Anna Barsk Holmbom – ”Okunniga arbetsgivare största risken för arbetsmiljön”
LSS ger inte assistansberättigade självbestämmande över allt och Arbetsmiljölagen ger inte de anställda rätt i allt, säger Anna Barsk Holmbom, rådgivare på ABH-utbildning. Det krävs stora kunskaper hos arbetsgivaren för att hitta lösningar som passar alla parter.
– Ett problem är ibland att det saknas en bra arbetsledning.
Krockar assistansberättigades självbestämmande i LSS med assistenters arbetsmiljö i AML? Anna Barsk Holmbom tycker att frågan är fel ställd.
– Frågan borde istället vara om det kan vara svårt för en assistansanordnare att följa både LSS och AML? Då är svaret ja. LSS ger dock inte assistansberättigade självbestämmande över precis allting. Det är en mängd lagar man behöver följa, till exempel både arbetstidslagen och arbetsmiljölagen.
Men Arbetsmiljölagen ger inte heller de anställda rätt i allt. Utmaningen för assistansanordnaren, ligger enligt Anna Barsk Holmbom i att tydliggöra både assistansberättigades självbestämmande och anställdas rättigheter.
– Då blir missförstånden mindre och det blir lättare för alla parter att förstå hur man kan göra för att nå de mål man vill.
Arbetsgivaren behöver hitta lösningarna
I sin e–learningkurs om arbetsmiljö talar Anna Barsk Holmbom om vikten av att assistenterna inte ifrågasätter den assistansberättigades livsval. Däremot måste assistenten ges utrymme för att uttrycka oro över både sin egen och den assistansberättigades situation.
– Anordnaren måste ha en stor kunskap för att ”göra rätt”. Och med allt det sagt vill jag ändå säga att ibland krockar självbestämmandet med AML. Till exempel om den enskilde vägrar att använda förflyttningshjälpmedel när det verkligen behövs. Arbetsgivaren har då ett ansvar i att försöka hitta bra lösningar för båda parter.
Ligger det en konflikt i att den enes hem är den andres arbetsmiljö?
– Den som har ett problem i arbetsmiljön i den enskildes hem kan säkert tycka att det är så. Rätten till en tobaksfri miljö gäller ju tex inte i den enskildes hem. Eftersom arbetsgivaren har ansvar för sina anställda ligger det en stor utmaning i att hitta bra lösningar.
Okunnig arbetsgivare största risken
Det behövs en kunnig anordnare för att skapa tydlighet där assistansanvändare och assistenter känner sig trygga. Den största risken är när anordnaren inte är tillräckligt kunnig anser Anna Barsk Holmbom. Då är det lätt att bli rädd när assistenter, facket och kanske till och med Arbetsmiljöverket, klagar på verksamheten menar hon.
– Rädsla är den största risken för snabba, generella beslut och förbud som påverkar assistansberättigade på ett dåligt sätt. Assistansanordnarna borde generellt arbeta mycket mer i att utbilda assistansberättigade, anhöriga och assistenter i arbetsmiljöfrågor. Det bör göras för alla samtidigt, så alla hör samma saker.
Avsaknad av arbetsledning större problem än avsaknad av arbetsgivare
I en tidigare intervju på Assistanskoll sade forskaren Eva Schömer att arbetsgivaren syns för lite på arbetsplatser i personlig assistans.
Vad är din erfarenhet av detta?
– Jag tror inte att assistenter frågar så mycket efter arbetsgivaren men det är viktigt att de vet vem som ÄR arbetsgivare och, framförallt, vem som är arbetsledare. För är det någon som är osynlig i assistenternas värld så är det tyvärr ofta arbetsledaren säger Anna Barsk Holmbom och hänvisar till en undersökning gjord i LSS-kommitténs slutbetänkande (bilaga 18), bland ca 1000 personliga assistenter, anställda i både kommunal och privat regi. Undersökningen visade att bara 60% ansåg att de hade en arbetsledare och av dessa 60% var det bara 55% som ansåg att de hade ett bra stöd av sin arbetsledare. Resultatet var sämre i kommuner än i privat verksamhet.
– Det innebär att bara en tredjedel av alla anställda assistenter hade en fungerande arbetsledning. Om assistenterna uppfattar det så är det allvarligt. Arbetsledaren ska finnas och dess roll och funktion måste vara tydligt definierad.
Arbetsledaren kan vara anställd hos eller ha civilrättsligt avtal med arbetsgivaren
Arbetsledaren hos en assistansberättigad kan enligt Anna Barsk Holmbom vara en anställd hos arbetsgivaren eller någon som fått uppgiften genom ett civilrättsligt avtal.
– Här anser jag att det kan vara både en brukare, en anhörig eller en anställd som arbetsleder via ett civilrättsligt avtal.
Det viktiga är att det finns ett tydligt uppdrag, där assistenten alltid vet vem som bestämmer, vad personen bestämmer och vad som ska rapporteras som avvikelser, dvs när en assistent av olika skäl inte kan utföra uppdraget på det sätt uppdragsgivaren vill, säger Anna Barsk Holmbom.
– Arbetar du hos en vuxen person med full autonomi kan det räcka med information till de anställda att den här personen styr arbetet själv.
Den som arbetsleder måste ha kunskap
Anordnaren behöver diskutera med den assistansberättigade om hur den personen vill ha sin assistans, fortsätter Anna Barsk Holmbom.
– Om anordnaren i det samtalet märker att den assistansberättigade har förväntningar som inte går att genomföra behöver anordnaren redan där förklara vad som är möjligt. När det gäller vem som ska ansvara för arbetsmiljöfrågorna är det viktigt att den som gör det har god kunskap. Den assistansberättigade (ibland med stöd av legal företrädare) är proffs på hur assistansen ska utföras och kan vara arbetsledare i den frågan men om det inte finns kunskap om arbetsmiljöfrågan får någon annan ta ansvar för den.
Håller inte med Arbetsmiljöverket
Arbetsmiljöverket har uttalat sig och menar att den assistansberättigade inte kan vara ansvarig för att utföra arbetsmiljöarbetsuppgifter även om kunskapen finns. Detta tycker Anna Barsk Holmbom är en felaktig tolkning.
– Ju mer kunskap den assistansberättigade själv har, desto större ansvar ska han eller hon också kunna ta själv. Anordnaren kan inte fördela arbetsmiljöuppgifter till den assistansberättigade, om inte denne är anställd av anordnaren. För att få till stånd de bästa förutsättningarna för ett väl fungerande arbetsmiljöarbete, kan anordnaren låta den assistansberättigade utföra vissa uppgifter som avtalats om i ett civilrättsligt avtal dem emellan. Detta fråntar inte anordnaren från att ansvara för att erforderliga arbetsmiljöuppgifter faktiskt utförs och att tillse att arbetsmiljöarbetet bedrivs i enlighet med arbetsmiljölagstiftningen.
Tydlighet inte alltid en skriftlig arbetsbeskrivning
Tydlighet av assistentens uppdrag behöver inte alltid innebära skriftliga arbetsbeskrivningar, säger Anna Barsk Holmbom.
– Det är lika tydligt att assistenten får information om att ”hos den här uppdragsgivaren(assistansberättigade) är det personen själv som berättar vad du ska göra”. Men informationen måste finnas där så att assistenten inte hela tiden behöver fundera över om det är rätt eller fel att göra som uppdragsgivaren säger.
Om uppdragsgivaren inte själv kan tala om för assistenten vad den ska göra är det däremot viktigt med en skriftlig arbetsbeskrivning, anser Anna Barsk Holmbom.
– Den behöver inte vara detaljerad men assistenten bör veta vilka mål de ska arbeta för att uppnå och när de ska anmäla avvikelser, många saknar den tryggheten.
Finns det en risk att arbetsbeskrivningar rutar in assistansberättigades liv?
– Ja, det kan naturligtvis finnas en sådan risk om den som gör arbetsbeskrivningen inte är kunnig.
Svårt säga vad som är rimligt
Anna Barsk Holmbom håller med Eva Schömer om att alla arbetsuppgifter som riskbedömts och som inte är olagliga kan vara aktuella. Men riskbedömningen och vad som är rimligt att assistenten gör kan vara knivig menar hon.
– Om jag hade fått frågan om det är ok att den assistansberättigade bjuder sin familj på middag, städar efteråt och sen lägger tvätt i maskinen så hade jag sagt ja utan att tveka. Men om det inte är den assistansberättigade som styr, och om den assistansberättigade, samtidigt som det ska lagas middag, städas och hängas tvätt i källaren, inte kan lämnas ensam, och om assistenten upplever att den inte hinner med alla uppgifter blir det svårare. Då måste arbetsgivaren föra ett samtal med arbetsledaren om vad assistentens uppdrag ska vara och vilka uppgifter som ska prioriteras om assistenten inte hinner göra allting.
Även assistansberättigade ska kunna ge och ta i en familj
Eva Schömer menar att det är ett problem att assistenter ibland gör uppgifter som egentligen ligger på andra familjemedlemmar och att risken finns att de betraktas som en hemhjälp istället för en arbetstagare.
Hur ser du på detta?
– Den här synpunkten dyker upp lite nu och då. För mig är det viktigt att den assistansberättigade har möjlighet att ”leva som andra”. Och i det ingår att vara en del av en familj som både kan ge och ta av andra familjemedlemmar. I mina samtal med familjer stöter jag ofta på föräldrar som inte vill att assistenterna ska göra mer än att assistera deras barn. Men det innebär samtidigt att deras barn nekas att bli en aktiv del i familjen. De borde ges samma möjligheter som andra barn att t ex kunna städa köket eller ta två matlagningsdagar i veckan, naturligtvis beroende på ålder och vilka övriga arbetsuppgifter assistenten förväntas göra, säger Anna Barsk Holmbom.