Tove Harnett, äldreforskare, - ”Ta bort åldersgränsen!”
Det som kallas ”livsloppets faser” har blivit irrelevant. Personer över 65 lever allt mer som yngre och diagnoser som stroke eller Parkinson är fortfarande ovanliga efter 65 års ålder. Fyra äldreforskare på Lunds universitet anser att 65-årsgränsen för att få personlig assistans borde tas bort liksom skrivningen ”som beror på normalt åldrande”.
– Det går inte att säga att ålder är orsaken till en funktionsnedsättning, säger Tove Harnett.
Under rubriken "Äldre behandlas utifrån felaktiga, ofta förminskande stereotyper" i Sydsvenskan den 5 juni skriver forskarna Janicke Andersson, Tove Harnett, Håkan Jönson och Susanne Iwarsson att det är dags att ”riva det sociala medborgarskapets ättestupa och ge äldre samma rättigheter till välfärd som yngre”. De syftar bla på 65-årsgränsen för att få personlig assistans. Tove Harnett, filosofie doktor i gerontologi, anser att det är ett dilemma att ålder, till skillnad från andra kategoriseringar, betraktas som en legitim grund för skillnader i rättigheter.
– De flesta av oss är kritiska till att göra skillnad på människor utifrån kategorier som etnicitet, kön, sexuell läggning etc. men samtidigt betraktas det ofta som rimligt med skillnader utifrån ålder. Samtidigt ska man komma ihåg att ålder många gånger är relevant för att dela in människor. Många av oss tycker det är rimligt att 15-åringar inte får gifta sig och att ålder ska styra när vi går i pension. Få av oss skulle vilja ta bort alla åldersgränser. Men just det faktum att ålder ofta är relevant, gör att man blir blind för situationer när det inte är det.
Anser du att det handlar om diskriminering?
– Åldersgränser som finns i lag är inte åldersdiskriminering i juridisk mening. Men sen kan man ju säga att lagen i sig är diskriminerande.
”Irrelevanta livsfaser”
Forskning de senaste årtiondena pekar på att livsloppets faser blir mer och mer irrelevanta.
– Livsfaserna glider in i varandra och det är inte lika tydligt hur man ska bete sig när man befinner sig i en viss ålder. 70-åringar lyssnar på samma musik som 30-åringar och lever på ungefär samma sätt; många 70-åringar reser mycket och lever aktiva liv. Förr kunde man se ålder på klädseln men det kan man inte idag. Det går inte ihop med att vi har skarpa åldersgränser för vilka insatser man kan få och vilket liv man kan leva innan och efter 65-årsgränsen.
Tove Harnett skulle helst inte vilja se någon åldersgräns för personlig assistans, men säger att man åtminstone skulle kunna börja med att flytta åldersgränsen till 80 år.
– Politiska förändringar sker stegvis. Det har assistansreformen visat.1994 fick personer med omfattande funktionsnedsättningar rätt till personlig assistans, men de blev också av med assistansen när de fyllde 65. År 2001 utvidgades lagen så att personer fick behålla sin assistansersättning även efter 65-årsdagen. Nu är det dags för nästa revidering.
Varför just 80?
– Gränsen hade naturligtvis kunnat sättas vid 75 eller 82, men vi vet att innan 80 år är det fortfarande ovanligt med omfattande funktionsnedsättningar och ovanligt med Parkinson, demens, stroke och andra diagnoser. Nästa steg blir att ta bort åldersgränser helt.
Det finns många som just nu anser att assistansen kostar för mycket. Innebär inte ert förslag ytterligare ökade kostnader?
– Det handlar om vilket samhälle vi vill ha, om vi på allvar menar att alla ska ha jämlika levnadsvillkor. Om beslutsfattare tycker att personer som fyllt 65 ska ha sämre levnadsvillkor än andra så tycker jag det skall sägas tydligt.
Goda eller skäliga levnadsvillkor
Idag får personer över 65 söka insatser från SoL, Socialtjänstlagen, som erbjuder ”skäliga levnadsvillkor” till skillnad från ”goda levnadsvillkor” i LSS.
– Jag har väldigt svårt att förstå det. Ledsagning finns både i SoL och LSS men ska uppnå olika kvalitetsmål. Det är ett tydligt sätt att göra skillnad på yngre och äldre. Det är också problematiskt att ställa två grupper mot varandra på det sättet.
Somliga anser att det borde räcka med skäliga levnadsvillkor för alla…
– Det handlar förstås återigen om vilket samhälle vi vill ha. Och vad vi vill lägga våra pengar på. Vi kan naturligtvis sträva efter att alla ska ha det lika dåligt och ge lika dålig nivå till alla. Då blir rättvisa en fråga om interna jämförelser mellan personer med stödbehov, samtidigt som det skapas en större klyfta gentemot personer som inte behöver stöd. Den vägen tycker inte jag att vi ska gå. Istället bör rättvisa vara en fråga om externa jämförelser, det vill säga att medborgare som har en funktionsnedsättning skall kunna ha ungefär samma levnadsvillkor som medborgare som inte har det. Funktionshinderrörelsen har historiskt sett varit framgångsrik i att peka på rätten att leva ”som andra”. På samma sätt kan man tänka sig att en 70-åring som sitter i rullstol skall kunna leva ett aktivt liv som andra 70-åringar som inte sitter i rullstol. Men så ser det inte ut idag.
Hur påverkas synen på äldre av den här skillnaden?
– Frågan är vad som är hönan och ägget. Men visst, man upprätthåller och förstärker skillnaderna genom olika lagar som ger sämre levnadsvillkor till personer enbart för att de uppnått en viss ålder.
Ovanligt med stroke eller Parkinson
Artikelförfattarna menar att bilden av äldre som skröpliga och sjuka är missvisande. Dagens 70-åringar är i många avseenden jämförbara med 1970-talets 50-åringar och bara 3 procent av alla personer i åldrarna 65-79 år har hemtjänst eller bor i särskilt boende, skriver de. Att man i LSS endast kan beviljas insatser för sådant som ”uppenbart inte beror på normalt åldrande” menar Tove Harnett är problematiskt och personer med funktionsnedsättningar bör få stöd oavsett ålder och orsak.
– Vad är ”normalt åldrande”? Till exempel Stroke och Parkinsons ökar något med stigande ålder men det är fortfarande otroligt ovanligt att drabbas av även när man är äldre. Forskare är överens om att dessa sjukdomar inte är en del av det normala åldrandet, men samtidigt tycks det vara så att när personer över 65 får funktionsnedsättningar så hänvisas de per automatik till äldreomsorgen och deras funktionsnedsättningar betraktas som default som en del i det normala åldrandet.
En annan sak Tove Harnett poängterar är att det är problematiskt att orsaken till en funktionsnedsättning ska spela roll för vilket stöd en person får.
– Vi har traditionellt sett en idé om att det inte ska spela någon roll vilken orsaken är till behovet av stöd. Till exempel ifrågasätts det inte om skadan är självorsakad, om en person levt ett ohälsosamt liv eller om en person kört vårdslöst i trafiken. Personen ska få samma rätt till insatser som andra. Men när systemet betraktar funktionsnedsättningar som orsakade av åldrandet, tycks det vara legitimt att låta detta spela roll.
Inte ens pensionärsorganisationer driver frågan
Tova Harnett menar att inget parti eller organisation driver de här frågorna. Inte ens pensionärsorganisationerna.
– Det är ingen som säger att det här är min fråga. Pensionärsorganisationerna tenderar att driva frågor som handlar om pensioner. Men hittills har de inte varit drivande i frågor som handlar om rättigheter för äldre med behov av stöd eller äldreomsorg.
Hon jämför med funktionshinderrörelsen:
– Man accepterar att någon får ligga och vänta med kissiga blöjor på ett äldreboende för att det finns för lite personal men så skulle man inte resonera inom funktionshinderrörelsen. Ingen accepterar att en 15-åring inte får gå ut på promenad för att det är för lite personal på gruppboendet. Då skulle man sannolikt peka på att det finns för lite personal och att 15-åringen inte har möjlighet att leva som andra tonåringar.
Tove Harnett avslutar:
– Det är viktigt att inte glorifiera livet för personer med personlig assistans och att inte ställa två utsatta grupper mot varandra. Däremot är det tveklöst så att personlig assistans ger en chans till helt andra levnadsvillkor än stöd från hemtjänst och äldreomsorg.