Jonas Franksson, STIL - ”Tärande att hela tiden få sitt människovärde ifrågasatt”
Nästan alla som ifrågasätter dagens rättighetslagstiftning för personlig assistans tillhör 60-talsgenerationen, säger Jonas Franksson. Han menar att de tillhör en mellangeneration - för unga för att se hur illa det var före LSS och för gamla för att ta rättigheterna för givna. Han uppfattar de dock som ”aparta” och att det vilar ett tungt ansvar på politiker att inte lyssna på dem.
Som en skugga över den optimism som Jonas Franksson tidigare uttryckte i intervjun om valresultatet vilar ett antal debattörer och vad de uttryckt i en rad artiklar. Jonas Franksson syftar på tex Micael Kallin, Kvartal: Assistansersättningen – ett slukhål i statsbudgeten, 23 juli, Anna Dahlberg, Expressen, Assistansen är den nya migrationsfrågan i debatten 1 sep och Widar Andersson, Folkbladet: Frihet för många miljarder, 26 juli. Jonas Franksson säger att till exempel Anna Dahlberg ”drivit ett framgångsrikt opinionsarbete” där både hennes ståndpunkter och retorik fått politiskt genomslag under de senaste åren.
– Den linje som Anna Dahlberg drivit är den samma som vi har sett i regeringens nedskärningspolitik. Också f.d. finansministern Magdalena Anderssons och f.d. Barn, äldre och jämställdhetsministern Åsa Regnérs retorik var den samma som Anna Dahlbergs.
Egentligen inte orolig
Ovan nämnda debattörer anser att en liten grupp personer får för stor del av resurserna och vill se ett tak för hur mycket assistans som ska kunna beviljas. Anna Dahlberg, ledarskribent i Expressen anser bland annat att det satsas för mycket pengar på funktionshindrade och vill se en åldersgräns för assistans vid 80 år. Widar Andersson, chefredaktör på Folkbladet skriver att ”risken med rättighetslagstiftning i en generös välfärdsstat som den svenska är att efterfrågan på de skattefinansierade rättigheterna lätt blir överdriven och rentav osund och till och med kriminell.”
Jonas Franksson är trots detta inte särskilt orolig när han ser det stöd för personlig assistans som finns just nu, vilket han menar avspeglades i valresultatet.
– Jag uppfattar att de här debattörernas röster blir mer och mer aparta. Dessutom tycker jag att artiklarna är slarvigt skrivna eftersom de bara tar upp selektiva exempel, exempelvis den där personen som har semester i Portugal som dyker upp i tid och otid. Ingen vet vem han är och var han kommer från.
Jonas Franksson stör sig också på retoriken om att det handlar om att ”ta ansvar” och argument som att ”rädda morgondagens äldreomsorg”. Han menar att det ansvaret måste vara solidariskt fördelat.
– Anna Dahlberg diskuterar aldrig vad för uppoffringar hon själv kan göra för att finansiera framtidens äldreomsorg. Det är inte rimligt att den bara ska finansieras med pengar från den personliga assistansen.
Fråga om mänskliga rättigheter
Frågan som debattörerna driver, menar Jonas Franksson och också Sophie Karlsson i en tidigare Assistanskollsartikel, handlar i grund och botten om mänskliga rättigheter.
– Anna Dahlberg och c:o driver egentligen frågan att såna som jag inte ska kunna ha rätten att leva våra liv eller rätten att få vara jämlika medborgare, det vill säga inte kunna sköta våra jobb eller vara föräldrar till våra barn.
Men största problemet, menar han, är om politiker tar debattörernas synpunkter på allvar.
– De kan ju tycka vad de vill men det blir en helt annan sak då politikerna tar intryck av dem. Det vilar ett tungt ansvar på dem att stå upp för rättighetslagstiftningen.
”Alla födda på 60-talet”
Jonas Franksson anser att de för en föråldrad diskussion som låter som om personlig assistans var något nytt och att debattörerna inte förstår innebörden i att många, där ibland han själv, levt ett helt liv med assistans och att det är orimligt att ta ifrån dem deras rättigheter. Jonas Franksson tror det delvis handlar om en generationsfråga och adderar Magdalena Andersson, född 67, och Åsa Regner, född 64, till listan ovan. Han menar att de tillhör en sorts mellangeneration.
– Jag vill inte generalisera men jag har noterat att alla dessa är födda på 60-talet utom Widar Andersson som är född på 50-talet. Till skillnad från 40-talisterna var de inte tillräckligt gamla när lagstiftningen kom för att ha sett vilka fruktansvärda konsekvenserna det innebar att ha funktionsnedsättning innan det fanns personlig assistans. Men de är också för gamla för att ta lagstiftningen och rättigheterna för givna.
”Absurt att driva frågan att Anna Dahlberg inte ska få vård”
Han säger att de ovan nämnda debattörerna inte behandlar honom och andra med funktionsnedsättningar som jämlikar.
– De har vuxit upp i landskap där sådana som jag inte varit jämlikar. Det är tydligt när man läser Anna Dahlberg. Egentligen har vi mycket gemensamt: vi är båda journalister och har jobbat med opinionsbildande verksamhet men jag skulle ju aldrig kunna skriva en artikel som utgår ifrån att Anna Dahlberg inte ska får rätt till t.ex. vård. Det vore ju helt absurt att driva en sådan fråga.
Han nämner att Lena Hallengren är 70-talist och han beskriver en stor skillnad mellan att möta henne och Åsa Regnér.
– 70-talisterna och de yngre har vuxit upp i ett samhälle där man uppfattat oss som jämlikar. När jag möter Lena Hallengren kan jag känna att hon uppfattar det som självklart att jag, precis som hon, ska kunna utföra ett politiskt arbete.
Människovärdet ifrågasatt
Jonas Franksson säger att det varit ”ganska fruktansvärd att leva i den senaste tioårsperioden”. Just nu är han tjänstledig från arbetet på STIL och arbetar på Dalateatern i en ”humoristisk pjäs om kampen mot myndigheterna”, som han sammanfattar den.
– En av de bästa sakerna med att vara tjänstledig och jobba som skådespelare är att jag inte behöver gå in och läsa de där krönikorna. Det är det är oerhört tärande att hela tiden få sitt människovärde, för det är det vad det egentligen handlar om, ifrågasatt. År ut och år in.