Erfarenhet och envishet gör resan bra

av Jessica Smaaland

TEMA - Assistansanvändares egna erfarenheter

Assistansanvändare berättar om sina egna erfarenheter av assistansanordnare, arbetsledning av assistenter med mera.

Det är alltid en speciell situation att resa med personliga assistenter. Dels arbetar ofta assistenterna mer intensivt under en resa då det oftast inte är möjligt att ta med hela sin arbetsgrupp. Dels är stället man bor på sällan anpassat på det sätt man har hemma. Detta gör att det inte går att räkna med att det kommer att fungera lika smidigt som på hemmaplan. Därmed inte sagt att man som funktionshindrad ska undvika att resa. Mitt motto är att allt är möjligt, med envishet och tålamod. Dessutom är resor väldigt lärorika, man lär sig saker för varje gång och det blir lättare och smidigare för varje resa man gör.

Under 2006 och 2007 gjorde jag omkring tio resor, både korta och långa och såväl inom Sverige som utomlands. I början av 2006 var jag iväg tre veckor till Tenerife, och i slutet av 2007 åkte jag tillbaka dit under fyra veckor. Ur ett assistansmässigt perspektiv kan jag säga att resorna var som natt och dag, just för att jag använde min erfarenhet från alla resor under dessa två år.

Första resan till Tenerife

När jag fick för mig att åka till Tenerife första gången var det mer eller mindre en impuls. Jag var trött på Sverige, och jag bokade in resan 1,5 månad innan avresedatum. Jag hade då egentligen lite strul i min assistansgrupp och gick runt på fem assistenter på schema. Inhoppare hade jag inga. Detta var för lite för mig med assistans dygnet runt, men så var det. På resan fick jag med tre stycken, vilket jag trodde var lagom. Inte heller trodde de assistenter att det skulle bli problem. Resan blev dock en aning konfliktfylld.

För det första fanns det ingen möjlighet för assistenterna att vara lediga inför och efter resan, eftersom jag hade så få i min assistansgrupp. De var helt enkelt utarbetade redan innan vi for iväg. Som tur är så är södra Tenerife väldigt anpassat, så det var rätt enkelt fysiskt för dem att arbeta. Problemen låg snarare på det psykosociala planet.

Till att börja med fick mina assistenter hemlängtan. Tre veckor är en ganska lång tid att vara hemifrån om man inte är van, kanske särskilt om man ska arbeta. Sedan bodde jag och assistenterna vägg i vägg med varandra. Det gjorde att vi inte kunde undvika varandra när de skulle vara lediga, och vi blev ordentligt trötta på varandra. Jag hade inte heller reflekterat över att mina assistenter inte alls var vana att hela tiden ha en mer eller mindre främmande person runt sig. Att tränga in dem i ett och samma hotellrum var ganska dumt så här i efterhand, speciellt med tanke att de hade rätt olika personligheter.

Alla hade dessutom lite olika förväntningar på resan, vilket gjorde att det blev en del krockar och missförstånd. Det blev inte bättre att en av assistenterna var gravid, vilket medförde en hel del oförklarliga känslokast från hennes sida.

Andra resan till Tenerife

Inte heller andra resan var utan problem, men här låg problemen på ett annat plan. Jag skulle nu iväg fyra veckor på rehabilitering på Vintersol. Resan hade blivit uppskjuten ett halvår på grund av sjukdom i familjen, och jag vägrade därför att bli stoppad denna gång. Det var dock nära att den inte blev av den gången heller, eftersom jag hade svårt att få med tillräckligt med assistenter.

Vis av erfarenheten från den tidigare resan till Tenerife kom jag nämligen fram till att två veckors tjänsteresa var mer rimligt att kräva av mina assistenter. Att enbart ha med två åt gången kändes ohållbart, skulle någon bli hastigt sjuk skulle den andra behöva jobba extremt mycket. Dessutom skulle arbetstidslagen bli svår att hålla.

Det blev så att tre stycken reste ner de första två veckorna, och därefter byttes av med tre nya. Det behövdes alltså totalt sex assistenter. Jag hade under de två åren utökad min assistansgrupp med ett flertal personer. Det fanns därför egentligen tillräckligt med folk, i teorin. Men, assistenter har självklart också ett privatliv. Två av dåvarande schemalagda assistenter var småbarnsmammor, med ett trassligt förhållande till barnens fäder. De hade ingen möjlighet att följa med. Flera av mina assistenter studerar även på högskolan. Ett par av de schemalagda kunde av den anledningen inte följa med. Jag fick därför fråga alla mina inhoppare. Tillslut fick jag ihop fyra stycken. Det fattades dock två, vad göra?

Jag berättade om mina problem för vänner och bekanta. De började kolla runt bland sina egna assistenter och andra personer de kände. Jag hade tur, en av mina vänner skulle själv resa bort under samma period, och en av hennes assistenter skulle då vara tillfälligt arbetslös. Det intressanta i sammanhanget var att de bodde i Sundsvall, och att assistera mig utan introduktion är en närmast en omöjlighet. En månad innan avresedatum kom därför denna assistent ner och bodde hos mig i ett par dagar. Som tur var lärde hon sig snabbt och vi kom bra överens.

Det fattades dock fortfarande en. Jag hade flera på gång, men av olika anledningar fungerade det inte. Jag vägrade fortfarande att ge upp. Tre veckor innan avresa fick jag napp hos en tidigare anställd av assistansbolaget. Min resa var säkrad, mycket på grund av min envishet. Hela den här historien har gjort mig mer övertygad att allt går att lösa, med lite is i magen.

Eftersom jag vet att jag måste sova ordentligt för att fungera delade jag upp passen i ett dagpass och ett nattpass. De som hade arbetat hos mig jobbade mest nätter, de nya fick enbart dagar. Det blev mer lyckat än vad jag trodde. Där kändes inte assistentbytet av på samma sätt som här hemma. Och alla höll sig relativt pigga under hela tiden. Jag kommer därför göra på liknande sätt nästa gång.

Jag bokade även in assistenterna på ett lägenhetshotell en bit ifrån Vintersol. Detta hotell var det billigaste jag kunde hitta, cirka 12 000 för en trerummare med kokvrå. Eftersom det fanns flera rum behövde assistenterna inte tassa på tå för varandra. Framförallt kom vi ifrån varandra när de var lediga och det blev en tydligare gräns mellan arbete och fritid, mer som hemma.

För att undvika missförstånd och konflikter hade jag även iför resan skrivit ett utförligt reseavtal (PDF, 53 KB; Word, 47 KB). I detta stod schema, traktamente och förhållningssätt. Jag reglerade även att assistenterna kunde bli ersättningsskyldiga om dem medvetet gjorde något som hindrade resans utförande. Det kan tyckas hårt och onödigt, men jag har hört talas om personer vars assistenter hastigt slutat mindre än en vecka innan en planerad resa, och det är bättre att mota Olle i grind.

Allt detta gjorde att mycket av de problem som uppkom på första resan inte förkom på den andra. Jag säger inte att detta är en lösning för alla, och att man måste göra på detta sätt, men däremot anser jag att alla ska använda sina erfarenheter och kontakter. Då kommer man långt och det kan bara bli bättre.

Jessica Smaaland, 2008-02
jessma1979@gmail.com

Skicka sidan till: