, SoL, inte räckte till. Bakom LSS fanns en allmän konsensus vilket innebar att man inte ansåg det nödvändigt att definiera det tydligare. Man släppte på det viset loss olika tolkningar och tillämpningar i olika kommuner och också risken för missbruk, missutnyttjande, som gjort att fusket när det gäller assistans fått stort utrymme i debatten och reformen sammantaget förlorat i legitimitet.
Då, när det fanns konsensus, visste man innerst inne att de skulle bli problem som man bara blundade för?
– Mycket berodde på att det hann bli ekonomisk kris innan besluten om LSS och LASS togs och det fanns en skepsis mot att samhället tog på sig ökade kostnader. Det var en del av den politiska taktiken att inte lyfta den problematiken så mycket. Då fanns risken att hela reformen skulle skjutas på framtiden.
Risken att förlora helheten
ISF vill även ha definitioner på skillnaden mellan ambitionsnivån i SoL och LSS, skäliga och goda levnadsvillkor. Också den debatten hänger enligt Magnus Tideman ihop med 80- och 90-talets samsyn. Då fanns en gemensam uppfattning om att personer med funktionsnedsättningar ska ha normala livsvillkor men nu utmanas den uppfattningen, menar han.
– Om man skalar ner behoven till mätbara enheter, tiden för toalettbesök, måltider etc. så tappar man själva essensen för vad personlig assistans handlar om, nämligen personens personliga behov. Visst har vi många likartade behov som man i viss utsträckning kan mäta men mycket hänger på frågan hur just din situation ser ut och vad du behöver för att kunna leva ett bra liv. Det innebär att det måste finnas ett utrymme, ett svängrum, utöver det mätbara. Man kan inte sträva efter att det ska vara lika för alla eftersom problemet inte ser exakt lika ut för två olika personer trots likartade funktionsnedsättningar. Då tappar man helheten.
ICF-klassifikationen skjuter fokus från samhälle till individ
ISF vill även standardisera de behov som assistans kan beviljas för och menar att det skulle kunna motverka trenden med ökande assistanstimmar. De vill att bedömningen helt ska utgå från funktionsförmågan, enligt standard från ICF:s klassifikation av funktionstillstånd. Den bedömningen skulle då ge ett lägre standardiserat antal timmar och även minska kostnaderna. Magnus Tideman menar att det synsättet skjuter fokus från samhället till individen.
– Det finns stora problem med ICF-klassifikationen och det finns en mycket stark kritik, inte minst bland forskare, mot den. Den har ambitionen att vara biopsykisksocial men är möjligtvis biopsykisk men väldigt lite social. Jag som kommer från det samhällsvetenskapliga hållet och intresserar mig för hur samhället skapar barriärer får väldigt lite hjälp av den. Den innehåller 1658 faktorer som handlar om individens svagheter på olika sätt. Ett synsätt med sådan oerhörd tonvikt vid individernas tillkortakommanden tycker jag är oerhört problematisk.
Kontroll ger legitimitet
Magnus Tideman säger att han inser att reformen behöver en bättre legitimitet bland medborgarna och han tror att en bättre kontroll kan vara vägen dit. Han säger att många studier visar att skattebetalare rankar funktionshinderfrågorna högt och att man är beredd att betala för att funktionsnedsatta ska få leva bra liv. Men då måste det finnas legitimitet i systemet.
– Det här är en reform som betytt oerhört mycket ifråga om personers livskvalité, självständighet, inflytande och delaktighet och det finns många belägg för hur bra den är. Å andra sidan går det inte heller att sticka under stol med att det kostar rätt mycket pengar. Som politiker måste man förstås väga det mot andra grupper som behöver andra saker. För att skapa legitimitet måste man ha kontroll. Jag kan förstå att man värjer sig mot det, men annars hamnar man i att samhället betalar relativt mycket pengar till sådana som missbrukar systemet. Tydligare krav på kunskap och kompetens behövs och bättre kontroll är nödvändigt för att få tillbaka legitimiteten.
Fungerar inte som en traditionell varumarknad
Ytterligare en orsak till den för närvarande låga legitimiteten menar Magnus Tideman är ”den naiva tilltron” till marknadslösningar.
– Man tror att det är en marknad som fungerar på samma sätt som den traditionella varumarknaden, att det ska ske en automatisk rensning av systemen där de som är oseriösa kommer att slås ut och kvalité kommer att betala sig. Men det är ju inte den typen av marknad. Det är ju inte på det sättet det fungerar. Så där tror jag man från samhällets sida varit och fortfarande är för naiv. Jag tror att man behöver ha mycket insatser och väldigt generösa regler för att människor med funktionsnedsättning ska få ett bra liv och men för att det ska fungera måste det vara kopplat till en stram kontroll så man kan hålla legitimiteten högt.
Extremt tillåtande i Sverige
Han jämför med andra länder och säger att Australien just håller på att sjösätta en reform liknande LSS (Vilket Assistanskoll tidigare skrivit om). De ser på Sverige med förvåning.
– Man förstår inte hur man kan släppa in privatkapitalism på ett sådant här fält. Sverige är på det sättet ur ett internationellt perspektiv extremt tillåtande. Vi kanske behöver andra aktörer som driver gruppbostäder och assistansbolag men då skulle man kunna kräva att vinsterna ska återinvesteras i utbildning av personalen etc. I Australien till exempel är det väldigt många organisationer som driver insatser men de gör det nonprofit, utan vinster.
Splittrad funktionshinderrörelse
Något som bidrar till att funktionshinderfrågor hamnat i en politisk skugga tror Magnus Tideman är splittringen inom funktionshinderrörelsen. På 70 – 80-talet hade funktionshinderrörelserna en betydlig högre status och betydligt större inflytande politiskt.
– Det som hänt sen dess är att handikapprörelsen splittrats i en mängd nya organisationer som bland annat hänger samman men att vi fått en mängd nya diagnoser. Alla värnar om sitt och driver sina egna frågor. Det gör att det gemensamma politiska intresset blir mindre.
Hur ska det förändras?
– Jag tänker att det skulle vara möjligt för alla de organisationer som finns, att komma överens om åtminstone ett par saker som man kunde driva tillsammans, till exempel rätten till arbete. På det området har inget hänt på trettio år, sysselsättningsgraden har legat stilla på en stabilt låg nivå. Där skulle man kunna gå in och slå näven i bordet och säga att här krävs det verkligen krafttag. Men då krävs det verkligen samordning mellan organisationerna.
Assistansen samhällsekonomiskt en god affär
Magnus Tideman menar att assistansreformen i grund och botten är en god affär rent samhällsekonomiskt om man lyfter blicken från ett kortsiktigt årsbudgettänkande.
Han hänvisar till en rapport som är publicerad på Assistanskoll och säger att han gärna skulle se fler studier på det. Han tar upp en helt annan studie som beskriver samma fenomen. Studien jämförde aktivitetsersättningen med lönebidrag där aktivitetsersättningen på kort sikt är billigare än lönebidrag.
– Men på längre sikt visade det sig att lönebidrag var fördelaktigt ur både ett samhällsekonomiskt perspektiv och privatekonomiskt plus att det gav en rad andra sociala vinster. Problemet är att Försäkringskassan betalar ut aktivitetsersättning medan Arbetsförmedlingen har hand om lönebidrag, så det handlar om svårigheterna att gå över sektorsgränserna.
Risker med den nya LSS-utredningen
Magnus Tideman hyser en viss oro för framtiden och han tycker sig se att den uppslutning som funnits kring funktionshinderfrågorna och LSS-reformen är på väg att ge vika. Risken finns, menar han, att man ställer grupper mot varandra.
– Som Magdalena Anderson gjorde i sitt uttalande för några veckor sedan. Vilket är absurt, för man kan inte säga att det är brist på pengar i samhället, frågan är bara vart pengarna finns någonstans… Det gick bra att ta fram 65 miljarder till bankerna och rädda dom. Det finns pengar till vissa saker men andra inte…
Vad tror du om den nya LSS-utredningen? Den görs för att förbättra LSS men finns inte risken att de passar på att skära ner?
– Ja, den oron delar jag. Det beror på vilka direktiv utredningen får och på hur man sätter samman utredningen och vilka experter man anlitar. Och sedan beror det på funktionshinderrörelsen, om de kan samla sig och gå fram med en röst och säga att ”det här är våra minimikrav…”istället för att varje organisation bara bevakar sina egna intressen. Så det blir en prövning, risken är annars stor att man kommer att passa på tillfället att smyga in försämringar, säger Magnus Tideman.