Thomas Juneborg, krönikör - Personlig assistans är överlägsen hemtjänst i att skydda mot smitta

Thomas Juneborg är assistansanvändare,
talesperson för VIMPA, Vi med personlig
assistans i Jönköpings län, talesperson för
STIL i Jönköping, samt Vice Ordförande
i Funktionsrätt, Jönköpings län

Personlig assistans är överlägsen hemtjänst i att skydda mot smitta

Tusentals personer har avlidit i Covid-19 i Sverige med en mycket stor överrepresentation i äldreboenden och hemtjänst. Preliminär statistik visar att ytterst få assistansanvändare har smittats.
Regeringen fortsätter att presentera olika stödpaket till både den offentliga sektorn och företagen. Störst risk att drabbas av stora försämringar i pandemins spår är de som har personlig assistans beviljad av hemkommunen.

Det är absolut nödvändigt att staten presenterar olika stödpaket för att motverka alla mycket negativa effekter på samhällsekonomin som pandemin orsakar. I slutändan måste ändå notan för de hundratals miljarder kr som regeringen spenderar betalas. I praktiken innebär det att notan betalas av de som är beroende av välfärden eller skattebetalarna genom kraftigt höjda skatter eller en kombination av båda delarna. Kostnaden för att hantera pandemin och alla följder får emellertid aldrig legitimera stora besparingar i assistansersättningen. Funktionsrättskonventionens artikel 19 är mycket tydlig med att stora försämringar är oacceptabla även vid allvarliga kriser.

Själv har jag en förhoppning om att välfärdsfrågorna kommer att få ett rejält uppsving när krisen väl är över men det är givetvis ingen självklarhet att det blir så. Blir den ekonomiska krisen utdragen och lika djup som en del befarar kommer det att bli stora besparingar oavsett om vi har en röd-grön, eller blå regering efter valet 2022. Med tanke på alla besparingar och försämringar som genomförts inom den personliga assistansen finns det definitivt fog för att många är mycket oroliga. Den mest sannolika utvecklingen fram till nästa val 2022, under förutsättning att vi gör våra röster hörda tror jag är:

Tvåårsomprövningarna kommer inte att återupptas, regeringen kommer ha fullt upp med annat under överskådlig tid och har politiskt inte råd med att låta nästan alla med personlig assistans förlora den om omprövningarna återupptas. Däremot kommer höjningarna av schablonbeloppet att vara mycket snåla vilket i sig är ett indirekt hot. Så länge begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” är centralt i behovsbedömningen förblir det oerhört svårt att bli beviljad statlig assistansersättning och situationen kommer att vara fortsatt desperat för de som redan förlorat den statliga assistansersättningen. I praktiken innebär det på lång sikt en långsam avveckling eftersom assistansanvändare efterhand avlider och ytterst få nya personer blir beviljade personlig assistans.

Vi som redan har statlig assistansersättning tror jag därmed är relativt säkra när det gäller rätten till insats. Samtidigt finns det en grupp till med kommunalt beviljad assistans. Den gruppen ligger mycket illa till för att drabbas av mycket stora försämringar. Stoppet på tvåårsomprövningarna gäller ju bara den statliga assistansersättningen. Kommunerna själva är fria att ompröva hur ofta de vill. Lägg därtill att 290 kommuner har lika många mallar för behovsbedömning, många kommuner hade redan före Corona pandemin usel ekonomi. Kommunerna har genom intresseorganisationen SKR gjort flera försök, att även i lagtexten med pandemin som ursäkt kraftigt försämra vår rättighetslag (regeringen har sagt nej), situationen är därför mycket allvarlig.

Jag ska i den här krönikan inte argumentera närmare för det självklara, att staten ska vara ensam huvudman för assistansen. Här stannar jag vid och konstatera att det delade huvudmannaskapet har lett till oacceptabla orättvisor som kommer att förstärkas ytterligare om den nuvarande utvecklingen fortsätter. I praktiken finns det ett ”A-lag”, ”B-lag” och ”C-lag” bland assistansanvändarna som är helt oacceptabel.

Dessutom har många assistansanvändare mycket dålig ekonomi vilket omöjliggör riktigt självbestämmande enligt FN-s definitioner i Funktionsrättskonventionen artikel 19.

Vi ska fortsätta jobba för att funktionsrättskonventionen blir lag. Det blir inte lätt att få den lagstiftningen genom Riksdagen men det har faktiskt kommit positiva nyheter kopplade till Covid-19 och assistansanvändare som gynnar våra argument. Även om statistiken inte är fullständig än tyder mycket på att antalet smittade assistansanvändare är mycket lågt. Frösunda, en av de allra största anordnarna har hittills bara rapporterat två fall, det ännu större Humana 10 fall. Själv blir jag mycket förvånad om statistiken för assistansanvändarna i helhet avviker från detta – Frösunda och Humana är verksamma i hela landet.

Detta ger också mycket bra argument för oss i kampen för en assistansreform enligt FN-s definitioner. Att antalet smittade med mycket stor sannolikhet är så lågt visar att personlig assistans är överlägsen hemtjänsten att skydda s.k. utsatta grupper vid pandemier. Ungefär 75 % av alla som avlidit i Covid-19 har bott i äldreboende eller haft hemtjänst.

Det behövs ingen djupare utredning för att förklara varför så många fler insjuknar i hemtjänsten. Runt assistansanvändarna finns ett mindre antal personer, i hemtjänsten kan i värsta fall dussintals personer besöka hemmet under en enda vecka. Även i äldreboenden är omsättningen på personalen hög, ofta med usla arbetsvillkor. Självklart innebär det att smittrisken ökar – rejält.

Personlig assistans är en mycket kostnadseffektiv service och hjälpinsats. Utöver det Sverige åtagit sig genom att ratificera funktionsrättskonventionen med ett självbestämt liv för oss visar den pågående pandemin att det är såväl ekonomiskt och hälsomässigt ologiskt och kontraproduktivt att förespråka hemtjänst istället för personlig assistans. Assistansbranschen är en mycket effektiv jobbskapare, uppemot 100 000 personer jobbar som personliga assistenter vilket gör att mycket av bruttoutgifterna går tillbaka till statskassan. Nu ökar arbetslösheten snabbt vilket innebär oerhört stora kostnader för staten.

Jag hävdar bestämt att ur ekonomisk synvinkel finns det inga som helst argument för att försämra assistansanvändarnas rätt till ett självständigt/självbestämt liv. Tvärtom finns det goda skäl att satsa några miljarder kr till på en reform som jämfört med hemtjänsten ger en mycket högre livskvalitet, ett mycket bättre skydd mot smitta vid pandemier och som dessutom skapar ett mycket stort antal arbetstillfällen.

Det är faktiskt ganska lätt att med hjälp av befintlig statistik från Assistanskoll att beräkna ungefär hur mycket det skulle kosta staten att bevilja personlig assistans för de som förlorat statlig assistansersättning, drygt 2000 personer. Summan landar på 4-4,5 miljarder kr varav staten står för ca 80 % och en stor del av summan går tillbaka till finansdepartementet. Om vi räknar på att varje assistansanvändare i genomsnitt har fem personliga assistenter skapas över 10 000 nya arbetstillfällen.

Som jämförelse kostar arbetslösheten samhället enligt olika uppgifter på nätet flera hundra miljarder kr/år. Jämförelsevis pratar vi alltså om synnerligen beskedliga belopp för att åter ge några tusen personer med anhöriga rätt till ett självständigt/självbestämt liv och goda levnadsvillkor.

Med tanke på hur staten öser ut pengar nu och hur mycket arbetslösheten kostar samhället borde det inte ens vara en debatt om vi har ”råd eller ”inte råd” med personlig assistans. Hur kan man ifrågasätta en reform som ger så mycket livskvalitet och på egen hand åstadkommer precis det som varit Folkhälsomyndighetens mål men som myndigheten misslyckats med i äldreboenden och hemtjänsten – att skydda känsliga personer mot att drabbas av Covid-19?

Krönika

Thomas Juneborg

Personlig assistans är överlägsen hemtjänst i att skydda mot smitta

Skicka sidan till: