läs skrivbordsversionen istället

KRÖNIKA

Bengt Westerberg

Ros och ris till regeringen


F d partiledare för Liberalerna
(då Folkpartiet) och socialminister, ”pappa”
till LSS- och assistansreformen

I måndags presenterade regeringen sin lagrådsremiss med vissa förslag om personlig assistans. Regeringen vill förhindra Försäkringskassans planer på att inte bevilja assistansersättning för väntetider av olika slag och vill dessutom tillfälligt slopa tvåårsomprövningarna. Det är utmärkt. Men likväl finns det på en punkt starka skäl att vara kritisk mot förslaget.

Sedan några år tillbaka har tidningar och andra medier rapporterat om ett stort antal personer som trots att deras behov är oförändrade har förlorat sin assistansersättning. Det har skett i takt med att domar och Försäkringskassans tillämpningsregler har lett till en allt snävare syn på vad som ska betraktas som grundläggande behov. Effekterna har i ett stort antal fall blivit orimliga.

Nu vill regeringen slippa fler sådana reportage fram till valet och därför föreslås att tvåårsomprövningarna tillfälligt slopas. Det är bra för dem som i dag har assistansersättning och som hade riskerat gå miste om den under de kommande åren. Regeringen räknar med att det handlar om ungefär 500 personer som utan denna paus i omprövningarna skulle ha förlorat sin ersättning.

Men som MFD konstaterar i sitt remissyttrande innebär lagändringen att de som redan har assistansersättning kommer att behandlas förmånligare än dem som framöver kommer att ansöka om assistansersättning. De sistnämnda kommer att bedömas enligt den hårdare praxisen. Lagförslaget innebär också att ingenting görs för alla dem som redan har förlorat sin assistansersättning eller för dem som under de gångna åren har ansökt om assistansersättning och som har fått avslag på grund av den hårdnande praxisen.

Regeringen vill förhindra att 500 personer under valåret ska få besked om indragen assistansersättning på grund av en praxis som inte har föregåtts av politiska beslut ( lagrådsremiss, sid 19), men gör ingenting åt de 2 - 3 000 personer som har fått assistansersättningen indragen eller har fått nej vid första ansökan på grund av samma praxis. För att ge dem en ny chans skulle paragrafen i LSS som handlar om grundläggande behov (9 a §) behöva slopas eller kraftigt revideras. Men något sådant förslag ges inte.

När assistansersättningen har dragits in har regeringen och Försäkringskassan ofta försvarat sig med att det inte innebär att de berörda blir utan insatser, bara att de ges i annan form. Men i praktiken finns det ofta inga andra insatser som kan ge motsvarande stöd. Det framgår med all önskvärd tydlighet av en rapport som Socialstyrelsen i december överlämnade till regeringen. Det är orimligt att villkoren för assistansersättning ska göras så snäva att insatsen i många fall inte kan användas trots att det är den mest träffsäkra.

Uppgiften för LSS-utredningen är att föreslå en ytterligare insnävning av villkoren för assistansersättningen och en minskning av resurserna till insatsen. Förutsättningarna för att få assistansersättning kan alltså förväntas bli ännu tuffare när tvåårsomprövningarna återupptas efter valet.

Bengt Westerberg

F d ledare för Liberalerna (då Folkpartiet), socialminister 1994 när LSS- och assistansreformen infördes

Skicka sidan till: