Elisabet Sandlund, opinionsredaktör på Dagen - ”Ett demokratiskt problem med lagar som inte följs”
I frågor som rör LSS är det ett stort gap mellan den politiska retoriken och den praktiska verkligheten. Det menar Elisabeth Sandlund, opinionsredaktör på tidningen Dagen.
– Ett genomgående mönster är att ju högre upp i hierarkin man kommer desto varmare pratar man om LSS. En diskussion om de här frågorna mellan högt uppsatta politiker är egentligen helt meningslös, säger hon.
Elisabeth Sandlund är journalist, föreläsare och hörs ibland som debattör i Godmorgon världens panel i P1. Hon är även författare och har nu senast skrivit boken Ulles mamma som handlar om att vara mamma till ett barn med en utvecklingsstörning. Dottern bor i gruppbostad och är nu 31 år och Elisabeth Sandlund säger att det delvis är i dessa erfarenheter hennes engagemang för LSS bottnar. Annars menar hon att hennes intresse är allmänpolitiskt:
– Vi ska inte ha lagar som inte följs. Spelar ingen roll om det handlar om LSS, trafikregler eller inbrott. Vi kan inte ha lagar om de som ska utföra den struntar i vad som står i dem. Det är ett demokratiskt problem som går vida över LSS.
I strid med lagens intentioner
Försäkringskassan har sedan 2008 omdefinierat grundläggande behov och räknar enbart så kallade integritetsnära delar som grund för att bevilja assistansersättning. Sedan dess har alltfler förlorat sin assistansersättning och antalet beviljanden är idag lägre än antalet avslag. Elisabeth Sandlund anser att det är helt i strid med lagstiftningens intentioner
– Alldeles uppenbart att det är så. Och det är tragiskt när assistans dras in på oklara och konstiga grunder.
Vad tänker du om det så kallade minuträknandet?
– Att man tar tid på toalettbesök är kränkande. Det finns inte stöd för i lagen. I LSS står det att man ska kunna ”leva ett liv som andra”, så långt det är möjligt. Då kan det inte handla om att det tar si eller så lång tid att ta på sig strumporna eller gå på toaletten. Det är som med tidsstudiemän i industrin förr i världen: ”ja det går nog att öka takten lite grann”, men här handlar det om människor och inte maskiner. ”Ett liv som andra” betyder att man, med det stöd man har, ska ha fritid, röra sig i samhället, vara delaktig i politiska processer och ha möjlighet att uttrycka åsikter som man själv kanske inte förmår.
Fint prat om LSS
Elisabeth Sandlund beskriver en politisk verklighet där det finns ett stort gap mellan retoriken och den praktiska verkligheten.
– Ett genomgående mönster är att ju högre upp i hierarkin man kommer desto varmare pratar man om LSS. En diskussion om de här frågorna mellan högt uppsatta politiker är egentligen helt meningslös. De som praktiskt ska genomföra politiken, på Försäkringskassan och i kommunerna, har en helt annan inställning. I lagen står det ”att leva ett liv som andra” men de har valt att tolka lagen så att det går att spara så mycket pengar som möjligt.
Hur ser du på att regeringen och riksdagen inte agerat mot att detta skett? Vad borde de ha gjort?
– Framför allt borde de lyfta det till en högre nivå och fråga sig: stämmer det här med lagens intentioner? Gör det inte det måste de antingen förtydliga lagen som de till exempel gjorde med flyktingfrågor där de insåg att lagens dåvarande formulering slagit fel, att en del människor borde ha fått stanna men inte fått det. Då ändrade de lagformuleringen från synnerliga skäl till särskilda skäl.
Skapar rättsosäkerhet
Ett annat alternativ är enligt Elisabeth Sandlund att, om man från politiskt håll inte anser att det finns tillräckligt med resurser i samhället, helt enkelt skärpa reglerna för vilka som ska LSS-klassas. Att inte det gjorts har inneburit att man istället ändrat tillämpningen och det menar hon i sin tur gjort att det blivit rättsosäkert.
