Niklas Altermark, statsvetare, Lunds Universitet – ”Regeringen har varit med och skapat bilden av kostnadsutvecklingen”
Regeringen har varit delaktig i att skapa bilden av hur personlig assistans domineras av fusk och vinsthungriga assistansanordnare. Utifrån detta görs nu generella nedskärningar, säger Niklas Altermark.
– Besparingar underbyggs även genom att assistansberättigade framställs som ”överutnyttjare” av systemet.
Dramatisk förändring under 2016
Under sommaren 2016 har en dramatisk förändring i regeringens syn på personlig assistans blivit uppenbar. Samtidigt som den nya LSS–utredningen – "Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen" fått i uppdrag att ta fram förslag på hur kostnaden för assistansen kan minskas har regeringen tidigare fryst ökningen av schablonbeloppet till 1,4 % per år, gett Försäkringskassan i uppdrag att bryta kostnadsutvecklingen och lagt ett lagförslag om att assistansersättningens timbelopp när som helst ska kunna ändras.
Regeringen har skapat assistansens ”förtroendekris”
Niklas Altermark menar att den nya politiska inriktningen bygger på vissa antaganden och grundläggande idéer. Som exempel tar han när Åsa Regnér, ansvarig minister för LSS utfrågades i Almedalen av Hanna Kauppi från Arbetsgivarorganisationen KFO. Ministerns svar på i princip alla frågor om personlig assistans var antingen att ”pengar inte går till det som det var tänkt” eller att ”förtroendet för LSS undergrävs om vi inte vet vart varje krona går”.
– Dessa standardsvar är intressanta, eftersom ”förtroendekrisen” i stor utsträckning har skapats genom politiska ifrågasättanden som blir tydliga i dessa standardsvar.
När Regnér säger att orsaken till utredningar och kostnadsbesparingar är att återvinna förtroendet, är det svar på en situation som regeringen i själva verket har varit delaktiga i att designa, menar Niklas Altermark.
– En central del av åtstramningspolitiken är att kommunicera en bild av att personlig assistans domineras av fusk och vinsthungriga assistansanordnare.
Nedskärningar nästa steg
I nästa led motiverar ett påstått förtroendeunderskott nedskärningar och kontrollinstanser trots att det enligt Niklas Altermark i forskningslitteratur inte finns något som tyder på att assistansbranschen präglas av särskilt stort fusk eller skyhöga vinstmarginaler.
– De politiska åtgärder som föreslagits är egentligen inte till för att stävja orimliga vinstuttag eller för att stoppa ekonomisk brottslighet. Det handlar istället om generella nedskärningar, hårdare bedömningar från Försäkringskassans handläggare och prejudicerande domar som minskar antalet timmar som beviljas – åtgärder som slår mot alla assistansanvändare.
”Kostnadsutvecklingen” det centrala funktionshinderpolitiska problemet
För att förstå den nuvarande politiska linjen, behöver vi förstå hur ”kostnadsutvecklingen” gjorts till det centrala funktionshinderpolitiska problemet menar Niklas Altermark.
– Detta är ingen självklar problembeskrivning – vi kunde lika gärna sett en utredning som handlade om varför LSS målsättningar om jämlikhet och full delaktighet i samhället aldrig kommit att uppnås.
Flera delar bakom bilden av ”kostnadsutvecklingen”
För det första säger man att åtgärder mot ”kostnadsutvecklingen” är en fråga om legitimitet, säger Niklas Altermark.
– Om vi inte vet var pengarna går så försvinner legitimiteten för assistansen heter det. Jag känner inte till någon undersökning som visar på att det skulle finnas legitimitetsproblem här, men det är retoriken man använder.
För det andra så ställs assistansen mot andra insatser och därmed olika grupper av personer med funktionsnedsättningar mot varandra.
– Om vi kan dra ner på assistansen kan vi lägga mer pengar på andra insatser, tycks man mena. I Almedalen lät ansvarig minister påskina att det fanns en motsättning mellan assistansen och att vissa kommuner inte beviljar tillräckligt med ledsagning, trots att dessa båda saker knappast har något med varandra att göra.
För det tredje så länkas ”kostnadsutvecklingen” hela tiden till antydningar om fusk. Det är en bild Niklas Altermark tror har satt sig hos allmänheten och en retorik som han känner igen från hur besparingar har motiverats i Storbritannien. Slutligen så beskrivs ”problemet” med kostnaderna med vissa språkliga figurer, som påverkar hur vi tänker kring de här frågorna.
– Det talas om ”överutnyttjande”, ”luft i systemet” och att vi ”inte har kontroll” över kostnaderna. Det ger en bild av assistans som vilda västern, där skenande kostnader riskerar att sluka allt större del av statsbudgeten.
Ett konstruerat politiskt problem
Med utgångspunkt i Carol Bacchis samt Ingram och Schneiders teorier om hur policy formas vill Niklas Altermark visa hur politisk retorik kring assistansen konstruerar ”kostnadsutvecklingen” som politiskt problem och skapar så kallade målgruppsbilder av assistansanvändare och assistansanordnare.
– Traditionellt har både forskare och allmänhet förstått politik som en problemlösande aktivitet, som ska svara på olika problem i samhället. Carol Bacchis teori utgår istället från att politik också handlar om att skapa problem och beskriva en aspekt av verkligheten på ett sådant sätt att vissa politiska åtgärder framstår som nödvändiga. Samtidigt ignoreras alternativa problembeskrivningar.
– Idag motiveras åtstramningspolitiken av ”kostnadsutvecklingen” inom assistansen som gjorts till det dominerande problemet. Istället för att diskutera den fortsatta ojämlikheten mellan personer som blir funktionshindrade och resten av befolkningen, så diskuterar vi hur mycket pengar personlig assistans kostar.
Ingram och Schneider argumenterar för att problembeskrivningar också länkas samman med att man skapar bilder av olika målgrupper. Beslut som försämrar för en grupp måste understödjas av en bild av att gruppen får mer än den förtjänar.
– Idag underbyggs besparingar inom assistans av målgruppskonstruktioner av assistansberättigade som ”överutnyttjare” av systemet. Privata assistansanordnare utmålas som vinsthungriga kapitalister – vilket de förvisso kan vara i vissa fall – som bara är ute efter att tjäna pengar.
Ifrågasätt kostnadsutvecklingen som det stora problemet
I ett effektivt motstånd mot denna politiska utveckling räcker det inte med att argumentera sakligt mot besparingspolitiken anser Niklas Altermark
– Ett effektivt motstånd måste underminera ”kostnadsutvecklingens” ställning som det centrala funktionshinderpolitiska problemet.
Hur gör man det?
– Genom att lyfta viktigare problem och aspekter av funktionshinderpolitiken. Vi som oroas av utvecklingen måste bli bättre på att sätta agendan och diskutera assistans och LSS utifrån de problem vi tycker är rimliga. Vi måste också visa på hur ”kostnadsproblemet” är konstruerat och vilka antaganden det bygger på.
Niklas Altermark anser att politiken som förs inte hänger samman med regeringens problembeskrivningar av ”kostnadsutvecklingen". I regeringens retorik legitimeras politiken av tal om ekonomisk brottslighet och höga vinster.
– Men ingen av de politiska åtgärder man genomfört riktar sig mot detta. Man inför istället generella besparingsåtgärder som legitimeras av att man kommunicerar en bild av en branch av fuffens och profitmaximering. Man hoppas sedan att ingen ska fråga sig vad i hela världen frysta ökningar av schablonbelopp och regleringsbrevet till Försäkringskassan ska göra åt fusk eller höga vinster.
Regeringen själva fångar i problembeskrivningen
Är det så att regeringen medvetet skapar en bild av ”kostnadsutvecklingen”? Assistanskoll frågar Niklas Altermark hur detta isåfall görs, sker det via PR–byråer eller i okända möten mellan politiker och tjänstemän?
– Politik är komplext, vissa saker är resultat av strategi och medvetna val, andra politiska åtgärder kan rulla på av ren rutin och vissa kan vara ett resultat av slump. Jag tror att själva kostnadsfrågan som sådan inte är något som regeringen satt sig ner och valt att fokusera på. Det är en politisk inriktning som delades av förra regeringen och av en rad statliga myndigheter. Vi har sett samma mönster i andra länder, detta är ganska typiskt för hur välfärd betraktas i vår tid. Det är förvisso en skapad problembeskrivning, men också en som regeringen själva är fångar i.
När startade formandet av bilden av ”kostnadsutvecklingen” ?
– Attityderna har funnits länge, kanske ända sedan 90–talet på sina håll. Jag har ofta hört att ”assistansen kostar för mycket, och vi har knappt råd med äldrevård”. Däremot tycker jag att detta har accelererat under de senaste sex–sju åren, allra tydligast under det senaste året.
Om det startade under alliansregeringen 2006 – 2014 hur kan det isåfall ske oberoende om det är en allians eller socialdemokratisk regering?
– Vi ser en utveckling i Sverige som följer mönster från resten av västvärlden. I Storbritannien genomförs en liknande politik av en högerregering. Däremot är det positivt att det finns tecken på att Liberalerna, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ vill bråka om besparingspolitiken.
Begränsande domar en del av helhetsbilden
Niklas Altermark ser inte en ond och en god politisk sida i de här frågorna. Problemet är att svensk offentlighet inte bryr sig speciellt mycket om funktionshinderpolitik.
– Funktionshinderfrågor befinner sig inte högt upp på den politiska agendan. Snarare än onda partier har vi ett generellt förtryck av personer med funktionshinder som genomsyrar samhället och spänner över höger–vänster–skalan.
Tror du att de prejudicerande begränsande domarna om personlig assistans sker pga politisk påverkan?
– Nej, däremot tror jag att det finns en generell diskussion av assistansen där domarna passar väldigt väl in. De är en del av helhetsbilden, där myndigheter, domstolar och regering alla för politiken i samma riktning, mot lägre kostnader och färre beviljade timmar. Det behöver inte betyda att det sitter någon och drar upp riktlinjerna för utvecklingen, snarare att alla är fångade i problembeskrivningen.