Eva Schömer, forskare och arbetsrättsjurist – ”Ett problem är att arbetsgivaren ofta inte är synlig på arbetsplatsen”

Eva Schömer
Eva Schömer, Foto: Daniel Bergström

Skriftliga arbetsbeskrivningar och regelbundna träffar med arbetsgivaren i hemmet, är ett sätt att skapa bra arbetsmiljö, anser Eva Schömer. Assistenten ska göra vad den assistansberättigade gjort om denne inte haft en funktionsnedsättning, förutsatt att det inte är farligt eller olagligt. Då kan det ingå att sköta katten, klippa gräset eller byta olja på bilen.
– Men det faller helt utanför assistentens arbetsuppgifter att ta hand om övriga familjemedlemmars arbetsuppgifter.

Perspektivet kan ge missuppfattningar

Eva Schömer är arbetsrättsjurist och intresserar sig i första hand för de personliga assistenternas perspektiv. Detta kan ge missuppfattningar menar hon.
– När man talar om arbetstagares rättigheter, kan det uppfattas som att man vill avhända brukare deras rättigheter. Det är inte mitt mål. Det händer att den assistansberättigades rättigheter ställs i motsats till arbetstagarnas rätt till goda anställningsvillkor och en bra arbetsmiljö.

AFA – finansierat forskningsprojekt

Eva Schömer har arbetat i ett AFA–försäkring finansierat forskningsprojekt ”I skärningspunkten av arbetsmiljö och socialrätt – Arbetsmiljöproblematiken vid arbete i någons hem i form av hemtjänst eller personlig assistans”. Forskningsprojektet har tittat på hur kollektivavtalen förhåller sig juridiskt till svensk lag. Eva Schömer har gjort djupintervjuer med fem kvinnliga assistenter i åldrarna 30 till 55 som arbetat inom yrket mellan 9 månader och drygt 14 år. Personerna har arbetat hos flera olika assistansberättigade personer och har erfarenhet av olika arbetsgivare inom kommunal, privat och kooperativ form. Intervjuerna har rört frågor om hur assistenter upplever sin arbetssituation. Resultatet beskrivs bland annat i artikeln Personlig assistans – en arbetsrättslig limbo i Arbetsmarknad och arbetsliv hösten 2017.
Finns det en risk att din bild av assistenters arbetsförhållanden präglas alltför mycket av just de här personernas upplevelser, de kanske haft fler negativa erfarenheter än genomsnittet?
– Att det handlar om intervjuer av fem kvinnors upplevelser inom yrket förtar inte vikten "mina intervjupersoners" upplevelser, de har berättat vad de har varit med om. Det finns flera assistenter som är mycket nöjda med sina arbetsförhållanden. Min studie är kvalitativ och syftar inte till att beskriva hur det är att arbeta som personlig assistent överallt och alltid, i stället ska den läsas som en berättelse om hur det kan vara och vad som kan hända personliga assistenter på arbetsplatser där kommunikationen gentemot assistansberättigade och deras anhöriga brister.

LSS och AML drar åt olika håll

Den assistansberättigades hem ska inte vara en institution och den som bor där ska ha rätt att bestämma i sitt hem. Samtidigt finns det assistenter som har rätt till en sund och säker arbetsmiljö. Eva Schömer vill inte säga att assistansberättigades självbestämmande i LSS krockar med Arbetsmiljölagen, AML.
– Jag skulle säga att de drar åt olika håll, LSS sätter den assistansberättigades i centrum och AML sätter assistenten i centrum. Jag tror inte lagstiftaren har övervägt vad det betyder att den enes hem är den andres arbetsmiljö och att det handlar om olika perspektiv. Det är fråga om en atypisk arbetsplats, dvs. en arbetsplats som inte står under en arbetsgivares (utföraren) direkta tillsyn.

Avsaknad av arbetsgivaren största problemet

Eva Schömer anser att ett av problemen är avsaknaden av chefer på arbetsplatsen, dvs i hemmet hos den assistansberättigade.
– Den problematiken upplevde jag själv när jag som ung arbetade i hemtjänsten.
Avsaknad av den som har arbetsgivaransvaret menar du?
– Just det, du kan vara direktanställd av den assistansberättigades och har då din arbetsgivare på arbetsplatsen, men de flesta har inte det.
När en kommun, privat företag eller kooperativ är arbetsgivare syns de ofta alldeles för sällan på arbetsplatsen, menar Eva Schömer.
– De jag har intervjuat har sällan träffat arbetsgivaren. Utförarna besöker nästan aldrig de här arbetsplatserna. Det är ofta mycket ekonomi i den här branschen. Man vill i första hand att tjänsterna utförs, då handlar det mycket om att fördela ut personal.

Arbetsplatsträffar borde ske minst en gång per halvår

Före 2008 hade assistansberättigade själva ansvaret för pengarna och anlitade mer ett företag eller en kommun för det administrativa arbetet. Idag ligger ansvaret på hur pengarna används på arbetsgivaren. Tänkandet från den tidigare modellen kan fortfarande hänga kvar, säger Eva Schömer.
– Resultatet blir hur som helst att arbetstagarna inte ser sin arbetsgivare. Saker förändras hela tiden, hemmet förändras, anhöriga förändras osv.
Hur ska arbetsgivaren synas mer?
– De borde åtminstone en gång per halvår vara hemma hos den assistansberättigades och assistenterna och följa upp arbetsmiljösituationen.
Detta måste ju vara mycket olika mellan olika anordnare?
– Det finns en stor variation mellan utförarna, några har en mycket god personalpolitik, andra har mindre bra kvalité.

Ofta värre i små kommuner

Eva Schömer säger att det varken finns något, som visar att assistenternas arbetsmiljö blir bättre eller sämre om den utförs i kommunal eller privat regi. En assistent uppgav t.ex. att hennes arbetsmiljö var sämre då hon arbetade inom kommunen än hos ett privat vårdbolag.
– Det kan bero på att det kan vara svårt att förhålla sig ”neutral” på en mindre ort, där alla känner alla. Det har hänt att handläggare känner sig pressade att ta den assistansberättigades parti på bekostnad av assistentens.

Problem om assistenterna inte ses som arbetstagare

Det kan bli problem i assistenternas arbetsmiljö om de anhöriga till den assistansberättigade inte riktigt förstår vad assistansen handlar om. Det har hänt att anhöriga mer uppfattar assistenterna som en allmän ”hemhjälp” än som assistenter till den assistansberättigade, säger Eva Schömer.
– Det kan yttra sig i att en ung och ny assistent inte ens hälsas välkommen, man får sitt utseende kommenterat och sina bröst jämförda med den förre assistenten.
Det låter inte trevligt…
– Eller som i ett annat exempel, att en manlig anhörig satt vid assistentens säng om kvällarna iklädd bara kalsonger och pratade. Denna typ av konstigheter kan ske i ett hem, när man tror att man har rätt att göra vad som helst. Det är normalt att gå klädd i kalsonger i sitt hem, men det är inte normalt när man sitter i bara kalsongerna på en arbetsplats.
Eva Schömer säger att de assistenter, som hon har intervjuat, säger att de ”älskar sitt arbete” och alltid tycker om den assistansberättigade, men att det är när de anhöriga kommer in i bilden som problemen uppstår.
– De anhörigas förväntningar på assistenterna överensstämmer nämligen inte alltid med vad assistenter ska göra.

Skriftliga arbetsbeskrivningar

Det finns en syn att assistenten är brukarens armar och ben, händer och fötter. Eva Schömer anser att den riskerar att problematisera assistentens möjligheter att sätta ramar för sitt eget arbete.
– Jag förstår varför den modellen finns, assistans är tillkommen i en anda för att ge möjlighet till delaktighet på alla livets områden. Men det är problematiskt om det leder till att assistentens arbetsvillkor blir som en sorts hemhjälp.
Problem som dessa skulle kanske kunna lösas med en bättre tillsyn från arbetsgivaren i regelbundna träffar med den assistansberättigade och assistenterna om arbetsmiljön menar Eva Schömer.
– En annan viktig åtgärd är att arbetsuppgifterna specificeras i arbetsbeskrivningar.
Hur detaljerade ska de vara?
– De ska inte vara för detaljerade, det måste finnas en flexibilitet, men det ska vara så tydligt att assistenten inte kan användas för att ta hand om den assistansberättigades syskon, eller för att alltid storhandla till hela familjen.

Sköta katten eller byta olja på bilen

Assistenten bör göra det den assistansberättigade skulle ha gjort om hen inte haft en funktionsnedsättning, förutsatt att det inte är förenat med risk eller olagligt, säger Eva Schömer.
– Det innebär inte att assistenten alltid ska sköta hela trädgården och rensa alla rabatter om det samtidigt finns en sambo eller partner. Det måste vara rimligt.
Ska assistenten sköta den assistansberättigades katt?
– Om den assistansberättigade bor ensam kan assistenten sköta och ge den mat. Lever den assistansberättigade i en familj bör man dela på ansvaret, det bör ses från situation till situation.
Kan en assistent byta olja på bilen?
– Om den assistansberättigade har en egen bil och assistenten kör den, kan det kanske vara något som bör ingå i arbetsuppgifterna. Det här är frågor som måste lösa beroende av vad den assistansberättigade ska ha assistans med. Att ställa upp generella regler i det här avseendet är absolut inte en god lösning. Olika människor har olika behov, det betyder att någon assistent kanske ska byta olja på någon assistansberättigads bil, men att det inte alls behöver vara så på en annan arbetsplats. Det är den assistansberättigades behov som ska stå i centrum.

En egen plats på arbetsplatsen

Eva Schömer frågade i sina intervjuer hur drömbostaden och drömarbetsmiljön skulle se ut. Många sade att de saknade en egen plats i bostaden och de kunde känna det som att de var i vägen på sin egen arbetsplats.
– De sade att de behöver ett utrymme där de kan gå åt sidan. Man ska inte känna att man stör när man går genom vardagsrummet till köket för att äta sina lunchmackor.
Detta är väl mycket olika, hos vissa äter assistenterna tillsammans med hela familjen, i andra vill man inte ha assistenten vid familjemåltiderna utan ropa på assistenten vid behov….
– Exakt, det behöver finnas en flexibilitet här, men assistenterna måste känna att de har en egen plats på sin arbetsplats där de kan tex lägga undan sina saker, eller dra sig undan en stund, det kan ordnas även om det är litet.

Tala ut innan om situationer som kan uppstå

En situation som skulle kunna uppstå är att en assistansberättigad är ute i sociala sammanhang, kanske på krogen och träffar någon hen vill följa med hem.
Hur ska arbetsmiljön då vara säkrad?
– Det är jättesvårt, detta är också mycket privata situationer. Det bästa är att falla tillbaka på ett avtal. Man bör redan vid anställningsavtalet och i arbetsbeskrivningen ha pratat om vilka situationer som kan uppstå. Om man talat och skrivit om detta innan är det oftast inget problem.
Exemplet berör även arbetstider fortsätter Eva Schömer, när arbetstiden slutar har assistenterna kanske saker bestämt som de ska göra. Då kan det ändå vara svårt att lämna den assistansberättigade om denne känner sig sviken.
– Detta kan man också reglera i ett skriftligt avtal, så att man kanske inte startar upp en ny stor grej sista halvtimmen. Då undviker man att assistenten känna sig utnyttjad och att den assistansberättigade inte känner sig respekterad.

Behöver veta sin roll även om man blir vänner

Det kan uppstå alla typer av relationer mellan assistent och assistansberättigad, alltifrån att man är nära vänner till att man håller distans till varandra. Det är nödvändigt att man har förtroende för varandra, säger Eva Schömer.
– Rent yrkesmässigt tror jag det är lättare att förhålla sig till en mer neutral relation där man inte är så nära knuten till varandra. Annars blir det svårt att säga nej från båda håll.
Är det inte svårt att styra över detta, uppstår det en vänskap så gör det?
– Jovisst, så är det, om man är vänner och tycker om varandra går inte att styra med en lag. När det uppstår relationer på en arbetsplats vilken som helst säger jag inte att man ska bryta upp den, men man ska se på relationen som en i första hand professionell relation, där man vet vad har för roller, säger Eva Schömer.

Eva Schömer intervjuades av Kenneth Westberg 2018–10–15


Skicka sidan till: