Assistanskoll » Bo Öhlén, journalist – ”Domstolarna har tillåtits underminera LSS-lagstiftningen”

Bo Öhlén, journalist specialiserad på LSS – ”Domstolarna har tillåtits underminera LSS-lagstiftningen”

I filmen Fru Schledermann visade Bo Öhlén 1995 vilken revolution personlig assistans var när den infördes. Efter detta har han skildrat hur det blivit allt svårare att beviljas assistans och han är mycket kritisk mot politikerna.
– Politikerna har trots flera restriktiva domar inte ändrat lagstiftningen utan varit relativt passiva.

Bo Öhlén har varit verksam som journalist i 50 år, och gjort en mängd filmer och reportage om personlig assistans. Hans intresse för funktionshinder väcktes när han och hans dåvarande fru Lena Holmlund vid slutet av 60-talet var sommarföräldrar till en autistisk pojke.
– Jag fick upp ögonen för att livet kan te sig på många sätt. På 70-talet gjorde jag tillsammans med psykologen Ann Bakk dokumentären ”Bryta is” om några lindrigt utvecklingsstörda ungdomar. Filmen argumenterade för större acceptans för funktionsnedsatta och för erkännande av deras resurser.

Hoppfullt när assistansen infördes

När LSS-lagen trädde i kraft 1994 kändes det mycket hoppfullt, berättar Bo Öhlén. Sverige var ett föregångsland som beslöt sig för att personer med allvarliga och varaktiga funktionshinder skulle kunna leva som andra med goda levnadsvillkor.
– Jag, och många med mig, ansåg att ett samhälle kunde bedömas utifrån hur de sköraste medborgarna behandlas – och den unika LSS-lagstiftningen sågs som en bekräftelse på att Sverige var på rätt väg.

Lärde känna Adolf Ratzka

I början på 90-talet lärde Bo Öhlén känna Adolf Ratzka och inspirerades av hans kamp för att funktionshindrade skulle kunna styra över sina liv. I samarbete med STIL gjorde han och Bengt Rejhed 1995 filmen Fru Schledermann där STIL:s Helena Karnström mötte Monika Schledermann som efter en tågolycka levde med hemtjänst.
– Helena introducerade Monika till idén leva med assistans i stället för hemtjänst. Det var mycket inspirerande att möta Helena och se hur hon, trots omfattande funktionshinder, hade kontroll över sitt liv.

Ny rättspraxis chockerade

Sedan 2007 har det uppstått en allt hårdare rättspraxis som gjort det svårare att beviljas personlig assistans. Grundläggande behov började delas upp i integritetsnära delar efter ett internmeddelande på Försäkringskassan nov 2007 vilket senare fick stöd i en dom i dåvarande Regeringsrätten 2009. Domen överraskade Bo Öhlén.
– Beslutet att grundläggande behov skulle vara av integritetskänslig natur gav chockerande resultat. Jag träffade svårt parkinsonsjuke Arne Ivarsson i Degerfors sommaren 2010. Han kunde med stor möda greppa en korv med ena handen och med en rörelse full av spasmer föra den till sin mun. På denna förmåga att föra mat till munnen förlorade han 14 timmar grundläggande behov i veckan och assistansersättningen drogs in.

Politiker låter domstolarna underminera LSS

Uppdelningen av grundläggande behov i integritetsnära delar saknar stöd i lagen anser Bo Öhlén. Han tror att förklaringen finns i att antalet assistansberättigade ökade kraftigt fram till domen och att kostnaderna ansågs ha blivit för stora.
– Politikerna har trots flera restriktiva domar inte ändrat lagstiftningen utan varit relativt passiva. Jag får en känsla av att riksdagen, som stiftar våra lagar och som infört LSS, medvetet låtit sina lagbeslut undermineras av domstolarna. Sittande regeringar kanske ser den hårdare praxisen som ett bekvämt sätt att hålla nere utgifterna utan att behöva ta ansvar för obekväma beslut.

”blev kallad assistanskramare”

Rapporteringen av fusk i assistans har varit omfattande. Bo Öhlén anser att bilden i massmedia i hög grad påverkas av hur nyhetsredaktörerna väljer ut nyheter.
– På SVT:s Rapport och Aktuellt upplevde jag att en nyhet om misstänkt assistansfusk värderades mycket högre än ett reportage om utebliven assistans. Jag gjorde många reportage av det senare slaget och fick någon gång det skämtsamma epitet assistanskramare.

Assistansberättigade ställdes mot migranter

Hösten 2015 sade finansministern Magdalena Andersson att man måste spara på assistansersättning och sjukersättning för att täcka kostnader för migrationen. Därefter kom ett regleringsbrev som uppmanande Försäkringskassan att bryta timutvecklingen i assistansersättningen. Därefter minskade antalet assistansberättigade ännu snabbare.
– Jag har en känsla av att det är enklare att ställa svaga grupper mot varandra än att kräva att starka grupper ska bidra till en lösning. Politikernas horisont verkar bara sträcka sig till slutet av mandatperioden och nästa val, säger Bo Öhlén.
Hur ser du på situationen hösten 2017 när regeringen införde ett nödstopp av tvåårsomprövningarna då Försäkringskassan tolkat en HFD-dom så restriktivt att alltför många skulle förlorat sin assistans?
– Jag tror en anständighetsgräns passerades så politiken tvingades agera.
Funktionsrättsrörelsen har ju hela tiden kämpat emot, är detta en kamp som alltid kommer att pågå tror du?
– Funktionsrättsrörelsen bildar opinion och bedriver lobbyverksamhet som andra intressegrupper. Det är en kamp som alltid kommer att fortgå – det är så det fungerar.

Tidsandan avgör hur stora rättigheter som ges

Bo Öhlén tror att det beror på tidsandan och hur människosynen gentemot funktionsnedsatta ser ut om en lagstiftning som LSS är möjlig att införa.
– Synen på de sköraste medborgarna och deras rättigheter definierar vårt samhälles demokratiska nivå. Funktionsrätt och demokrati är starkt förknippade.
Tror du LSS-lagstiftningen hade kunnat införas med dagens tidsanda?
– Ja, det tror jag trots allt. Jag tycker det finns bred samsyn om funktionsnedsattas rättigheter. Stärkt rätt till personlig assistans stöttades av en enig riksdag.
Men varför har de då tillåtit att domar skapat en hårdare rättspraxis?
– I Sverige är rättsväsendet lyckligtvis fristående från regering och riksdag. Regeringen kan alltså inte påverka domsluten. Men uppenbarligen insåg politikerna till sist hur urvattnad LSS-lagstiftningen blivit och en enig riksdag genomförde reformen Stärkt rätt till personlig assistans. Nu gäller det att funktionsrättsrörelsen trycker på för att reformen verkligen ska få avsedd effekt.
Dagens regering vill utreda om svenskt medborgarskap ska vara en grund för att kunna söka assistansersättning, hur ser du på det?
– Behovet styr och ska så göra. Medborgarskap är i detta sammanhang ovidkommande.

Oförutsägbara beslut

Bo Öhlén har intervjuat anhöriga till Ella Forsström, elva år och med mycket stora behov. Vid två ansökningar 2018 bedömdes hon av Försäkringskassan ha 18 respektive nio timmar grundläggande behov.
– Skillnaden mellan bedömningarna 2018 berodde på att den restriktiva HFD-domen från 2015 om det femte grundläggande behovet tillämpats vid den senare bedömningen.
1 jan 2023 infördes lagändringar med syftet att stärka rätt till assistans för bland annat barn, då sökte Ella Forsström åter assistansersättning.
– I det preliminära beslutet från Ella Forsströms ansökan som lämnades in efter lagändringen fick hon bara tio timmar grundläggande, en timme fler än föregående beslut, endast hygienbehoven bedömdes grundläggande. Enligt ett preliminärt besked den 19 juli ändrar Försäkringskassan återigen sin bedömning och Ella ser nu ut att få personlig assistans. Det inger visst hopp, men visar samtidigt hur oförutsägbara Försäkringskassans beslut är.

Höj åldersgränsen

Bo Öhlén är samtidigt positiv till att en statlig utredning som leddes av Lars Lööw nyligen föreslog att all assistans ska förstatligas.
– År 2012 intervjuade jag Lisbeth Johansson i Bergs kommun. Hon hade förlorat sin assistansersättning och kommunen tvingades ge Lisbeth kommunal assistans. För en liten glesbygdskommun som Berg fick det stora ekonomiska konsekvenser. Kommunföreträdare berättade att som en konsekvens övervägde de att stänga en av sina skolor. I detta fall skulle ett statligt huvudmannaskap vara positivt både för kommunen och Lisbeth.
Vad mer anser du skulle behöva göras för personlig assistans?
– Om vi börjar med att följa gällande lag och tar hänsyn till förarbetena och intentionerna tex vid bedömningen av grundläggande behov tror jag vi kommer ganska långt. Sedan är det ett uttryck för ålderism att assistans inte beviljas efter fyllda 65. En åldersgräns behövs, men den bör vara högre, säger Bo Öhlén.