Krönika

Thomas Juneborg

Ekonomisk kris, neddragningar av assistans och fuskdebatt

Thomas Juneborg
Thomas Juneborg är assistansanvändare,
talesperson för VIMPA, Vi med personlig
assistans i Jönköpings län samt
talesperson för STIL i Jönköping.

I stort sett under hela assistansreformens existens har den hotats eller drabbats av stora försämringar i samband med ekonomiska kriser och/eller oväntade utgifter för staten. Parallellt med ekonomiska kriser eller oväntade utgifter och försämringar följer alltid en intensiv fuskdebatt. Att ”slöseriombudsmannen” ger sig in i debatten är inte överraskande.

Martin Klepke, politisk redaktör på Tidningen Arbetet skrev för någon vecka sedan följande i en ledare:

Politiska angrepp har i vågor sköljt över LSS av politiker som velat sänka kostnaderna utan att vilja se att det är en rättighetslag

Martin Klepke har helt rätt. Nedmonteringen av assistansreformen följer inte en "linjär trend". Alla stora försämringar eller förslag på försämringar sedan reformen trädde i kraft 1994 sker "ryckvis" eller i vågor som Martin Klepke benämner dem och sammanfaller alltid med att staten har dålig ekonomi eller får oväntade utgifter. Sambanden är tydliga:

  • LSS infördes under en djup lågkonjunktur, när Socialdemokraterna återfick regeringsmakten 1994 skulle statens finanser "saneras". I klartext innebär det – statens utgifter ska sänkas. Det dröjde bara något år innan Assistansutredningen 1995 presenterade förslag på försämringar som - om de genomförts i praktiken punkterat den unga frihetsreformen.
  • 2008 drabbades världen av en global kris för banksektorn som i sin tur utlöste en djup lågkonjunktur. I Sverige liksom övriga världen sjönk skatteintäkterna snabbt. Mycket "lägligt" kom så 2009 den första och viktigaste domen från Regeringsrätten (numer benämnd Högsta Förvaltningsdomstolen) som inskränkte den generella definitionen av grundläggande behov.
  • 2015 fick staten stora oväntade utgifter när Sverige blev fristad för ett stort antal flyktingar från krigen i Syrien och Irak. På hösten samma år kom det ökända regleringsbrevet med förödande konsekvenser som vi alla känner till.
  • När pandemin med full kraft drog in över Sverige för ett år sedan dröjde det bara några veckor innan kommunernas intresseorganisation SKR gjorde en hemställan (begäran) till regeringen med önskan att stora ändringar i LSS som kraftigt ändrat maktbalansen till kommunernas fördel. Regeringen sa nej, två gånger. Visserligen skulle ändringarna bara vara tillfälliga men historien avskräcker. Tillfälliga ändringar blir ofta permanenta.

Nu är det 2021 och världen är fortfarande hårt drabbade av pandemin. Pandemin har på olika sätt medfört mycket stora kostnader för både staten, regionerna och kommunerna. Med erfarenheter från tidigare kriser -Vilka försämringar blir det nu? Det går redan nu att åtminstone se klara tendenser. En av dem är att allt fler förlorar assistans beviljad av hemkommunen, en annan är, i många Regioner allt mer avgifter på hjälpmedel och allt hårdare jakt på personer som har sjuk eller aktivitetsersättning.

Vid kriser och försämringar följer alltid en intensiv fuskdebatt. Det är lätt att se ett tydligt samband mellan ekonomisk kris eller oväntade utgifter, försämringar och fuskdebatt.

De första rapporterna om missbruk med assistansersättning som rapporterades i riksmedia där verksamheten blev ifrågasatt som jag minns var någon gång 2005-2006. Då handlade det om att en stor assistansanordnare där deras assistansanvändare använde assistansersättningen till en mängd olika saker som ersättningen inte var avsedd för - inköp av lyxmöbler, extremt dyra datorer, hemmabioanläggningar med mera.

De första rapporterna om rena bedrägerier i medier och arga ledarartiklar kom några år senare och sedan har det "rullat på". Det har emellertid även publicerats en del ledarartiklar som försvarar assistansen och är starkt kritiska till alla försämringar. "Kostnadsdebatten" tog fart ungefär samtidigt som de första bedrägerierna uppdagades. Viktigt att notera är att detta i stort sett sammanfaller med den stora finanskrisen och den första och viktigaste domen om grundläggande behov (målnummer 5321-07) i det som då hette Regeringsrätten.

Någon gång 2012-2013 började även alliansregeringen att tala om utbrett ”fusk och höga kostnader”. När vi tog emot många flyktingar från de oerhört blodiga krigen i Mellanöstern skruvade den nya S-MP regeringen upp kampanjen till obehagliga nivåer. Budskapet från finansdepartementet och senare även Socialdepartementet var tydligt – personlig assistans kostade för mycket och var en prioriterad budgetpost för att spara pengar när staten fick stora oväntade utgifter i samband med flykting mottagandet. Efter Magdalena Anderssons utspel dröjde det bara några månader innan Försäkringskassan via det ökända regleringsbrevet för 2016 fick klara direktiv/order att minska kostnaden/utgifterna för personlig assistans.

Nu går vintern 2020/21 mot sitt slut. Staten, regionerna och kommunernas stora extra kostnader har i huvudsak finansierats med lån som så småningom måste betalas tillbaka. Med tanke på vad som skett vid tidigare kriser är det inte någon överraskning för mig att fuskdebatten tagit ny fart och att Skattebetalarnas förening ihop med ”Slöseriombudsmannen” anordnar omröstningar om ”statligt slöseri” där personlig assistans befinner sig högt upp.

Sambandet mellan ekonomisk kris/ besparingar/försämringar, intensivt fokus på fusk och "kostnaden" för ett självständigt/självbestämt liv och fusk i assistansbranschen är som jag beskrivit ovan mycket tydligt. Varför är det så?

Enkelt uttryckt är vi en grupp med låg samhällsstatus, små resurser och därmed ”lätta att ge sig på” när statens och kommunernas ekonomi blir ansträngd. Av samma anledning jagas även personer som är beviljade sjuk eller aktivitetsersättning. Dessutom finns det starka krafter som av olika anledningar ogillar hela idén med personlig assistans.

Kritiker skulle säkert invända att jag har fel, att den verkliga orsaken till fuskdebatten är att assistansen, till skillnad från t.ex. VAB, ROT och RUT mm handlar om mycket större summor för varje person. Det är sant att fusk eller kriminalitet för enskilda personer i den personliga assistansen kan stiga till mångmiljonbelopp, det kan aldrig fusk med bland annat VAB, ROT och RUT göra.

Men mot detta invänder jag att ingen regering eller journalist på ledarredaktionerna hade talat om skenande fusk” och ”okontrollerad kostnadsökning” i den utsträckning vi ser om vi ansetts vara en viktig väljargrupp med stora resurser bakom oss. Ingen politiker med regeringsambitioner eller allierad ledare skribent skulle våga göra sig ovän med barnfamiljer för att det fuskas med t.ex. VAB. När det gäller assistansreformen visar historien att den är mycket sårbar och snabbt utsätts för hård kritik när oegentligheter eller t.om grov kriminalitet avslöjas. Åtminstone med facit i hand har funktionsrättsrörelsen genom åren kraftigt underskattat fusket och den rena kriminaliteten som ”drivmedel” för de krafter som av olika anledningar är motståndare till hela idén med personlig assistans.

Kriminalitet och fusk som bevisligen finns ska självklart bekämpas men får aldrig användas som ursäkt för att montera ner vår rätt till ett självständigt/självbestämt liv eller utpeka oss som systematiska bedragare. Jag avslutar med att igen citera Martin Klepke:

Lagens syfte är att personer med omfattande och varaktiga funktionshinder ska kunna leva sina liv som alla andra. Det är en högst legitim begäran i ett civiliserat samhälle.


Thomas Juneborg 2021-02-24

Skicka sidan till: