Sophie Karlsson, IfA – ”Det måste bli slut på kommunernas dumheter”
Riksdagen måste skärpa § 9a i LSS för grundläggande behov eftersom det var där rättstillämpningen började spåra ur. Det har lett till att kommunerna mer och mer tappat respekten för lagstiftningen, menar Sophie Karlsson, verksamhetsansvarig i IfA, Intressegruppen för assistansberättigade.
Sophie Karlsson säger att Socialstyrelsens rapport Kartläggning och analys av vissa insatser i LSS – Tilläggsuppdrag avseende insatsen personlig assistans bekräftar vad man redan känt till om hur personlig assistans ser ut i kommunerna.
– Det är bra att även Socialstyrelsen har uppmärksammat situationen. Nu hoppas vi att det kan leda till förbättring snarast.
Måste bli slut på kommunernas dumheter!
I Socialstyrelsens rapport sägs det att hälften av kommunerna har egna lokala riktlinjer, tex att assistans beviljas för enbart en veckas semester per år, att utlägg för fika för assistenten får vara max 30 kr eller att omvårdnad av barn till en person med funktionsnedsättning som huvudregel inte är en syssla för en personlig assistent. Detta beskriver Sophie Karlsson som dumheter.
– Avgränsningar som beskär assistansberättigades självbestämmande står i strid med lagstiftningen och är helt förkastliga. Assistansberättigade utsätts för begränsningar som inga andra människor gör. Det måste bli slut med kommunernas dumheter!
Färre timmar ger en återgång till punktinsatser
Sophie Karlsson säger att Socialstyrelsens rapport bekräftar många assistansberättigades rädsla för att kommunen är ”snålare” med hur mycket tid som beviljas. Rapporten visar att personer som fått assistansersättning ersatt av kommunal assistans har i genomsnitt 25 % färre timmar, i genomsnitt 54 tim/vecka jämfört med 72 tim/vecka på Försäkringskassan.
– En nedsättning av den beviljade tiden medför för många mycket sämre livskvalitet och begränsningar i friheten. Det leder till en återgång till gamla tiders punktinsatser och överensstämmer inte med hur man ska kunna utforma sin personliga assistans. Detta leder också till att personer är beredda att gå långt för att behålla sin assistansersättning, vilket leder till fler rättsprocesser.
Samtidigt visade ISF:s rapport att 20 % av de som förlorat sin assistansersättning inte fått vare sig en SoL eller LSS–insats ett år efteråt, detta tas inte upp i Socialstyrelsens rapport…
– Det är olyckligt, min farhåga är att det finns personer bland dessa som har hjälpbehov som behöver tillgodoses, vilket då måste ske på annat sätt än via en insats genom lag, dvs genom anhöriga och vänner. Behovet kanske inte alls tillgodoses vilket medför att vi har medborgare som inte får sina rättigheter respekterade.
Borde detta ha tagits upp i rapporten?
– Det hade förstås varit önskvärt för att skapa en korrekt bild av läget. Nu finns risken att ett viktigt problem inte uppmärksammas och att personer lever under dåliga levnadsvillkor.
Tidsbegränsade beslut ger mycket stor osäkerhet
Att 77 % av kommunerna säger att de alltid, eller i de flesta fall, tidsbegränsar sina beslut om personlig assistans skapar mycket stor osäkerhet för den assistansberättigade och gör att det blir omöjligt att känna trygghet och uppnå kontinuitet i tillvaron säger Sophie Karlsson.
– Enligt förarbetena ska man kunna förlita sig på att en insats enligt LSS inte plötsligt förändras eller upphör. Om ett beslut om en insats ska tidsbegränsas ska det finnas en motivering varför det sker, vilket t ex JO har uttalat. Motiveringen ska dessutom vara kopplad till behovet för den assistansberättigade, inte till kommunens ekonomi, riktlinjer eller godtycke.
Det finns grunder för när ett gynnande beslut får återkallas fortsätter Sophie Karlsson, därför behövs inte kommunens tidsbegränsning menar hon.
– Tidsbegränsade beslut som inte beror på den assistansberättigades behov sker således enbart för att kommunen vill ha en möjlighet att ändra beslutet till den enskildes nackdel utan att det uppfyller kraven för ändring av gynnande beslut.
Kan man inte säga att även Försäkringskassans tvåårsomprövningar i praktiken fungerar som en tidsbegränsning av besluten eftersom de kan ändras pga ny rättspraxis?
– Min erfarenhet är att kommunerna gör mer godtyckliga bedömningar där man inte nödvändigtvis kan förlita sig på att en tidigare bedömning består trots att varken praxis eller behovet förändrats. Men det stämmer att även Försäkringskassans omprövning kan leda till ett förändrat beslut.
Miniminivå för grundläggande behov strider mot lag
Socialstyrelsens rapport visar även att åtta kommuner sätter en miniminivå (upp till 15 tim/vecka) för hur många timmar grundläggande behov man ska ha för att kunna få personlig assistans. Det strider mot lag, förarbeten och praxis säger Sophie Karlsson.
– För enskilda personer som drabbats av denna riktlinje kan det innebära att de inte blivit beviljade insatser de har rätt till, det kan inte godtas.
Lägre schablonbelopp ger sämre kvalitet
14 % av kommunerna betalar ut ett timbelopp/assistanstimme som är lägre än Försäkringskassans schablonbelopp och ytterligare 12 % säger att de betalar ut en ersättning på ett annat sätt än ett timbelopp, tex genom att ersätta faktiska kostnader. Sophie Karlsson är även här mycket kritisk och säger att detta gör att kostnaderna för den personliga assistansen inte alltid kan täckas och att kvalitetsbrister uppstår.
– IfA förutsätter dock att detta snart är avhjälpt då det har fattats domstolsavgöranden som talar för att skälig kostnad för personlig assistans är en kostnad som motsvaras av det statliga schablonbeloppet.
Vill trots allt se fortsatt delat huvudmannaskap
Sophie Karlsson anser att de förändringar som skett i synen på grundläggande behov sedan 2008 har lett till att kommunerna mer och mer tappat respekten för lagstiftningen. Därför måste LSS-lagstiftningen skärpas så fort som möjligt menar hon.
– Riksdagen måste med skärpa upp för den fanstatiska lagstiftning som vi har och arbeta för att den ska efterlevas. Justering behövs i 9 a § LSS kring grundläggande behov, eftersom rättstillämpningen dragit snett där. Kommunerna måste leva upp till sitt ansvar för sina medborgare och sätta rättigheterna först.
Borde behovsbedömningen i kommunerna skiljas åt från budgeten för att inte riskera att påverkas av den?
– Då måste i sådana fall bedömningen ligga på någon part som är skild från kommunen. Det vore bra om den enskilde kunde förlita sig på Försäkringskassans bedömning av behoven, om Försäkringskassan har gjort en sådan. Det skapar stor osäkerhet för enskilda när olika myndigheter kan göra olika bedömningar av samma behov.
Bör kommunerna ha kvar ansvaret att bevilja personlig assistans?
– IfA anser att ett tudelat huvudmannaskap där staten har det övervägande största ansvaret är bra. Det är bra att kommunerna står för en del av insatserna, ekonomiskt eller på annat sätt, eftersom de har ansvar för sina medborgare. Enbart ett statligt huvudmannaskap för den personliga assistansen skulle ändå leda till gränsdragningar mellan kommun och stat och människor skulle fortfarande riskera att hamna i kläm, säger Sophie Karlsson.