Assistanskoll » Jonas Franksson, STIL - "Instrumentet riskerar ersätta individens omdöme"

Jonas Franksson, STIL - "Instrumentet riskerar ersätta individens omdöme"

Handläggarna kan komma att gömma sig bakom det instrumentet som ska bedöma behov av personlig assistans och inte ta eget ansvar, menar Jonas Franksson. Trots detta ser han det som viktigt att vara med och påverka.

Om att sitta med i referensgruppen trots att man är negativ

Jonas Franksson är representant för STIL, Stiftarna av independentliving i Sverige, i den referensgrupp som ska ge synpunkter på det behovsbedömningsinstrument som utvecklas av en arbetsgrupp bestående av IMS - Institutet för metoder i socialt arbete, Försäkringskassan och Socialstyrelsen. I referensgruppen sitter även IfA, HSO, SKL och Vårdföretagarna. Jonas Franksson ser det som positivt att alla sitter i en och samma referensgrupp.
- Om personer från handikapprörelsen sitter i en egen referensgrupp är det som att de bara finns med för syns skull.
Jonas Franksson anser att STIL ska delta i diskussionerna, instrumentet kommer att tas fram i vilket fall som helst menar han.
- Det är viktigt att vara med, trots att vi inte vet hur mycket vi kan påverka.
Kan man inte komma att rättfärdiga instrumentet genom att säga att STIL deltog i processen att utforma det?
- Jag vet ju hur Kenneth Johansson rättfärdigade slutbetänkandet genom IfA:s och Vilhelm Ekensteens deltagande i LSS-Kommittén, samtidigt säger IfA att de protesterat under arbetets gång. Det är viktigt att göra tydligt att det här är obekväm roll men att vi trots detta vill påverka så mycket vi kan.

Risk för att instrumentet ersätter individens omdöme

En fördel med ett instrument kan enligt Jonas Franksson vara att risken minskar att man får en dålig handläggare med egna åsikter. Detta eftersom instrumentet ska räkna upp allt som ska berättiga till assistans.
- Handläggaren kan då inte säga "att ta hand om barn kan väl inte vara en del av assistans, det kan ju din fru göra". Instrumentet ska dessutom vara offentligt och finnas på internet vilket gör att alla kan se vad som kommer att tas upp.
Faran med ett instrument blir enligt Jonas Franksson istället att resultatet kan komma att sättas framför individens omdöme.
- En drastisk parallell är det nazistiska förvaltningstänkandet där man gjorde det man var ålagd att göra, skyllde på riktlinjer och instrument och svor sig fri som individ.
Jonas Franksson tror att en handläggare kan komma att uppleva att det är instrumentet som gör bedömningen.
- Jag tror det är en psykologisk aspekt som finns i bakhuvudet hos de som tar fram instrumentet men som det inte talas så mycket om.
Lennart Jansson säger att gränserna för assistenternas arbetsuppgifter indirekt kan komma att definieras genom att det blir tydligt vad som behöver göras för att åtgärda behoven, hur ser du på det?
- Då skulle assistenterna kunna hänvisa till resultatet av instrumentet angående vilka arbetsgifter de ska göra, vilket direkt inkräktar på självbestämmandet över assistansen.
Att arbetsgruppen valt ICF - Klassifikation av funktionshindertillstånd, funktionshinder och hälsa som utgångspunkt för mänskliga behov är Jonas Franksson kritisk till.
- Det ser jag som en tillbakagång till en medicinsk modell där man definierar personer med funktionsnedsättningar efter diagnos, det borde finnas en bättre utgångspunkt.

En pappersmodell av en person med funktionsnedsättning kan skapas

Jonas Franksson har en oro för att instrumentet ska skapa en pappersmodell för hur en person med funktionsnedsättning fungerar, en modell som alla sedan tvingas in i.
- Assistans handlar om att leva sitt eget individuella liv och inte tvingas in i någon normativ kurva, där du arbetar, äter, har en fritidsaktivitet och går och lägger dig.
Lennart Jansson säger att om ett behov i framtiden inte skulle täckas in av instrumentet, ska det tas upp utanför detta i den totala bedömningen, hur ser du på det?
- Det är just det som är problematiken, visst är det på ett sätt bra med en referensgrupp och en utprovning där så många behov som möjligt samlas in, men vi är ju inte ofelbara, och vi kan aldrig sägas representera alla individer.
Målsättningen att alla mänskliga behov ska kunna rymmas i instrumentet är enligt Jonas Franksson en orealistisk tanke, och att göra instrumentet till Gud.
- Utgångspunkten ska istället vara att personen med funktionsnedsättning är expert på sitt eget liv.

Avgörande hur passiv tid hanteras

På frågan om instrumentet kan komma att missa behov som ännu inte finns, eller som inte uppstår förrän en person har assistans svarar Jonas Franksson att huvudfrågan här handlar om aktiv och passiv tid.
- Är assistans bara det du gör aktivt eller ska du kunna få perioder av tid som du kan använda fritt. Om assistans inte ges för passiv tid blir det mer som hemtjänst.
Jonas Franksson jämför två personer, en som är aktiv i olika sammanhang, arbetar och har familj och en som sitter hemma och spelar spel.
- Här kan man komma att döma olika människors liv, en del ses som samhällsnyttiga och andra inte. En som sitter hemma och spelar spel kanske inte får lika mycket tid som en som arbetar och har familj.

"FRA, släng dig i väggen"

Arbetet i referensgruppen handlar för tillfället om mätning av tid för de grundläggande behov som berättigar till assistans. Utgångspunkten är att den som söker assistans ska uppge tiden för olika behov i ett samtal med handläggaren.
Jonas Franksson är kritisk till att man måste redogöra för alla sina aktiviteter och ange hur lång tid de tar.
- Folk talar om FRA, jag säger FRA släng dig i väggen, när staten går in och kartlägger hela ditt liv. Dessutom är det svårt att bedöma tiden för att exempelvis tvätta sitt ansikte. Jag har själv problem att komma fram till en siffra även om jag kan uttrycka mig och funderar över de här frågorna. Hur ska det då vara för någon som inte tänkt i de här banorna?
Jonas Franksson menar också att en starkt ojämlik situation skapas när uppgifterna ifrågasätts.
- Då hamnar den sökande i ett underläge, som förstärks ju mer tilltro handläggaren sätter till instrumentet.

Instrumentet tycks gå hand i hand med besparingarna i slutbetänkandet

Jonas Franksson tycker det är anmärkningsvärt att uppdraget att ta fram instrumentet kom innan slutbetänkandet lades fram, och att det i slutbetänkandet därefter sägs att man ska spara in 2,1 miljarder just genom enhetliga behovsbedömningar. Han anar här en medveten tanke och syfte med utredningen från regeringens sida.
- Därför är det positivt att vi var överens i referensgruppen om att man inte kan skapa ett instrument med intentionen att spara pengar. I den första rapporten till regeringen i mars 2009 kommer det att påpekas att instrumentet kan leda till att färre assistanstimmar beviljas men att det lika gärna kan leda till att fler assistanstimmar beviljas, säger Jonas Franksson.

Jonas Franksson intervjuades av Kenneth Westberg 2009-01-20