Ida Norberg, PhD, Social & Political Sciences – ”De allt hårdare bedömningarna kan liknas vid byråkratiskt våld”
Ett typiskt svenskt sätt att göra åtstramningar är att politikerna säger att välfärden ska värnas och att alla som behöver stöd ska få det, samtidigt som de skickar motsatta signaler till myndigheterna. Det säger Ida Norberg som studerat åtstramningar i bland annat personlig assistans.
Ida Norberg är uppväxt i Sverige men idag verksam vid University of Glasgow i Skottland. I avhandlingen Life in the hands of welfare bureaucracy, the impact of austerity on disabled people in Sweden studerade hon hur politiska åtstramningar i Sverige påverkat personer med normbrytande funktionalitet.
– Jag ville förstå hur åtstramningar i välfärdsstaten påverkar personer med normbrytande funktionalitet och vilka konsekvenser detta fått. Jag har alltid varit intresserad av frågorna, såg förändringarna som skedde och fick medel från ESRC (Economic and Social Research Council) att göra avhandlingen.
Ett byråkratiskt våld
I Ida Norbergs avhandling sägs det att förändringen av rättspraxis och de allt hårdare bedömningarna inneburit ett byråkratiskt våld mot assistansanvändare, där man inte kunnat känna sig säker på att få behålla sin assistans.
Vad menar du med byråkratiskt våld?
– De jag intervjuade beskrev välfärdssystemet som ett våld där de stångade sig blodiga, fick kämpa, bråka för att få stöd, säger Ida Norberg.
Det är inte ett våld där någon blir slagen utan ett strukturellt våld där ett byråkratiskt system ifrågasätter ens rätt att ta sig ur sängen, fortsätter Ida Norberg.
– Personer kan ha haft ett stöd i tio - femton år och inrättat livet efter det. När det tas bort, trots att behovet är oförändrat, blir det en katastrof, vad är det om inte våldsamt. Det har skett inom personlig assistans och även inom andra stödinsatser riktade mot personer med normbrytande funktionalitet.
Uppdelning av grundläggande behov leder till kränkningar
Ida Norberg anser att förändringen med uppdelning av de grundläggande behoven i integritetskänsliga delar, lett till stora kränkningar av integriteten.
– För att få assistans för att tex gå på toa måste du gå in i extremt mycket detaljer om exakt vad du behöver hjälp med och berätta det för främlingar. I kommunerna omprövas dessutom besluten varje år. Då det är svårt att få personlig assistans kan man hamna i en situation där man måste tvingas vara tacksam och istället står ut med bristfälligt stöd för att inte riskera något. Här har tex Christine Bylund i avhandlingen Anakrona livsvillkor beskrivit hur nedskärningspolitiken påverkar hur människor planerar sina liv.
Typiskt svenskt sätt att skära ner
Ida Norberg talar om ett typiskt svenskt sätt att skära där politiker säger att de värnar välfärden och säger att alla ska få det stöd de har rätt till men samtidigt skickar motsatta signaler in till myndigheterna.
– I personlig assistans har olika domstolsbeslut och Försäkringskassans tolkning av dessa gett en förändrad rättspraxis. Försäkringskassan skapade en praxis 2007 för grundläggande behov som fastställdes i Regeringsrätten 2009. På det viset gjordes ändringar bakvägen utan att ändra i lagen.
Politiska signaler
Parallellt med detta har regeringar skickat politiska signaler till Försäkringskassan, mest känt är regleringsbrevet för 2016 där Försäkringskassan fick i uppdrag att bryta utvecklingen av det ökande antalet assistanstimmar.
– Politiker säger inte att de vill skära ner på välfärden utan tvärtom att man vill skydda välfärden samtidigt som man accepterar åtstramningarna, säger Ida Norberg.
Lyssnar man in varandra?
LSS-kommittén fick 2006 i uppdrag att hitta kostnadsdämpande åtgärder, året därpå började Försäkringskassan dela upp grundläggande behov i integritetsnära delar.
Lyssnade man in varandra där?
– Om man vill ha lite roligt en eftermiddag kan man titta i budgetar i den här perioden, där det står att efter vissa förändringar har det blivit mindre ansökningar. Ingen sade ”vi vill göra det svårare att få personlig assistans” utan man talade istället om att ”fusket hotar välfärden” och ”kostnadsdämpande åtgärder”.
Kan det vara så att politikerna vill sänka kostnader i tex personlig assistans men inte vill säga det rakt ut…
– Jag vet inte, man kanske vill låta statsmannamässig och ta ansvar för ekonomin och tror att detta är att sätt att framstå på det sättet.
Är det en konflikträdsla hos politikerna?
– Svårt att säga, men man kan fortsätta köra sina politiska narrativ.
Kanske är politikerna övertygade att det är extremt mycket fusk…
– Det är också svårt att veta, men de kan inte vara extremt insatta i allting, utan är också beroende av rapporter från sakkunniga och tjänstemän.
Måste ses i större sammanhang
För att förstå hur rättspraxis för bedömningar i personlig assistans förändrades kraftigt behöver man se allt i ett större sammanhang, säger Ida Norberg som menar att nyliberala tankar kom in med stor kraft med den borgerliga regeringen som tillträdde 2006.
– Jag ser hur man agerade mot sjukpenningen 2006 för att minska sjuktalen, och bedömde arbetsförmåga på nya sätt. Det fanns samtidigt en oro för att det fanns de som inte borde ha assistans, olika fuskfall cirkulerade i media. Utöver detta fanns en oro för kostnaderna, en oro som funnits med varierande styrka ända sedan 1994.
Det fanns ett större försök stoppa kostnaderna med Assistansutredningen 1995 sedan var det relativt lugnt fram till 2007, säger Ida Norberg.
– Kostnadsdebatten finns alltid i bakgrunden, jag gjorde avhandlingen 2015 samtidigt som flyktingkrisen, då sade finansminister Magdalena Andersson att man måste spara på assistans- och sjukersättning, och då fanns en oro om LSS ens skulle överleva.
Ett demokratiproblem
Ida Norberg anser att det är ett demokratiproblem när åtstramningarna gjorts vid sidan av en politisk demokratisk process med lagändringar. Det framställs istället som en teknokratisk process, där man finjusterar maskineriet.
– Men i verkligheten blir utfallen katastrofala, och man hamnar i situationer där tex stöd för andning inte längre sågs som ett grundläggande behov. Försäkringskassan följer direktiv från regeringen och regeringen säger att de följer vad kassan säger, det finns en relation där båda säger att den andra är ansvarig, ingen tar ansvar.
Kan ses som investering eller kostnad
En utgift som assistansersättning kan ses som en investering eller en kostnad, här har ordvalet stor betydelse, säger Ida Norberg.
– Om en utgift ger en avkastning är det en investering som föräldraförsäkring eller utbildning, då har man en positiv inställning. Om det är en kostnad då anser man att man får inget eller lite tillbaka. Nyliberaler tycker om att likna statens utgifter vid en restaurangräkning, och att man behöver minska kostnaden på samma sätt. Har man inte råd att äta entrecote ska man inte göra det, men detta är så klart inte hur en regeringsbudget fungerar eller hur välfärdens finanser fungerar.
Förhoppningsvis en förbättring
Vid nyåret kom lagändringar med stärkt assistans framför allt för barn. Ida Norberg säger att det förhoppningsvis är början på en mer positiv inställning.
– Jag vill dock vänta med att vara för optimistisk tills det finns bevis. Oftast är det lättare att investera mer i barn för att man anser att det lönar sig bättre att satsa resurser på dem, men den investeringsglädjen räcker sällan till människor som är äldre. Så det är för tidigt att säga att man slutat göra åtstramningar.
Stoppa uppdelning av grundläggande behov
För att förbättra systemet med personlig assistans i Sverige behöver man sluta med åtstramningar och en fuskdiskussion driven av moralpanik, säger Ida Norberg. Om alla grundläggande behov skulle räknas i sin helhet skulle man kunna minska risken för att kränkningar med minuträkning och detaljerade frågor.
– Då skulle man kunna få mer värdighet. Det talas inte tillräckligt om hur man undviker att kränka människor. Sett i ett livsperspektiv får vi alla någon gång en normbrytande funktionalitet, någon får den vid födseln, en vid 14, en vid 65, en vid 92. Den här funktionsfullkomligheten som råder i samhället är en konstruktion och ett ideal som ingen till slut passar in i. '
Medborgarskap som gräns vore förödande
Den nuvarande M-KD-L-regeringen med stöd av SD vill i överenskommelsen i Tidöavtalet utreda om svenskt medborgarskap ska vara ett villkor för att kunna söka assistansersättning. Det riskerar att vara förödande, rasistiskt och ett uppdelande i vi och dem, säger Ida Norberg.
– Jag har studerat klasskillnader och nedskärningar men medborgarskap riskerar att ge en rasifierad uppdelning av vilka som förtjänar stöd. En uppdelning i vilka vi ska ta hand om och vilka vi ska skita i på ren svenska. Det är inga trevliga vindar som blåser, säger Ida Norberg.