läs skrivbordsversionen istället
Att gruppbostäder liknas vid en sorts institutioner, där de boende saknar inflytande och enbart betraktas som ett kollektiv är något Eva Borgström, intressepolitisk samordnare på FUB, uttrycker irritation över.
– Många som kallar gruppbostäder för institutioner har förmodligen aldrig satt sin fot i en gruppbostad. Man sätter slentrianmässigt likhetstecken med dåtidens vårdhem.
Eva Borgström anser att det är viktigt med många olika sorters insatser för att var och en ska hitta det som passar bäst.
– Det borde finnas en mycket större flexibilitet för att kunna möta människor utifrån deras förutsättningar, behov och önskemål. Personer med intellektuell funktionsnedsättning är inte en homogen grupp, därför behöver det finnas valmöjligheter och många olika sätt att bo och få sitt stöd på.
Bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad är en insats enligt LSS. Insatsen inkluderar tre former av bostäder: servicebostad, gruppbostad och annan särskilt anpassad bostad. FUB:s boenderapport, Ett gott liv 2014, visade att ca 75 procent (av de 1 550 personer som svarade på enkäten) hade insatsen bostad med särskild service, varav merparten bodde i gruppbostad. Ca 25 % hade personlig assistans. Enligt samma boendeenkät trivdes många i sin gruppbostad, säger Eva Borgström.
– Ca 75 % trivdes och var nöjda med att bo i gruppbostad eller servicebostad. Eftersom många personer med intellektuell funktionsnedsättning har svårt att initiera och behålla kontakter, vill man ha tillgång till ett gemensamhetsutrymme och den sociala gemenskapen som det möjliggör.
För boende i gruppbostad och servicebostad finns en begränsning när det gäller möjlighet att välja vem som ger stödet. Kritiker hänvisar till exempel till de definitioner som beskrivs i artikel 19 i FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Ett kriterium är möjligheten att själv välja de personer som utför stödinsatserna vilket i regel saknas i gruppbostad. Eva Borgström håller med om att det är ett problem.
– Absolut. Man kan inte gilla alla och man trivs bättre med olika personer. Vår boenderapport, Ett gott liv, visade att många vill kunna välja vem i personalen som ska hjälpa till. Det är inte självklart att man vill ha hjälp av vem som helst i duschen. Och när det gäller fritidsaktiviteter, så är det förstås roligare att ha med sig någon i personalgruppen som man trivs med. Om man är ung och till exempel vill gå på krogen så vill man kanske inte göra det med någon i föräldrarnas ålder utan med en jämnårig. Det borde vara möjligt att lösa det.
Det finns också kommuner (Botkyrka t.ex.) där brukarna är med på anställningsintervjuerna. Vad säger du om det?
– Nej, jag tycker inte det är en bra idé. Kvalificerad rekrytering bör utgå ifrån de sökandes kompetens och fallenhet för arbetet, referenser etc. Jag tycker inte att man ska lägga det ansvaret på personerna som bor i gruppbostaden.
För att en gruppbostad ska vara bra krävs att en rad kriterier uppfylls, säger Eva Borgström.
– Enligt Socialstyrelsens allmänna råd, ska det inte vara fler än 3-5 lägenheter i en gruppbostad. Men praxis är numera 6 lägenheter.
Hon anser också att man måste tänka på att de som bor i gruppbostaden har något gemensamt.
– Man ska ha utbyte av varandra, så klart. Man behöver ta hänsyn till både ålder, funktionsnedsättning och grad av funktionsnedsättning. Och man ska helst även kunna bestämma vilka man vill bo tillsammans med. På mindre orter händer det att man plockar in någon med en helt annan typ av funktionsnedsättning, t.ex. demens. Det är naturligtvis helt fel för alla inblandade.
En annan kritik är att de som bor i gruppbostad kanske bara har några få bostadsalternativ att välja på, eller i värsta fall bara ett i kommunen.
Gruppbostaden innebär ju i sig en begränsning i var man kan välja att bo, hur ser du på det?
– FUB:s uppfattning är att det behövs fler möjligheter att bo och få sitt stöd. Människor med intellektuell funktionsnedsättning har olika förutsättning, behov och önskemål – som alla andra. Ofta kan det även förändras över tid, dvs. som ung kanske man vill bo i egen ordinär bostad med boendestöd för att som äldre behöva flytta till en servicebostad eller gruppbostad utifrån ett större behov av stöd.
Ett överskott på bostäder enligt LSS skulle enligt Eva Borgström möjliggöra att man kan flytta från en gruppbostad/servicebostad till en annan om man t.ex. inte trivs med sina grannar eller personalen.
– Som det är nu har vi ett underskott på bostäder enligt LSS i de flesta kommuner. Det bör även vara möjligt att ha ett inflytande över var i kommunen man vill bo. Av svaren på vår boendeenkät såg vi en tendens att yngre ville bo mer centralt, nära butiker, restauranger och allmänna kommunikationer, medan en del äldre ville bo i ett lugnare område.
