Anita Fink Knudsen, jurist – Ytterst få bottnar i vad det innebär att ”kunna leva som andra”

Anita Fink KnudsenPersonlig assistans ses idag utifrån ett inskränkt kostnadsperspektiv, långt ifrån den humanistiska vision som tidigare präglade reformen, säger Anita Fink Knudsen, jurist på Advokatfirma Dahlgren och partners.
– Tillämpningen liknar – om man ska vara vänlig – ett lapptäcke.

Lapptäcke och lotteri

Sedan 2009 har domar från Högsta Förvaltningsdomstolen och Försäkringskassans tolkning av dessa gett en allt hårdare rättspraxis i bedömningar av personlig assistans. Sedan april 2018 görs inga tvåårsomprövningar men över 8 av 10 som söker assistansersättning får avslag. Detta har skadat rättssäkerheten, säger Anita Fink Knudsen.
– En av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle är rättssäkerhet. Rättssäkerhet innebär en ordning av förutsägbarhet i tillämpningen av regler. Tillämpningen av regelverken för personlig assistans har för länge sedan upphört att vara förutsebara. Tillämpningen liknar – om man ska vara vänlig – ett lapptäcke. Om man tillåter sig att vara mindre vänlig, ett lotteri.

Inskränkt kostnadsperspektiv

Dagens minuträkning av assistansbehov är långt ifrån den humanistiska vision som tidigare präglade assistansreformen. Ett inkluderande förhållningssätt har ersatts av ett generellt ”rättvisetänk” som trots sin språkliga betydelse är djupt orättvist, säger Anita Fink Knudsen.
– Sverige är världens mest individualiserade land, men människor med funktionsnedsättningar anses trots detta ha exakt samma behov. Jag ser framför mig hur tillämpning av Artificiell Intelligens, AI, blir nästa steg för att uppnå ”rättvisa”.
Vad anser du ligger bakom förändringen?
– Massmedias vältrande i ”fusk/kriminalitet” och att personlig assistans idag ses ur ett inskränkt kostnadsperspektiv.
Men finns det inte fusk och kriminalitet?
– Fusk/kriminalitet förekommer, det finns i alla socialförsäkringsområden. Men de siffror som genom åren lyfts fram för att visa den påstådda omfattningen saknar vetenskaplig grund. Och talet om det ”omfattande fusket och ”kriminaliteten” dröjer sig kvar i gemene mans minne oavsett hur verkligheten ser ut. Kriminalitet och fusk har blivit vad alltför många förknippar personlig assistans med utan ett egentligt ställningstagande mot personlig assistans och insatsen som sådan.

Ansvaret flyttat från individen

När LSS kom ansågs den assistansberättigade både mer kapabel att bedöma sina egna behov av assistans och att hantera assistansersättningen, idag har ansvaret flyttats till anordnarna och en allt större kontroll från Försäkringskassan.
Vad har denna överflyttning av ansvar lett till?
– ”Visionen” att det finns ett ”rätt” sätt att tänka för assistansbehov som inte utgår från den som använder assistansen objektifierar assistansanvändaren och lägger ansvaret för assistanstimmarna och hur de används ”utanför” denne. Vad som är rimligt, möjligt och lämpligt är inte längre en relevant fråga och inget som – hårt uttryckt – längre direkt angår individen.

Ytterst få bottnar i vad ”leva som andra” innebär

Har då synen på människor med funktionsnedsättning förändrats? Anita Fink Knudsen svarar både ja och nej. Bland unga människor ser hon ett mer öppet och inkluderande förhållningssätt som ”skiljer ut sig” från äldre generationer. Samtidigt har all massmedial fokus på ”fusk/kriminalitet” gjort att assistansanvändare betraktas mer och mer som kostnadsställen.
– I kombination med tex rubriker om torftighet på äldreboenden och hur fattigdomen bland äldre ökar, skapar rubriker som ”omfattande fusk/kriminalitet” i ”assistansen – ett slukhål i statsbudgeten”, en livsfarlig krutdurk.
Tycker man inte längre att det är rimligt att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra?
– Ytterst få människor bottnar i frågan vad ”kunna leva som andra” innebär. Debatten handlar sällan om det, utan fokus ligger på pengar, minuträkning och effektivisering.

Hur ser ”gemene man” på personlig assistans?

Fram till 2010 arbetade Anita Fink Knudsen med just assistansfrågor på Arbetsgivarföreningen KFO. Efter det har hon arbetat i andra typer branscher tex inom detaljhandeln och advokatbyråer.
Hur ser människor i de sammanhangen på personlig assistans?
– Okunskapen är stor även om intresset finns. Frågan är ofta för stor för att verkligen tas in ur s a s samtliga perspektiv. Stora frågor som mänskliga rättigheter intresserar främst de ”redan frälsta” – andra nöjer sig ofta med att konstatera att det är viktigt utan att fundera på vad begreppet betyder mer konkret och vad det både kräver och ger – inte minst av dem själva eller av samhället de lever i.

