Vad är kvalitet i assistans?
Moderatorn Hanna Kauppi (vänster) och Birgitta Andersson
Assistansanvändaren, ingen annan, avgör vad som är kvalitet för honom eller henne. De var alla överens om på KFO:s seminarium om kvalitet i assistans - Personlig Assistans – kvalitet, vision och verklighet. När politikerna tog plats i panelen blev det däremot fokus på den oroväckande ekonomin i branschen.
Hur definieras kvalitet i personlig assistans idag? Vem definierar kvalitet i personlig assistans? Hur ser förutsättningarna för kvalitetsutvecklingsarbete ut? Det var några av de frågor som diskuterades på KFO:s seminarium den 2 juni, först av en panel bestående av representanter från myndigheter och brukarorganisationer och senare även politiker. Moderator var KFO:s egen Hanna Kauppi.
Blanda inte ihop livskvalitet och kvalitet på assistansen
Bland deltagarna fanns en tydlig samsyn på vad kvalitet i personlig assistans handlar om. Sofie Karlsson, som representerade Ifa, sammanfattade.
– Det är viktigt att inte blanda ihop livskvalitet med god kvalitet på assistansen. Personlig assistans går inte ut på att assistansanvändaren lever ett ”exemplariskt liv” där man alltid äter hälsosam mat och där man alltid kommer i tid, utan det är du som assistansberättigad som själv väljer det liv du vill.
Susanne Berg, STIL, beskrev det på ett liknande sätt. Det är bara individen själv kan avgöra vad livskvalitet är för honom eller henne.
– Det som är viktigt för mig är att min anordnare möjliggör mitt självbestämmande. Det handlar om rätten att få representera sig själv och att man ska få vara den man själv är i sitt liv. Vi är inget kollektiv och man kan inte fråga sig hur väl mitt liv uppfyller någon lagstiftnings kriterier, syften eller målsättningar. I så fall då begränsar man möjligheten att leva det liv jag själv vill. Ingen annan kan definiera vad som är ett gott liv för mig. Vi är alla olika och vill jag ligga i soffan och äta chips så ska jag få göra det.
Flexibilitet det viktigaste
Magnus Andén och Cecilia Blanck, föreningen Jag, menar att ju mer man försöker definiera kvalitet för de assistansberättigade desto mer förstör man.
– Den enes dröm är den andres mardröm. Alla vill olika, och det är inte små nyanser, det är stora skillnader. När vi försöker ringa in vad som är kvalitet så riskerar vi att minska flexibiliteten. Det som är livskvalitet för den ene skulle en annan inte stå ut med. Att definiera vad kvalitet är innebär samtidigt att bortdefiniera annat och utesluta vad som kan vara kvalitet för andra.
Katarina Bergvall, Assistansanordnarna, håller med men poängterar samtidigt vikten av kvalitet hos utförarna.
– Man måste samtidigt prata om kvalitet i verksamheten. Att man driver verksamheten med god kvalitet och till exempel ser till att man har rutiner, en dialog och kommunicerar på ett sätt så att man kan möta varje person där den befinner sig. Att man har en arbetsmetodik och använder arbetsmetoder som möjliggör självbestämmande och respekt för individens egen vilja. Det går att skilja ut verksamheter med god kvalitet från verksamheter som inte har det.
Ta fram kvalitetsindikatorer
Panelen diskuterade begreppet användarkontroll, hur assistansberättigade i praktiken ska kunna få makt över sitt liv. Sofie Karlsson berättade om ett projekt Ifa driver kallat IFOKUS där de tagit fram en metod som de kallar ansvarfördelningsverktyget med syfte att säkerställa att assistansberättigad har makten över sitt liv. De har också tagit fram en samtalsmetodik som stöd för kommunikationen för de som behöver det. Susanne Berg berättade om att STIL har kvalitetskontraktet och självbestämmandekompassen för sina medlemmar, också det för att säkerställa självbestämmande. Detta ledde i sin tur fram till frågan om det skulle vara möjligt att ta fram kvalitétsindikationer. Tror ni detta är görligt, undrade Hanna Kauppi? Katarina Bergwall svarade:
– Jag inte bara tror det, jag tror det är nödvändigt. Om man inte tar fram sådana kriterier har kontrollverksamheten, Ivo, ingen funktion. Men innan man kan börja ett sådant jobb så måste man förstå vad assistans är, att det inte är vård eller omsorg och att det är assistansanvändarna själva som är experterna. Så det är bland de assistansberättigade, deras företrädare och anordnare arbetet måste ta sin form.
Ivo inte på plats
Trots en tidig inbjudan lyste Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, med sin frånvaro, och just Ivo hamnade vid ett flertal tillfällen i skottgluggen. Flera i panelen beklagade tillsynmyndighetens frånvaro och uttryckte ett obehag inför att kritisera någon utan att de var på plats och kunde försvara sig. Samtidigt ansåg de att de verkligen skulle behövt vara där, bland annat för att de skulle sakna kunskaper om branschen. En av kritikerna var Cecilia Blanck:
– Vi har skrivit till Ivo för vi tror att de skulle ha stor nytta av att lära sig om personlig assistans från oss som kan. Men vi har inte fått något gehör. Jag antar att de föredrar att försöka hitta sin egen väg. Men vårt budskap till Ivo är: vänd er till oss, prata med oss!
Katarina Bergvall var mer konkret:
– Det är ett problem med en tillsynsmyndighet som inte förstått vad det här är för insats. De verkar tänka att det är vård och omsorg. Till exempel kravet på att dokumentera som är direkt integritetskränkande och som inte ökar kvalitén på något sätt.
Ökad professionalism ett hot
Något som panelen i hög grad ansåg hotade den personliga friheten och rätten till självbestämmande är en ökad professionalism, eller som Hanna Kauppi sammanfattade det: ”att professionaliseringen skjuter makten från assistansanvändaren mot anordnare och myndigheter”. En man i publiken, Stefan Sundqvist, Atlas assistans, förde det på tal:
– Det kommer mer och mer professionella som verkligen tar för sig och säger vad som är bra assistans och skapar verktyg som ska definiera om jag har ett bra liv.
Flera i panelen instämde och uttryckte en förundran över utvecklingen eftersom de redan var relativt nöjda med kvaliteten. Hanna Kauppi frågade rent ut:
– Vadan detta intresse från myndigheterna att säkerställa en kvalitet som folk redan är nöjda med?
Helena von Granitz från Försäkringskassan hade ett svar:
– Jag var med för tio år sedan och satt i det som då kallades för näringsdepartimentet. Finansdepartementet drog igång ”indikatorsjakten” på grund av att man ville ha kontroll på finanserna. Samtliga myndigheter fick då i uppdrag att utöva indikatorer på alla områden.
Susanne Berg kommenterade:
– Det är lite fascinerande, tycker jag, att själva kontrollapparaten aldrig blir finansiellt kontrollerad. Jag skulle gärna se effekterna av de här indikatorerna. Vi får ju allt fler administrativa kontrollanter som ju också ska finansieras av gemensamma skattepengar. Det är aldrig någon som ifrågasätter. Men det är väl ett sätt att uppfylla målet om full sysselsättning…
Professionalismen del av gammal kultur
En annan person i publiken, Cecilia Ekholm, Särnmark, menade dock att professionaliseringen ingalunda är något nytt och att fuskdebatten i någon mening vridit klockan tillbaka.
– När LSS kom var det för att kunna bryta mot en gammal kultur. I proppen kallade Bengt Westerberg det för ”professionalismens diktatur”, en kultur som funnits i århundranden som man inte kan ändra på bara genom ett politiskt beslut utan måste jobba med hela tiden. Samhället är impregnerat med synen på funktionsnedsatta som några som ska eller kan styras. Det är ett synsätt som inte bara sitter i andra utan också i en själv. Man måste hela tiden reflektera över det. Det handlar om makt, vem ska ha makten? Det finns en drivkraft att ha makt över andra människor. När fuskdebatten kom blev den ett alibi att backa tillbaka till den gamla kulturen igen.
Stark oro över ekonomin
När politikerna tog plats i panelen beskrev Susanne Berg och Cecilia Blanck politikens roll för kvaliteten och hur politiken ger förutsättningarna för en fungerande assistans. Mycket handlar om ekonomi och Katarina Bergwall sammanfattade det ekonomiska läget i branschen:
– Många är djupt bekymrade. De små marginaler som man haft krymper och försvinner väldigt fort. Vi pratar alltså om 1,4 procents ökning av schablonen samtidigt som de kollektivavtalsenliga löneökningarna är 2,8 procent. Och på det en höjning av arbetsgivaravgiften för unga (se regeringens proposition s. 53 – 61). Så vad gör man? Man kan se över sina administrativa kostnader men det får en direkt konsekvens på resurser som krävs till kvalitetsutvecklingen. Det blir ännu svårare att rekrytera assistenter. Vi märker redan idag att många hyser oro över att det inte finns någon löneutveckling i yrket.
Hon ser en paradox, en ”dumsnålhet”, som gör att samhällsresurser försvinner.
– Många privata anordnare tar inte emot alla som ber om deras tjänster för de anser sig inte ha råd. De assistansanvändarna hamnar sedan i kommunerna där vi vet att det kostar mer än vad de gör för de privata.
Det absoluta bottenläget
De tre politikerna, alla ledamöter av socialutskottet, var helt överens om att det man nu nått det ”absoluta bottenläget” som Bengt Eliasson sa. Men ett visst munhuggande uppstod mellan socialdemokraten Mikael Dahlqvist och alliansens representanter, Bengt Eliasson, Folkpartiet, och Sofia Fölster, Moderaterna, om vilka som bar ansvaret. När det gäller assistansersättningen hade dock regeringens representant Mikael Dahlqvist inget positivt besked att ge:
– Jag skulle gärna själv se att den höjdes med ett visst belopp varje år. Men den har mer eller mindre fryst på samma nivå både ifjol och i år och det finns diskussioner på socialdepartementet att den ska frysas ytterligare ett år. Men vi får se vart vi landar i budgeten i höst.
Dubbelarbete i branschen
Bengt Eliasson menar att det ”dubbelarbetas mycket i branschen” och att det därigenom försvinner mycket resurser. Ett sådant exempel menar han är det dubbla huvudmannaskapet och gränsen vid tjugo timmar mellan ersättning från staten och kommunen. Han vill ha ett förstatligande av den personliga assistansen. En annan sådan kostnadshöjande brist menar Bengt Eliasson är att schablonersättningen är samma för alla oavsett behov, ”one size fits all” som han sa. Även Mikael Dahlqvist tog upp det och sa att det är den viktigaste frågan för honom just nu.
– Det kan inte vara rimligt att man har samma ersättning om man till exempel har hjälp dagtid eller nattetid. Vi ska försöka differentiera schablonen utan att krångla till det administrativt.
De två utredningarna diskuterades
Även de två utredningarna, den sk Välfärdsutredningen och utredningen om vinster i välfärden, fördes på tal. Bengt Eliasson och Sofia Fölster uttryckte sig mycket kritiskt. Moderaterna har krävt flera tilläggsdirektiv till vinstutredningen för att få ett större fokus på kvalité, tillsyn och hårdare krav på anordnarna. Sofia Fölster anser att regeringen har helt fel fokus.
– Det viktigaste är vad man får för resultat och inte vad man är för sorts anordnare. Det ska vara rättvisa villkor för alla och man ska titta på kvalitet, inte begränsa vinstmarginaler eller slå undan benen för de fristående. Ska vi lägga en massa pengar på en utredning då är det väl just kvalitetsbegreppet som ska utredas och hur man garanterar god kvalitet i personlig assistans.
Mikael Dahlqvist menade dock att det inte alls handlar om det Sofia Fölster sagt.
– Det har varit ett antal skandaler de sista åren och det visar att systemet inte funkar. Vi vill ha ordning och reda i välfärden. Jag kan lugnt trygga er med att det inte handlar om vinstbegränsning eller att slå undan benen för de fristående, jag har själv pratat om den saken med civilministern.
Ungdomsrabatten tas bort
Sofia Fölster tog upp att regeringen planerar att ta bort den så kallade ungdomsrabatten på arbetsavgiften som alliansregeringen införde. Hon menar att just assistansbranschen blir en av de stora förlorarna eftersom många av assistenterna är under 26 år. Mikael Dahlqvist försvarade regeringen och hänvisade till, som han säger, ”flera oberoende experter”.
– Den reformen kostar mellan 15 och 17 miljarder per år. Det är en ineffektiv åtgärd och den genererar väldigt få jobb.
Hanna Kauppi undrar om de kommer att bli en särbehandling inom personlig assistans för att man inte har täckning för kostnaden.
– Jag tycker personligen att man måste kompensera utförare i offentlig sektor i det här första steget. Det är klart att man ska ha samma villkor oavsett vad man är för utförare. Jag vet inte hur man har tänkt, om man har tänkt över huvud taget… Men det får man väl ta en diskussion om, jag har redan tagit en del kontakter med skatteutskottet som har ansvaret i frågan.
Bättre eller inte förr
Mot slutet av dagen bad Hanna Kauppi de tre politikerna beskriva sina visioner inför framtiden. Bengt Eliasson anslog en optimistisk ton. Han menar att det inte alls var bättre förr som många säger.
– Vi har en världsunik reform på plats och har haft det sedan 1994. Min vision är att den ska vårdas, utvecklas och göras ännu bättre och starkare så att hela världen återigen tittar på oss och säger ”den vägen ska vi också gå”. LSS-reformen ska få vara det flaggskepp som den är värd att vara.
Publiken fick åter ställa frågor och Birgitta Andersson, Handikapphistoriska föreningen, replikerade Bengt Eliasson:
– Det var visst bättre förr. 1994 kände man att alla politiska partier ställde sig bakom reformen och debatterade den ur en positiv synvinkel och fick hela svenska folket att tycka att det var någonting bra. Vi behöver folket med oss när det gäller assistansen. Idag har vi inte den uppbackningen från politikerna. Det är ett tigande, till exempel när massmedia lyfter fram kriminaliteten och gör den till ”vardag” i assistansen. Och tiga är att samtycka, sade Birgitta Andersson.