Alltför detaljerade genomförandeplaner där veckans aktiviteter kan vara styrda till bestämda dagar, kan ibland försvåra spontanitet och möjligheten att göra aktiviteter när man känner för det.
– Det utrymmet måste finnas. Rätten till inflytande och självbestämmande i LSS, ger rätt till det, säger Eva Borgström.
Hon säger att problemet har med bristande personalkompetens att göra. Ibland handlar det om brist på personal.
– Personalen kanske inte känner till hur man ger individuellt stöd för att möjliggöra inflytande och självbestämmande. Kan personalen t.ex. använda det kommunikationssätt som den boende använder? Har personalen kunskap om kognitivt stöd? Självklart måste det finnas utrymme för spontanitet och flexibilitet – en genomförandeplan är inget hinder för det.
Enligt Eva Borgström finns det en pågående trend med, vad FUB kallar, institutionalisering. Dels tenderar kommunerna att bygga större gruppbostäder. Redan 2012 visade Socialstyrelsen, när de fortfarande hade tillsynsansvaret, att 12 % av de gruppbostäder som de tittade på hade fler än sju lägenheter. Eva Borgström säger att det finns rena skräckexempel.
– I en kommun i Östergötland har de till exempel byggt tre längor runt en gård med sex lägenheter i varje länga. De säger att det är tre olika gruppbostäder men eftersom de samutnyttjar personalen är det ju att betrakta som en gruppbostad med 18 lägenheter. Det finns även andra exempel där man staplat tre gruppbostäder på varandra.
Det har också blivit vanligt att man bygger kvarter, där man samlar LSS- och SoL-verksamheter, t.ex. en gruppbostad, daglig verksamhet och äldrebostäder. Man kan kalla det för omsorgscontainers eller omsorgsgetton.
– Det var inte meningen med LSS. Det var det tänket vi skulle bort ifrån.
Det kanske största problemet på många håll är bristen på kompetens hos personalen menar Eva Borgström.
– Att arbeta med personer med intellektuella funktionsnedsättningar och/eller autism ställer höga krav på personalen. Rätt utfört är det ett kvalificerat arbete.
Ställer FUB specifika krav på utbildning?
– God kunskap om LSS och uppdraget att ge stöd och service till personer som omfattas av lagen. Med kompetens menar vi generell kunskap om olika funktionsnedsättningar samt specifik kunskap om de aktuella personernas funktionsnedsättningar och hur de yttrar sig, bemötande, god kunskap om alternativ och kompletterande kommunikation, AKK, och kognitivt stöd. Men adekvat kompetens räcker inte för att göra ett fullgott jobb - arbetet fordrar också personlig mognad, engagemang och ett empatiskt förhållningssätt.
Eva Borgström lägger till att många gör ett fantastiskt jobb i det tysta.
– Det känns viktigt att påpeka. De får aldrig någon uppmärksamhet i medierna.
Det har blivit allt svårare att rekrytera kompetent personal till gruppbostäderna. Alltför ofta erbjuds inte heller professionell handledning och tid för reflektion. Ett stort problem är enligt Eva Borgström också att det ofta saknas en närvarande chef i gruppbostäderna.
– Det är ett jätteproblem. Många chefer har ansvar för alltför många verksamheter och är därför mer frånvarande än närvarande. Som det är nu så är det bara krav på formell kompetens på enhetschefen och det är ju inte till mycket nytta om inte personen i fråga finns i verksamheten för aktiv arbetsledning.
Listan ovan är enligt Eva Borgström saker som Socialstyrelsen har med i sina allmänna råd, men problemet är att de inte följs. FUB säger att råden istället borde vara bindande föreskrifter.
– Innehållet i de allmänna råden är jättebra men det hjälper ju inte om man inte behöver följa dem. Jag är tyvärr inte förvånad över de allvarliga missförhållanden som avslöjats bland annat av Uppdrag granskning i höstas. De bottnar i bristande kunskap hos baspersonal och frånvarande chefer.
Independent Living Institute, ILI, har nu i dagarna startat ett nytt projekt - Artikel 19 som verktyg, som är en fortsättning på det tidigare projektet Lagen som verktyg. Namnet syftar på den artikel i FN:s konvention för personer med funktionsnedsättningar som handlar om självbestämmandet. Tanken är att projektet ska nagelfara frågan om Sverige lever upp till definitionerna av självständighet och självbestämmande för personer med funktionsnedsättningar enligt funktionsrättskonventionen. Projektet kommer därmed till exempel studera graden av självbestämmande för personer som bor i boende med särskild service.
Hur ser du på att ILI startar ett sådant projekt?
– Det är både viktigt och ska bli intressant att följa, säger Eva Borgström.
Artiklar på Assistanskoll: skriv till Kenneth, telefon: 070-859 15 44 eller 08-506 22 181. (telefonsvarare finns)
Assistansanordnarnas profiler: skriv till Algren, telefon: 08-506 22 177. (telefonsvarare finns)
Om cookies och personuppgifter på Assistanskoll
Assistanskoll är en tjänst av
Independent Living Institute
Storforsplan 36, 10 tr
123 47 Farsta
Tel. 08-506 22 177.