Herman Grafström, assistansanvändare – ”Jag tänker inte bara slänga munskydden och gå på krogen”
Herman Grafström har haft ett jobbigt år under pandemin då han tvingats leva isolerat och dessutom varit indragen i en slitsam omprövning av assistansen. Under pandemins första månader levde han skild från sina barn.
– Jag kunde bara träffa dem utomhus ibland. Det var fruktansvärt tungt att vara isolerad från barnen och inte veta hur länge.
Herman Grafström säger att han haft ett jobbigt år på många sätt.
– I princip har jag suttit här vid köksbordet i ett år. Pandemin kom ju från ingenstans och så blev det som det blev.
Till en början kom han och hans barns mamma överens om att hon skulle ha barnen, eftersom han tillhör en riskgrupp.
– I början av pandemin visste man ingenting förutom att folk började dö. Så under första tiden fick barnen bo heltid med sin mor. Jag kunde bara träffa dem utomhus ibland. Det var fruktansvärt tungt att vara isolerad från barnen och inte veta hur länge.
Men efter sommaren gick de tillbaka till att ha barnen varannan vecka igen.
– Vi fick bara bestämma oss för att barnen inte för smittan vidare. De är så pass små, den minsta sju och den äldsta tio år.
”Stor stress att leva under”
Han säger att han känt en påtaglig rädsla för att dö, samtidigt som han vet att han kan ha påverkats av att medierna dagligen haft riskerna med Corona på förstasidan.
– Jag ska inte säga att medierna gottat sig men de har ständigt rapporterat om de som insjuknat och dött. Och tillhör man riskgrupperna så är det klart att det är en stor stress att leva under. Jag har gått och känt efter hela tiden. Å andra sidan har jag inte vaccinerat mig mot vanlig säsongsinfluensa tidigare, trots att jag vet att jag skulle reagera ordentligt på att få en sådan också, säger Herman Grafström.
Bollad mellan kommunen och Försäkringskassan
Men problemen har inte bara varit relaterade till pandemin. Det har också funnits en osäkerhet kring hans personliga assistans.
– Jag hade tidigare ett kommunalt beslut på 35 timmar/veckan. När det gick ut så förlängdes det vid flera tillfällen med bara någon månad i taget. Kommunen tyckte sedan jag hade så stora grundläggande behov att de gjorde en överanmälan till Försäkringskassan och ville att de skulle ta över. Men det ville inte Försäkringskassan. Så byråkratins kvarnar har fortsatt mala under hela året. Det har tagit otroligt mycket kraft och resurser.
Ett av problemen har varit att det krävts intyg från till exempel läkare och sjukgymnast som han har förväntats träffa fysiskt trots att han tillhör riskgrupp. Även kommunen kallade till ett fysiskt möte.
– Det är som om de inte haft någon verklighetsuppfattning över huvud taget. Att de inte förstått att jag lever så isolerat jag kan för att inte smittas och dö. Men till slut fick vi till mötet över videolänk så nu har jag fått ett nytt beslut på 42 timmars assistans i veckan.
Sonen lärde sig cykla
Herman Grafström försöker mildra effekterna av isoleringen genom att prata med folk i telefon och via nätet. Han nämner också sin lägenhet och säger att han är glad över att han flyttat från stan och ut på Lidingö. Det är en hörnlägenhet på trettonde våningen med utsikt över Lidingö och Värtahamnen.
– Det är en skön frihetskänsla här, vilket har varit viktig för min mentala hälsa under pandemin. Den har en inglasad balkong i söderläge så man sitter ute fast man är inne så att säga. Lite pensionärsvarning såklart, men det har varit väldigt skönt.
Runt omkring där han bor finns också många parker, grönområden och en konstgräsplan som han och barnen ofta besöker.
– Där har de spelat fotboll med assistenterna och min son lärde sig cykla. Det gjorde det så påtagligt med hur viktigt det är att som ensamstående förälder ha möjligheten att välja assistenter som jag och mina barn trivs med. De älskar ju assistenterna som jag har nu.
Tanken på hemtjänst ger kallsvett…
Herman Grafström har tre assistenter och han tycker att de anstränger sig för att inte bli smittade och ta med sig smittan in till honom. En av dem cyklar och en annan tar färja till jobbet för att undvika tunnelbana och bussar. Härom veckan hade en av hans assistenter insjuknat i vad som skulle visa sig vara Corona.
– Så fort hon fick symptom stannade hon hemma och vi tog båda varsitt prov. Hennes test var positivt men mitt var negativt.
Herman Grafström fick personlig assistans för fyra åren sedan och hade före det hemtjänst. Han säger att tanken på att ha haft hemtjänst under det här året gör honom kallsvettig.
– Då hade det kunnat komma sju, åtta olika personer, en parad av nya ansikten, in i ens hem på en vecka samtidigt som man vet att man inte ska träffa andra människor. Det hade varit fruktansvärt. Det vet jag inte riktigt hur jag hade stått ut med.
”De långsamma betesdjuren går åt”
Herman Grafström tycker att den svenska Coronastrategin har varit ”ganska märklig” men han vill inte sätta något betyg på den förrän pandemin är över. Han ser både positiva och negativa effekteter av att låta restauranger och affärer vara öppna och låta de yngsta barnen fortsätta gå i skolan. Han jämför med det en vän i Paris, som han har haft mycket kontakt med, har sagt.
– Som han berättar är det otroligt strikt där. Du får 2000 i böter om du går ut och inte har ett ärende till affären eller apoteket. Det känns främmande om man jämför med hur det är här. Samtidigt är det många som har dött där med…
Han anser att det har funnits en obehaglig ton i samhället där hög ålder och begrepp som underliggande sjukdom har använts som en sorts ursäkt för makthavarnas slapphänta hantering av pandemin.
– Det är som man säger "de skulle ändå snart ha dött". Oerhört cyniskt sätt att se på människoliv. Jag reagerar också på ordet flockimmunitet. Det för ju tankarna till savannen och som att man säger att man får räkna med att de svaga i flocken, de långsamma betesdjuren, går åt. Men jag tycker det är för tidigt att komma med ett slutgiltigt omdöme om den svenska strategin för vi har inte gått i mål med det här än.
Ljuset i tunneln
Herman Grafström har fått sin andra vaccinspruta nu i dagarna. Han tycker naturligtvis att det ska bli skönt samtidigt som han säger att han kommer att fortsätta vara försiktig.
– Jag tänker inte bara slänga munskydden och gå på krogen det första jag gör. Jag kan ju få viruset och sprida det vidare, vilket vore det ansvarslöst mot andra. Sedan ska man väl inte ropa hej ännu, det kommer ju mutationer och jag räknar med att vara försiktig ett bra tag framöver eftersom jag tillhör en riskgrupp. Men det är ett litet steg i rätt riktning, som en symbol på väg tillbaka till normalitet. Just nu, när jag sitter här och ser ut över ett grått Lidingö, är det klart att man längtar efter sommaren, vara med kompisar och kunna åka ner till min mor som bor mitt ute i skogen där man kan vara utomhus, säger Herman Grafström.