Niklas Altermark, Lunds Universitet – ”Maktförhållandet påverkar relationerna mellan assistent och assistansberättigad”
Vänrelationer mellan assistenter och assistansberättigade kan vara mycket positiva om det finns en jämlikhet, men om den assistansberättigade är i underläge kan starka personliga band leda till en farlig maktutövning, säger Niklas Altermark.
– Assistansanordnarnas rapporteringsskyldighet riskerar att skada tilliten mellan assistent och assistansberättigad.
Makten har ändrat skepnad
Niklas Altermark är doktorand och filosofie kandidat på statsvetenskapliga institutionen vid Lunds Universitet och har skrivit mastersuppsatsen ”Det komplexa medborgarskapet - om myndighetsföreträdarens makt och individens frihet i tillämpningen av LSS-lagen". Han menar att statens makt över personer med funktionshinder i allra högsta grad är levande.
– Vi lurar oss själva om vi tror att statens makt har minskat, den har snarare förändrats.
I ett historiskt perspektiv har staten utövat makt genom att låsa in människor på institutioner utanför samhället. Den makten var lätt att identifiera, idag ser den annorlunda ut menar Niklas Altermark.
– Idag finns makten mer i relationerna mellan personalen och brukaren, det är inte en maktutövning som tvingar människor, den bygger istället på övertalning och uppfostring.
Niklas Altermark har intervjuat personal på bland annat LSS-boenden. Han anser att det är uppenbart att många inte betraktar de människor de ska ge stöd och service till som fullvärdiga medborgare. Han tar ett exempel där en personal beskrivit hur han övertygar en man att inte ta på sig en rosa mössa.
– Personalen förbjuder inte utan säger ”du får göra som du vill men du ser löjlig ut”. Det är en övertalande och uppfostrande makt som utövas i den dagliga interaktionen.
Ser du det som en omhändertagandementalitet?
– Nej, snarare att personalen anser att brukarna saknar kapacitet att vara fullvärdiga medborgare. Personalen upplever en konflikt mellan brukarnas funktionshinder och deras rätt till tex självbestämmande.
Vänrelationer i assistans
Niklas Altermark arbetade på gruppbostäder i tio års tid och läste statsvetenskap parallellt. Han upplevde då att mycket inom det han läste och det han såg i arbetet hängde samman, tex hur synen på funktionshindrade ser ut och förändras.
– Även om jag inte forskat empiriskt på insatsen personlig assistans så anser jag den är mycket relevant för mitt forskningsområde.
I assistans uppstår det ofta vänskaps- eller kompisrelationer mellan assistenter och assistansberättigade, Niklas Altermark ser både vinster och faror med detta.
– Både assistans och boendestöd sker i hemmet och för att det ska fungera behöver det finnas ett förtroende mellan personal och brukare. Det är till viss del nödvändigt att det uppstår personliga band, personer som inte alls kan skapa sådana band kan jag nog tycka inte är lämpade att arbeta där.
Å andra sidan finns en risk att starka personliga band legitimerar maktutövning fortsätter Niklas Altermark.
– Enligt LSS ska jag förhålla mig neutral till hur personen väljer att leva sitt liv. I en vänskapsrelation är det däremot fullt legitimt att försöka övertala personen att göra det ena eller andra. Om jag upplever att en vän begår ett stort misstag i livet så har jag ett ansvar att försöka övertala min vän att göra något annat. Problemet när jag som assistent går in i en vän eller kompisrelation är att jag kan glida in i en roll där jag försöker påverka hur personen ska leva sitt liv, då går jag emot intentionerna i LSS.
Men många assistansberättigade säger att de vill ha assistenter som delar intressen och säger vad de tycker och blir kompisar …
– Visst är det så, om det fungerar beror på hur jämlik relationen är, en vänrelation är ju i idealfallet jämlik. Jag tror att i fungerande relationer så vet den assistansberättigade att man har rätt att göra som man vill. Då är det ok att assistenten säger vad den tycker eller till och med kritiserar, eftersom jag vet att jag kan göra som jag vill ändå.
Vad innebär det att vara en vän?
När vi diskuterar relationer mellan assistenter och assistansberättigade hamnar vi i filosofiska frågor säger Niklas Altermark. Vad innebär det att vara en vän? Vad innebär det att bestämma över sitt eget liv? Hur manifesteras makt i relationer?
– Det är svåra frågor som vi aldrig blir klara med, här måste assistansberättigade själva vara med i samtalen om vad som är rätt och fel.
Många inom LSS personkretsar är isolerade och har ett dåligt socialt nätverk säger Niklas Altermark.
– Forskning visar att den här gruppen lever mer isolerat i samhället jämfört med andra grupper. Assistenter är för många de viktigaste kontaktytorna mot samhället.
Kan relationerna till assistenter vara en väg in i ett socialt sammanhang?
– Ja, syftet med assistans är främst att vara armar och ben, men det kan även vara en dörröppnare in i ett socialt sammanhang man annars inte fått. Här kan vänrelationer vara positiva men det kan också uppstå problem. Om jag som assistent hamnar i en relation där brukaren ser mig som sin vän kanske jag byter jobb och överger relationen, det är aspekter man måste tänka på.
Och om assistenten börjar behandla en brukare som sitt barn, vilket Niklas Altermark menar förekommer kan vilken maktutövning som helst legitimeras.
– Imorse bråkade jag tex med min 1½årige son och tvingade honom till dagis, det betraktas inte som problematiskt i samhället. Men om det sker av en assistent gentemot en brukare blir det djupt problematiskt sett till den personens rättigheter.
Hur ser du i det sammanhanget på att anhöriga är assistenter till tex sina barn?
– Jag har ingen direkt åsikt om detta eftersom jag inte forskat på området, det kan finnas exempel som fungerar bra och andra där det inte fungerar.
Om assistenternas vilja tar över…
En situation när relationen gått snett är enligt Niklas Altermark när assistenterna avgör vad man ska göra på arbetspasset eller när assistansberättigade träffas i första hand för att deras assistenter vill det.
– Då är det inte brukarens vilja styr som i första hand. När assistenten börjar tänka på vad skulle jag tycka var trevligt att göra idag, har man satt sig i en dålig position.
Men om den assistansberättigade hare en svag vilja och kanske tom vill att assistenten ska bestämma vad de gör…
– Assistentens ego ska vara mindre än så, och istället undra vad brukaren vill göra idag.
Visst kan en ursäkt vara att personen saknar vilja, men då är mitt motsvar att assistenten måste bli bättre på att uppfatta personens vilja. Personer med utvecklingsstörning och förvärvade hjärnskador kommunicerar ofta på ett annat sätt än andra människor, då är det lättare att ignorera dem.
Personlig assistans har trots allt brutit gamla mönster
Personlig assistans har en unik egenskap jämfört med andra stödinsatser, eftersom den assistansberättigade kan välja att bli arbetsgivare.Det finns också en möjlighet att välja bort en assistent man inte trivs med.Detta gör att assistansberättigade fått en maktposition som inte funnits tidigare.
Kan då inte även assistenten hamna i ett underläge och övertalas att göra saker den inte vill?
– Absolut, eftersom den assistansberättigade kan fungera som arbetsgivare kan det vara så, en assistent har då en beroendeställning eftersom den kan bli arbetslös.
Krockar detta med en traditionell syn på funktionshindrade?
– Det kan det göra, funktionshindrade har ju av hävd setts som maktlösa och föremål för vårdens och statens välvilja. LSS och synnerhet personlig assistans förändrade till viss del den bilden. Jag kan tycka det var på tiden och något vi bör vara stolta över i Sverige.
Rapporteringsskyldigheten skadar tilliten
Sedan personlig assistans infördes 1994 har dock synen på den assistansberättigades förmåga att ta ansvar och rätt till integritet redan hunnit förändras. Det ekonomiska ansvaret togs till viss del tillbaka från den assistansberättigade och överfördes till assistansanordnaren vid lagändringen 1 juli 2008. Samtidigt har synen på de assistansberättigades integritet förändrats genom att assistansanordnaren sedan 1 juli 2013 är skyldiga att anmäla förändrade levnadsförhållanden hos sina kunder, vilket har kritiserats bland annat av den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson som anser att det förvandlar assistenterna till arbetsgivarens spioner.
Hur påverkar den här maktförskjutningen relationerna mellan assistent och assistansberättigad?
– Rapporteringsskyldigheten är problematisk eftersom den riskerar att skada den tillit som behövs i relationen mellan assistent och assistansberättigad. Relationen ramas nu delvis in av ett institutionellt arrangemang där assistenten även får ett uppdrag gentemot staten via sin arbetsgivare.
Hur har synen på den assistansberättigades förmåga att ta ansvar och rätt till integritet kunnat förändras så mycket sedan 1994 tror du?
– När lagstiftningen kom så var den revolutionerande för funktionshinderpolitiken och drevs fram med en stor mycket optimism. Sedan dess har man insett att det inte var så himla lätt att implementera LSS och idag diskuterar man hur lagen med dess tankar om självbestämmande för personer med funktionshinder ska kunna genomföras i praktiken.
Var man naiv när assistansen infördes 1994?
– Nej, det farligt att säga så, då säger man samtidigt att det verkligen finns ett problem för funktionshindrade att kunna vara självständiga. Däremot var man nog naiv när det gällde hur smidigt det skulle gå att implementera en så genomgripande lagstiftning, säger Niklas Altermark