Ylva Andersson, författare och assistansanvändare - ”Vill sätta ljuset på relationen mellan assistent och assistansanvändare”
Bild från teaterpjäsen "Deformerad Persona"
Bild från teaterpjäsen Deformerad PersonaI Deformerad Persona, som just nu går på Dramaten, skildras maktspelet mellan en ung MS-sjuk kvinna och hennes jämnårige personliga assistent. Pjäsen är en korsning mellan Ingmar Bergmans film Persona och Ylva Anderssons dikter och noveller som kommit ur erfarenheten av att ha personlig assistans.
– Allt är ställt på sin spets. Pjäsen utvecklas till en mardröm, till bland det värsta som skulle kunna hända i mitt liv, säger Ylva Andersson.
Som värsta mardrömmen
Ylva Andersson började skriva i samband med att hon i tjugoårsåldern insjuknade i MS. Han har alltid visat sin bror, dramatikern och regissören, Mattias Andersson, sina texter och utan att hon visste om det hade han en längre tid tänkt använda de på något sätt. När han fick han en förfrågan från Dramaten att göra något i samband med Bergmanveckan kom han på idén att korsa Ingmar Bergmans film Persona med systerns dikter och noveller som kommit ur erfarenheten att ha personlig assistans.
– Allt är ställt på sin spets. Pjäsen utvecklas till en mardröm, till bland det värsta som skulle kunna hända i mitt liv, säger Ylva Andersson.
Maktförhållandet mellan användare och assistent
Pjäsen utspelar sig i en lägenhet i en svensk stad; en ung kvinna är sjuk i MS och hennes personliga assistent, som är i samma ålder, är en kvinna från ett lägre samhällsskikt. Pjäsen kan beskrivas som en maktkamp de två kvinnorna emellan.
– Man är ju beroende av varandra. Sandra, i pjäsen, är beroende rent fysiskt av sin assistent, medan assistenten å andra sidan är beroende av Sandra ekonomiskt eftersom hon ger henne jobb.
Kvinnornas olika ”maktmedel” blir ställda mot varandra: klass, social status, etnicitet, kulturellt kapital och språkets makt. Övertaget skiftar fram och tillbaka.
– Man kan använda makt på olika sätt. Sandra i pjäsen är till exempel tyst hela tiden och utnyttjar det som maktmedel genom att med tystnaden visa assistenten att hon inte ens är värd att tala med.
Vad skapar behovet av att mäta sig med varandra?
– Det bottnar nog i om man känner sig orättvist behandlad. Antingen i en relation eller av livet självt. Att man är bitter över sin livssituation.
I pjäsen spårar maktkampen ur… Vad kan man göra som assistentanvändare och assistent för att lägga band på maktkamper av det slaget?
– Tydlighet är a och o. Och att man är ärlig.
Snedvriden bild av assistans
Ylva Andersson menar att nästan allt som sägs och skrivs om personlig assistans idag har en politisk eller snarare en ekonomisk vinkel, det handlar bara om indragna timmar, fusk och skandaler. Det resulterar i sin tur i att alla andra samtalsämnen om personlig assistans drunknar i det politiska och hon därför är glad av att genom Deformerad persona kunna ge ämnet en annan vinkel.
– Jag tycker det är viktigt att prata om assistans på ett existentiellt plan. I pjäsen vill jag sätta ljus på relationen mellan assistenten och den som får assistansen. Att ha assistans kan vara otroligt svårt men inte alls på det skandalartade sätt som det kan framställas i media. Det handlar mer om det komplicerade med mänskliga relationer. Det är en berättelse som inte berättas särskilt ofta så det känns som min skyldighet att göra det.
Hon menar att assistanvändarnas egna röster försvinner och att de mest blir beskrivna som stereotyper.
– Det är sällan en person med funktionsnedsättning kommer till tals om det inte handlar om någon skandal av något slag så det känns skönt att visa en annan bild än att bara vara ett offer. Människor är komplexa, inte bara fuskare, hjältar eller offer. Man är jättebra ibland och värdelös ibland och massor med saker däremellan.
Del av krisbearbetning
Ylva Andersson har alltid skrivit mycket, inga ”brukstexter”, som hon säger, utan mest dikter och noveller. När hon var i tjugoårsåldern kändes det som en dröm att få något publicerat.
– Då tror jag det delvis handlade om en del i en krisbearbetning. Att man ville att andra ska förstå situationen. Nu känner jag inte samma behov av att visa upp något.
Så det här är första gången Ylva Anderson blir publicerad.
– Ja, jag börjar på Dramaten, säger hon med ett skratt.
På frågan om hon inte tycker det är obehagligt att hennes erfarenheter på det här sättet gestaltas på en scen poängterar hon att det är poesi och dramatik och inte ”verklighet”.
– Visserligen är mina texter baserade på mina erfarenheter men det är mina texter som dramatiseras, inte mitt liv. Och jag har hela tiden haft kontroll över vilka texter och berättelser som kommit med. De är de som jag står för.
Ylva Andersson intervjuades av Erik Tillander 2016-10-28
Vidare läsning
Deformerad Persona på Dramaten