Brukarrörelsen reagerar på ISF:s rapport

Den är ungefär som jag förväntade mig, förutom meningen om kostnadsutvecklingen vilken är anmärkningsvärd då den ligger utanför ISF:s uppdrag och politiserar hela utredningen på ett olyckligt sätt. Utredningen säger att majoriteten av de som förlorar statlig assistansersättning får andra insatser, men de har ingen möjlighet att säga något om kvalitén på dessa insatser. Att det skulle bli så visste vi, men det är ändå djupt olyckligt, då vår och den övriga funktionsrörelsens kritik handlar om just den undermåliga kvalitén och omfattningen på dessa insatser och den rättsosäkerhet som finns ute i kommunerna. Riksdagens väntan på ISF:s rapport har gjort att vi förlorar en massa tid och resultatet av den gör i värsta fall att vi fortsätter att förlora tid. Situationen i många av Sveriges kommuner är alarmerande och måste lösas nu.

Det bekräftar det som många assistansberättigade upplever, nämligen att bedömningarna av rätten till assistansersättning blivit hårdare. Det är oroväckande och olyckligt om kraven blir så höga att personer som har omfattande assistansbehov hamnar utanför rättigheten och därmed mister möjligheten att kunna leva ett liv med goda levnadsvillkor. För många är assistansersättning en förutsättning för att kunna leva ett bra liv, och utan assistansersättning blir man hänvisad till insatser som inte kan tillgodose assistansbehoven.

Ja, detta visste vi ju om. Situationen är kritisk eftersom kommunerna inte har någon beredskap och våra rättigheter i slutändan avgörs av storleken på den kommunala budgeten. Det är oacceptabelt.

Sannolikt är att personer som varit beviljad assistansersättning har rätt omfattande funktionsnedsättning som medför behov av någon form av insats för att kunna leva sitt liv med god kvalitet. Det är bra att insatser i sådana fall beviljas. En del av IfAs medlemmar berättar om situationer då de insatser som beviljas genom LSS och SoL inte är tillräckliga för att tillgodose det hjälpbehov man har och det är inte acceptabelt. Om personlig assistans beviljas via beslut från kommunen enligt LSS så ska den insatsen, precis som assistansersättning, beviljas i tillräcklig omfattning för att assistansbehovet ska täckas och målsättningen med lagstiftningen ska uppnås.

Det är svårt att säga något generellt om detta eftersom det kan ha många olika orsaker. Det är först utifrån enskilda fall som man kan uttala sig reellt om detta är korrekt eller inte. För att beviljas assistansersättning krävs dock en omfattande utredning av omfattande funktionsnedsättning och behov. Att gå från att ha assistansbehov till att inte har några insatser alls låter därför märkligt, men i enskilda fall kan det vara en korrekt bedömning, om t ex hälsotillståndet ändrats. Det händer emellertid sällan, enligt vår erfarenhet. IfA befarar att det i några av fallen skett felbedömningar av hjälpbehov eller att man som enskild blir beroende av anhörigas stöd i vardagen, vilket skapar ett oacceptabelt utanförskap.

40% är en väldigt hög siffra så detta är något som jag studsar på, men ISF verkar snarare släta över det hela. 30-50 personer känns som siffror i underkant, men oavsett det så är det jobbiga siffror, eftersom jag vet att bakom dessa siffror finns människor, varav många fått sina liv sönderslagna.

IfA uppfattar det som att ISF menar att delaktigheten riskerar att bli för dyrt, vilket vi förstås ifrågasätter å det starkaste! Personlig assistans är en rättighetslagstiftning, därtill kommer t ex vår grundlag och FN-konventionen, som alla syftar till att stärka enskilda individers lika rättigheter och delaktighet i samhället. Ekonomiska begränsningar får inte begränsa människans möjlighet till delaktighet.

Det gör mig upprörd och sorgsen. Människors delaktighet är ingen ambition utan något självklart i ett demokratiskt samhälle. Att inte ISF förstår detta är tragiskt. Det är därför vi driver idén om ett medborgargolv. Ett liv i frihet är så grundläggande att många inte förstår att det är något som idag kan kompromissas bort av kostnadsskäl. Om ISF vill få förslag på var samhället kan spara pengar så är det bara att höra av sig, att t.ex. dela upp socialförsäkringarna på tre olika huvudmän ger en onödigt dyr administration, men mänskliga rättigheter ska vi inte spara in pengar på. Denna mening går också helt emot Stefan Löfvens regeringsförklaring där han sa: ”Hinder för människors delaktighet i samhället ska rivas. Det är en fråga om jämlikhet och rättvisa”, så jag hoppas att ISF får en uppläxning för detta.

Diagnos är idag ett kriterium för att tillhöra personkrets 1 och 2 men inte för att bevilja personlig assistans. En prövning av grundläggande behov måste alltid ske, vilket utgår från assistansbehovet, inte diagnos. IfA har inte sett behov av ändringar i rekvisiten för personkretsen.

Personlig assistans bör alltid utgå ifrån vilken hjälp du behöver i livet, allt annat tillhör ett gammalt medicinskt tankesätt. Detta gäller också de grundläggande behoven som inte kan klockas i minuter och sekunder som de görs idag. Det är ovärdigt och förnedrande. Behöver du assistans kontinuerligt under dagen ska du naturligtvis ha rätt till statlig assistansersättning, såhär tänker ISF rätt.

Det är klart att olika huvudmän skapar onödigt mycket administration. Samtidigt har vi ju sett att staten kan hitta på en massa tokigheter för att slippa ta ansvar och då är det väldigt viktigt att kommunen, som är vårt skyddsnät idag, fortfarande kan ge personlig assistans. Det finns dock vägar för att minska på administrationen och samtidigt förstärka individens rättigheter och jag är övertygad om att det är rätt väg att gå.

Vi gjorde rapporten eftersom den var nödvändig, då vi visste att ISF:s rapport inte skulle kunna svara på den viktigaste frågan: vad som faktiskt händer med människor som förlorat assistansen. Vi har inte alls haft samma tid och resurser som ISF men jag är väldigt stolt över resultatet. Det är en mycket viktig rapport.