Brister i stödet till de som inte kan styra sin assistans själva

Anita Fink Knudsen konstaterar att insatsen personlig assistans har förändrats sedan 1994. När assistansen kom 1994 var den i första hand avsedd för de som själva eller med stöd av en nära anhörig som kände personen mycket väl kunde styra sin assistans menar hon. Efter hand kom den att omfatta allt fler grupper, inklusive personer som inte själva kan styra sin assistans utan behöver stöd för detta men saknar nära anhöriga som kan hjälpa till.
– Jag säger inte att det är fel, men utvecklingen väcker frågan om insatsens karaktär och innehåll. Skillnaden mellan personlig assistans beviljad enligt LSS eller SoL spär också på frågan om insatsens karaktär. Underminerar den och riskerar att skapa direkta konfliktytor mot andra stödinsatser. Som om olika sociala insatser måste vara både rangordnade och rangordnande.
Vilka problem har det skapat?
– Problem och problem – ett faktum är att andra än personen själv eller dem som känner personen mycket bra har fått inflytande över assistansen, Men det finns ju medarbetsledare, garantiperson osv som ska hjälpa till…
– Ja, men det behövs tydligare krav i lagstiftningen vad den funktionen innebär och kanske också ett ansvarsutkrävande av de personerna.
Har det funnits en naivitet att allt ska ordna sig?
– Absolut, ju svårare en fråga är ju lättare är det i att man hamnar att sitta och hålla tummarna att det går bra, säger Anita Fink Knudsen.

Det som skedde 2015 var djupt oetiskt

I okt 2015 sade Finansminister Magdalena Andersson att man behöver spara på assistansersättning och sjukpenning för att bekosta flyktingmottagandet. Strax därefter skrev S/MP regeringen direktiv till LSS–utredningen att skära ner på assistansersättning. Regeringen uppmanade i ett regleringsbrev Försäkringskassan att bryta utvecklingen av antalet assistanstimmar. Här nåddes en bottennivå menar Anita Fink Knudsen.
– Det var helt kort – desperat och djupt oetiskt.

Brist på insikt i ett moralfilosofiskt perspektiv

Händelserna 2015 och att politikerna i riksdag/regering inte ändrat lagstiftningen med mer än mindre justeringar efter hand som rättspraxis hårdnat beror inte bara på okunskap, fortsätter Anita Fink Knudsen.
– Det visar en brist på en djupgående förståelse och insikt om frågans vikt i ett större, moralfilosofiskt perspektiv
Vad har det lett till?
– Debatten om personlig assistans har ballat ut genom att bara handla om värdsliga ting som pengar, kostnadsökningar och påståenden om kriminalitet. Det mänskliga perspektivet har gått förlorat och därmed allas vår skyldighet och ansvar – oavsett om vi använder personlig assistans eller inte –att se vår egen roll i frågan. Vilka värderingar står vi för och på vilket sätt speglas de i frågan om personlig assistans? Bryr vi oss om det? Om inte är mycket mer än ”bara” personlig assistans förlorat.

Måste ses som mänsklig rättighet

Personlig assistans måste istället ses som en mänsklig rättighet som gäller alla, säger Anita Fink Knudsen.
– Om vi pratar om personlig assistans med den utgångspunkten – att personlig assistans är en mänsklig rättighet snarare än att argumentera för varför det borde vara så – öppnar sig nya perspektiv i vilka skyldigheter staten har mot individen, inte minst med avseende på statens skyldigheter att både respektera, skydda, uppfylla och främja personlig assistans.

Det behövs en vision om vad vi vill uppnå

Anita Fink Knudsen säger att det behövs lagändringar för tex rätten till assistans och grundläggande behov. Men i stället för att omedelbart diskutera konkreta lagändringar, vill hon se en bred, parlamentarisk med långsiktiga lösningar som utgångspunkt.
– Utredningen ska ställa frågor som: Vad är vår vision? Vad vill vi uppnå? Någon kanske invänder att ”det har vi ju redan gjort i samband med att möjligheten till personlig assistans kom till. Det är väl ”bara” att gå tillbaka.” Men jag tror inte att det är så enkelt. Vårt samhälle har förändrats på många sätt på 25 år och så även innebörden och innehållet i begreppet personlig assistans. Vi behöver ta med oss de erfarenheterna och tänka visionärt inför framtiden, säger Anita Fink Knudsen.

Anita Fink Knudsen intervjuades av Kenneth Westberg 2019–11–04

Skicka sidan till: