läs skrivbordsversionen istället
Funktionshinderrörelsen måste ta debatten om jämlikhet, varför människor med funktionsnedsättningar ska ha ett stöd som personlig assistans och hur samhället skulle se ut om det stödet inte ges, säger Birgitta Andersson.
– Jag skulle aldrig kunna vara ”Birgitta” utan min assistans.
Läs även: Birgitta Andersson – ”Med personlig assistans blev man som vem som helst”
Birgitta Andersson är bekant för många bland annat som DHR:s Förbundsordförande på nittiotalet. Hon har själv haft personlig assistans från Försäkringskassan sedan 1994 och ser en stor skillnad i synen på assistans 1994 jämfört med idag.
– 1994 såg man möjligheter, idag talar man om kostnader. Jag tror det finns en dold agenda i politiken om att assistansen och annat som skapar förutsättningar för jämlikhet för oss inte får kosta särskilt mycket. Samtidigt vill ingen öppet tillstå de åsikterna.
Birgitta Andersson, som idag är 83 år, tror att det politiska etablissemanget 1994 inte riktigt förstod hur mycket assistansen skulle komma att kosta eller hur mycket institutionerna hade kostat.
–Det var egentligen inte meningen att vi skulle få kosta så här mycket. Assistansen har blivit i första hand en fråga om kostnader snarare än om möjligheter. Här kommer människors värderingar upp till ytan.
Finns det en syn att funktionshindrade fått för mycket?
– Det gör det, eftersom somliga behöver andra att se ner på för att vara någon själv.
Det är inte så många som skulle säga det öppet…
– Nej, det skulle man absolut inte säga men så är livet, en del växer genom att ha någon annan under sig att jämföra sig med. Vi som har funktionsnedsättningar har i alla tider varit gruppen som är föremål för hjälp och som ska vara tacksam för det som gives oss. Välgörarna känner sig goda och nyttiga och föremålen för godhet ska visa sin tacksamhet. Detta synsätt ligger som ett vått skynke över oss.
När insamlingen Röda fjädern med Lennart Hyland pågick i TV på sextiotalet, var Birgitta Andersson en stolt nybliven mamma och gick med barnvagnen.
– Alla välgörare stod där med sina bössor för att samla in pengar, men när jag kom förbi tog de bort bössorna, jag skulle ju inte behöva ge pengar, jag var ju en av de som de samlade in pengar till. Det är snart 60 år sedan men jag glömmer det aldrig, de tog ifrån mig min värdighet och visade att de var förmer.
Vilka grupper är det som vill minska kostnaderna då?
– Jag tror det idag är mer individer med makt än grupper som påverkar partierna. Och visst kostar assistansen pengar. Det gör även sjukvård, barnomsorg, barnbidrag, trafikleder, föräldraledighet, fri skolgång och allt annat som är viktiga länkar i vår svenska välfärd. Det farliga är när somliga utan skrupler börjar ifrågasätta människors värde, formulera tankarna vid köksbordet och sedan göra politik av det.
Människosynen på personer med funktionsnedsättning har tvingats komma fram och bli tydlig sedan personlig assistans infördes 1994, säger Birgitta Andersson.
– Det gick ganska bra att dölja den förr, hålla den för sig själv eller inte förstå. Idag går det inte att dölja sina värderingar. Säger man att vi inte har råd med personlig assistans - i Sverige år 2024, betyder det att man anser att vi med funktionsnedsättningar inte har samma värde som andra människor.
Att andra saker är viktigare…
– Ja, annars prioriterar man i budgeten på ett annat sätt eller höjer skatterna.
Har det hela tiden varit en dragkamp mellan de som främjar assistans och de som vill minska kostnaderna?
– Ja, det har det alltid varit lite fram och tillbaka. Men de som ville minska kostnaderna hade väl inte det största bifallet i början när assistansen infördes. De kanske inte vågade eller ville säga det riktigt, men när Finansdepartementet började visa sin åsikt blev tonen en annan och värderingarna kom fram.
Birgitta Andersson säger att det finns människor som uttalar, ”men Birgitta, du har ju assistans och är över 65 år. Tycker du inte det är orättvist att andra inte får assistans?”
– Ja, säger jag, men det är inte jag som ska svara på det eller få min assistans minskad för att någon annan inte får den. Jag ska tvärtom vara en förebild för hur andra kan ha det. Jag tycker mitt liv är fantastiskt, att få vara gammal och ändå fortsätta vara den jag är. Jag skulle aldrig kunna vara ”Birgitta” om jag inte hade min assistans. Då skulle jag vara i ett ofrivilligt beroende, i en otrygghet och i ett ständigt vänteläge. Andra skulle ha makten över mig.
LSS är en rättighetslagstiftning, där personer med funktionsnedsättning har rätt till stöd för att ”kunna leva som andra”. Men vad har den rätten för grund i ideologi, tankesystem, etik/moral eller liknande? Birgitta Andersson säger att hon själv utgår från FN:s konventioner om mänskliga rättigheter som kom efter andra världskriget.
– Stycket om alla människors lika värde är så vackert, det är ett fantastiskt rättesnöre i synen på alla människor och på demokrati. Sedan har vi FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som kommit till efter det, den är också mycket viktig.
Vad legitimerar grunden för de konventionerna?
– Det måste finnas ett rättesnöre, en trygghet i att det finns något som alla länder och människor ska följa i en demokrati.
Varför ska en individ i samhället bry sig om den grunden?
– Därför att en individ oftast inte ensam har förmågan, viljan eller lusten att tänka på så många andra än sig själv. I en sådan värld byggs ingen gemenskap. Därför är det viktigt att man förstår att vi alla behöver och berikar varandra, och tillsammans formar samhället. Den ena människan är inte mer värd än den andra. Människor behöver utveckla kunskaper om varandra och inte bli rädd för det som man inte känner igen.
Jag frågar Birgitta Andersson vad hon skulle säga till en person som säger att hen inte vinner något på, eller att det är ett slöseri med skattemedel att personer med funktionsnedsättning får ett stöd för att ”kunna leva som andra”.
– När jag läste den frågan före vår intervju, gjorde det faktiskt lite ont i bröstet och i själen. Den kändes kränkande. Varför ska förluster av vissa kroppsfunktioner göra att jag inte har samma värde? Frågan gör ont.
Detta är frågor man normalt inte ställer…
– Det är inte dig jag är arg på, det är helt rätt att ställa den så problematiken kommer upp i dagen, men att tänka på den gör ont.
Vad skulle du säga till en sådan person?
– Jag vet att jag skulle vända på klacken och gå, men jag skulle kunna svara att om du inte har barn kan du då säga att det inte ska finnas barnomsorg, om du inte har bil att det inte ska finnas vägar.
2006 antog FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sverige ratificerade konventionen i dec 2008 och den trädde i kraft i början av år 2009. Sverige var då ledande i det arbetet, säger Birgitta Andersson.
– Det är 15 år sedan. Hur är det möjligt att föregångslandet Sverige år ut och år in sedan dess får omfattande kritik från FN utan att något händer? Och debatten om detta är i princip ingen debatt. Det är en tystnad som skrämmer mig. Den vittar om ett förakt för begreppet lika värde och ett förakt för vad rörelsen tidigare kämpat för.
Birgitta Andersson anser tvärtom att om vi ger alla samma förutsättningar desto starkare blir samhället.
– Ju fler som sätts på undantag och inte räknas med, desto svagare blir samhället.
Det blir väl också mycket mer rädsla i ett sådant samhälle?
– Ja, om du vet att människor med funktionsnedsättningar oavsett ålder inte har det bra, blir du rädd för att själv hamna i den situationen. Det skrämmer. Om du tvärtom ser att människors rörelsefrihet och värdighet kan bestå även om man förlorar i rörlighet eller exempelvis mister synen, ja då minskar skräcken. Synsätt förändras. Det blir inte så mycket ”dom och vi” i människors tankar, i beteenden, i politiken och i umgänget.
Det skedde ju hemska saker i tex Tyskland på 30-40-talet…
– Ja, och vi ska inte frikänna oss från det, det fanns sådana tankegångar även i vårt land. Människor med varierande funktionsnedsättningar isolerades och fråntogs all mänsklig värdighet på institutioner, steriliserades osv..
Det krävs debatt, säger Birgitta Andersson som tror att de flesta människor i Sverige idag tycker det är tillräckligt bra med stöd till personer med funktionsnedsättningar. De ser inte bristerna och inte heller vinsterna, räknar enbart utgifterna.
– Välgörenheten ligger så nära oss i tid och tänkande. Vi måste komma bort från de värderingarna. Det gäller oss alla. Gemene man, politiker och vi själva.
Men är inte gemene man också påverkbar av olika strömningar i tiden?
– Jo det har man sett i historien, därför är en debatt om detta så oerhört viktig.
Margareta Persson, som skrev boken Gamla synsätt spökar än – funktionshinder genom tiderna, har i en intervju på Assistanskoll sagt att den bästa människosynen för personer med funktionsnedsättning finns i samhällen som har framtidstro. Hon varnar för att pessimism, pga tex hot om krig, är farligt för funktionshinderfrågor, eftersom människosynen påverkas.
Är du orolig för att kriget i Ukraina som lett till militär upprustning, hotbilder och rädsla, ska påverka synen på personer med funktionsnedsättning?
– Det är jag innerst inne. Därför är en debatt om värderingar extra viktig. Krig runt om oss i världen vänder upp och ner på det mesta men det gäller att inte förlora hoppet. Om inte funktionshinderrörelsen visar kraft och mod och gör värderingar till en politisk fråga, vem gör det då? säger Birgitta Andersson.
Artiklar på Assistanskoll: skriv till Kenneth, telefon: 08-506 22 181. (telefonsvarare finns)
Assistansanordnarnas profiler: skriv till Algren, telefon: 08-506 22 177. (telefonsvarare finns)
Om cookies och personuppgifter på Assistanskoll
Assistanskoll är en tjänst av
Independent Living Institute
Storforsplan 36, 10 tr
123 47 Farsta
Tel. 08-506 22 177.