– Det finns tydliga belägg på hur handläggningen ser olika ut i olika delar av landet. FUB har gjort en genomgång av kammarrättsdomar som visar att det är oerhört mycket lättare att få gehör för ett överklagande i vissa kammarrätter än i andra. Så vill vi inte ha det i någon fråga i det här landet. Det är väldigt upprörande och finns all anledning att slå larm om.
KD har missat chansen att sätta människan först
Elisabeth Sandlund betonar att Dagen är politiskt oberoende men medger att de naturligtvis har starka band till KD, Kristdemokraterna, eftersom de intresserar sig för frågor som ligger Dagen ”närmast hjärtat” och att många av deras läsare röstar på KD. Och hon uttrycker en viss besvikelse:
– Det är inte lätt för ett litet parti att få gehör för sina synpunkter i en samlingsregering. Men jag tycker att man på flera punkter borde ha tagit chansen att stå för det mänskliga perspektivet, som man inte har gjort i de här frågorna. Samma sak gäller utförsäkringarna. Här skulle man ha tagit chansen att göra mer än man har gjort, absolut. Man får nog se det som ett utslag av att det är en röstsvag grupp. Det är inte en högprioriterad fråga och inget man vinner val på, tyvärr.
En fråga för alla
Men hon menar att politik inte bara handlar om egen vinning eller om att ge folk vad de vill ha.
– Det gäller att som politiker också att lyfta fram det som ligger under ytan och inte är så uppenbart. Frågor som många rent intuitivt tänker att det här är viktigt, som många tänker om till exempel om äldre: ”gamla ska ha det bra på ålderns höst, de har slitit och släpat hela livet”.
Fusket kostar mycket pengar
I någon mån förklaras de politiska misslyckandena enligt Elisabeth Sandlund på att det har varit ”tuffa ekonomiska tider” men hon menar samtidigt att resurserna inte hamnat där de behövs. Hon syftar då på fusket i assistansbranschen.
– Det kostar samhället otroligt mycket pengar. Det går ju också åt mycket resurser till att göra de här utredningarna, det kostar för polisen, för domstolar och hela rättväsendet. Och att de blir skadeståndsskyldiga på miljoner hjälper ju inte för de kommer ändå inte att betala tillbaka det. Så det är ju pengar som gått till spillo. Den obalansen tycker jag är stötande. Hade man gjort rätt från början så hade det kanske inte blivit så mycket dyrare.
Två olika kundgrupper
Elisabeth Sandlund pratar om två olika sorters ”kundgrupper” som varken Försäkringskassan eller kommunerna kan se skillnad på. Den ena kräver täta kontroller, den andra inte.
– Det är en väldig skillnad om man har ett medfött handikapp som inte kan tränas bort och inte kan försvinna eller om det till exempel är en trafikskada där man kan se en utveckling där personen ifråga kanske inte behöver sitta i rullstol någon längre tid. Ibland är det hur enkelt som helst och man godtar läkarintyg som uppenbarligen inte stämmer samtidigt som andra inte får de assistanstimmar de behöver. Det haltar oerhört hur kommuner och försäkringskassan ser på det här. Vilket är konstigt med tanke på att det är en reform som funnits så många år och kostar så mycket pengar.
Bra att fusket syns i medierna
Elisabeth Sandlund tycker det är bra att fusket kommer i sin dager.
– Det är många inom funktionshinderrörelsen som inte tycker att man ska lyfta fram fusket, men jag tycker tvärtom. Om det är någon grupp som borde tycka att det är viktigt att fuskarna avslöjas så är det ju de som skulle ha haft de pengarna i stället.
När det gäller mediabevakningen av personlig assistans generellt så menar hon att det inte finns en entydig bild. Hon säger att hon sett riktiga skräckexempel på ”sammanblandningar”, alltså artiklar som ger assistansanvändarna själva skulden för fusket. Men hon tror mycket handlar om okunnighet.
– Så är det med journalister. Vi är inte bra på allt, det är ett svårt område och inget alla behärskar. Men media har ett ansvar. Det är tråkigt om bilden i allmänhetens ögon blir att ”det här med assistans är bara fusk”.
Men hon tycker själv att det tycks ha svängt, att det numer handlar mer om personer som förlorat sin assistans och råkat illa ut än om att assistansen kostar samhället pengar. Som exempel nämner hon skriverierna om färdtjänstkunder som inte kommer dit de ska ”istället för att skriva att färdtjänsten är jättedyr”. Och att assistansanvändarna skulle bli behandlade som ”offer” ser hon mest som ett nödvändigt ont.
– Det kanske är så, men vi journalister behöver exempel på personer som drabbats.
Positiv till vinster i välfärden
Elisabeth Sandlund, som varit ekonomijournalist på Svenska Dagbladet i tjugofem år, anser generellt att det är bra med att privata företag även inom omsorgen.
– Jag tror att det är bra att det finns många olika utförare med tanke på den valfrihet det innebär. Att man faktiskt får välja vilken utförare man vill ha, korporativt, kommunalt eller ett företag med gott renommé. Det stärker brukarens makt.
Hur ser du på vinster i välfärden och på riskkapitalbolag i omsorgsbranschen?
– Privata företag måste få gå med vinst men frågan är hur stora vinster och vad ska vinsterna användas till. Det som är obehagligt är när man får väldigt stora vinster som sedan lyfts bort från företaget till något annat, vilket riskkapitalisterna gör. De köper upp, förädlar och säljer det med så stor vinst som möjligt. Den kortsiktigheten vill man inte ha inom vård, skola eller omsorg.
Seriösa företag vinner på kontroll
Men Elisabeth Sandlund tror att det kan bli svårt att hitta ett regelverk som inte innebär att man öppnar nya kryphål. Det finns mycket smarthet i näringslivet, säger hon.
– När ett hål täppts till hittar man en annan väg som kanske är ännu värre. Det finns företag som inte är seriösa, den känslan kan man få när man läser annonser, att det låter för bra för att vara sant när olika företag försöker bjuda över varandra. Samhället måste ha någon form av kontrollmekanism så länge det handlar om skattemedel. De seriösa företagen har bara att vinna på att bli kontrollerade.
Helhetsperspektivet i samhällsekonomin
Elisabeth Sandlund irriteras över att man i olika sammanhang inte ser helhetsperspektivet i samhällsekonomin. Det ena är bilden på assistansanvändarna eller andra LSS-brukare som enbart ”tärande”.
– Min dotter till exempel, hennes bidrag till samhällsekonomin är inte att hon själv tjänar pengar och köper en massa saker men hon ger ett stort antal människor arbete, så om man lägger ihop alla som har jobb tack vare henne så blir det tre, fyra personer. De tjänar pengar och köper en massa saker. Det är på den samhällsekonomiska plussidan.
Stora skillnader mellan kommunerna
Något som Elisabeth Sandlund själv sett på nära håll, då det handlat om hennes dotter, är till exempel när kommuner, landsting eller Försäkringskassan bollar människor mellan varandra för att slippa kostnader.
– För den det berör är gränserna meningslösa och ska inte behöva lida för att samhället inte kan samordna sina resurser. Man måste hitta en helhetslösning.
Hon tror att det är dags att låta staten bli huvudman.
– Det börjar bli så uppenbart att det är väldigt stora skillnader mellan kommunerna. Det är som ett lotteri, man drar en nit- eller en vinstlott beroende på i vilken kommun man bor. Samma sak gäller det mellan stadsdelarna Stockholm.
Ingen fråga i valrörelsen i år heller
Elisabeth Sandlund tror inte att frågor om LSS eller personlig assistans kommer att ta någon större plats i valrörelsen. Hon menar att båda blocken har signalerat att det gäller att hålla i pengarna samtidigt som de inser att det kostar att följa LSS fullt ut.
– Vi riskerar att hamna i den allmänna välviljan – ”det är klart att LSS är en viktig lag det är klart att vi ska värna om den” och så vidare, men man kommer inte längre än så. Gruppen upplevs för perifer och ointressant. Men det vore underbart om någon politiker stod upp och sa att det här är en viktig fråga, ”vi bryr oss inte om att det här är en liten väljargrupp, det här är så viktigt”. Men dream on, det kommer inte att bli så i år heller, säger Elisabeth Sandlund.