Lise Lidbäck, Neuroförbundet – ”Kvalitet och träffsäkra insatser är dimridåer som döljer nedskärningar”
Lise Lidbäck Foto: Håkan Sjunnesson
Att egenvård inte räknas som grundläggande behov gör nu att fler förlorar sin assistansersättning. Regeringen måste nu agera mot domarna och ändra regleringsbrevet till Försäkringskassan, säger Lise Lidbäck.
Till och med november 2016 har antalet som hamnar under 20–timmarsgränsen vid omprövning åter börjat öka enligt senaste statistiken från Försäkringskassan. Lise Lidbäck, ordförande för Neuroförbundet, märker en ökad rädsla och osäkerhet
– Jag kommer i kontakt med många som uppger att de är rädda för att förlora sin assistans eller att de redan gjort det. Deras funktionsnedsättning kan vara oförändrad eller till och med sämre men domstolspraxis gör att de trots detta kan förlora sin assistans.
Egenvård en dramatisk förändring
Den senaste tiden har många fått indragen assistans eftersom egenvård inte längre räknas som grundläggande behov. Detta sker efter att Försäkringskassan våren 2016 började tillämpa en dom från 2012 i Högsta Förvaltningsdomstolen. Till egenvård räknas tex sondmatning och hjälp med teknisk utrustning för andning. Detta berör tex personer med muskelsjukdomar som behöver andningshjälp via en tracheostomi.
– Det räknas inte som grundläggande behov längre utan ska föras över till sjukvården. Det innebär en oerhörd otrygghet.
Vad händer om de förlorar sin assistansersättning?
– Jag vet inte om att det hänt ännu, men vi har medlemmar som hamnar på andningskliniken, eftersom de är för gamla för att få assistans. De kan inte komma hem utan får bo kvar på sjukhuset, hemsjukvården kan inte vara på plats hela tiden. Detta riskerar nu att hända personer som förlorar sin assistans.
Ingen regering har agerat mot domarna
Egenvård är den senaste av tre domar som kraftigt påverkat bedömningarna. 2015 kom en dom sade att det femte grundläggande behovet bara ska beviljas vid psykisk funktionsnedsättning. 2009 kom en dom som sade att enbart integritetsnära delar av grundläggande behov ska vara grund för att få assistansersättning. Domen 2009 var startskottet, säger Lise Lidbäck.
– Om du kunde föra maten till munnen så fick du helt plötsligt ingen tid alls för mat och måltider. Det är barockt att det är integritetskänsligt att bli matad men inte att någon lagar mat i ditt kök eller skär upp din mat på tallriken.
Det var ju kassan som började med detta 2007, gjordes inte detta för att flytta gränsen i vad Försäkringskassan och kommunen är ansvariga för?
– Jo det har övervältrats mycket assistans till kommunerna. De har i sin tur flyttat gränsen så att fler hamnat under Socialtjänstlagen och fått hemtjänstinsatser. Plötsligt har personer gått från allt till ingenting och värmda mikrolådor. Samtidigt har ingen regering agerat mot domarnas effekter sedan detta började 2009.
Tror du regeringen tycker att det varit bra att kostnaderna minskats?
– Det är aldrig någon som sagt det och det vågar ingen göra. Men det har funnits en tydlig vilja att inte vidta åtgärder.
Kvalitet och träffsäkra insatser dimridåer
Ett ställe där regeringen varit tydlig är enligt Lise Lidbäck i direktiven i LSS-utredningen där det talas om omfattande besparingar. Alla reformer av andra LSS–insatser ska bekostas av besparingar inom personlig assistans. Det ska dessutom sparas på assistansersättningen av statsfinansiella skäl.
– Samtidigt står det i direktiven att man ska värna kvalitet, ha träffsäkra insatser och helhetssyn. Det är omöjligt med de direktiven. Ord som kvalitet och träffsäkerhet är troligen inte vad de utger sig för att vara, utan bara dimridåer som ska dölja nedskärningar.
Ökat timantal har naturliga förklaringar
I regleringsbrevet inför 2016 uppmanas Försäkringskassan att "bryta utvecklingen av antalet assistanstimmar". Lise Lidbäck tolkar det som att timmarna ska ner med tanke på att personer får allt större behov. Samtidigt anser hon att det ökade antalet assistanstimmar har naturliga förklaringar.
– Det beror på att många lever längre, får bättre vård och att för tidigt födda barn överlever oftare. Forskningen kommer helt sannolikt att fortsätta göra framsteg, att då sätta ett tak för antalet assistanstimmar är mycket märkligt. Idag kanske vi tvärtom börjar närma oss vad som är den egentliga nivån för behoven jämfört med 1994. Om man verkligen ska ”leva som andra” så ligger vi kanske nära målet nu.
Vem avgör behovens storlek?
Åsa Regnér skrev nyligen på DN–debatt att regeringen ska omformulera regleringsbrevet inför 2017. Det har av vissa tolkats som att regeringen nu backar. Lise Lidbäck säger att det vore bra om det blev en förändring man att hon är skeptisk.
– Visst är det bra om man verkligen kommer att ändra regleringsbrevet men hittills har regeringen tydligt satt ner foten, den här reformen får inte kosta mer och då måste man skära ner. Samtidigt använder Åsa Regnér luddiga begrepp när hon säger att ”de som behöver stöd ska få det”.
Hur ser du på det uttrycket?
– Det beror ju på vem som definierar behovet. När jag tidigare hade hemtjänst ansåg de att jag hade behov av två duschar i veckan medan jag ansåg att jag hade behov av sju. Vems syn på behovet räknas?
Kamp om allmänhetens syn på assistans
Kritiken mot ökade kostnader började redan något år efter att LSS kom 1994, vilket ledde till att de grundläggande behoven infördes 1996. Det har blåst runt den här reformen ända sedan dess, säger Lise Lidbäck som anser att det inte bara handlar om kostnader.
– Det är lätt att bara se regering och myndigheter som en fara för den här reformen. Men detta handlar också om människors syn på sina medmänniskor, om vanliga människor som tycker att detta inte ska få kosta.
Statsvetaren Niklas Altermark säger att regeringen varit delaktig i att skapa bilden av att assistans domineras av fusk och vinsthungriga assistansanordnare och att det utifrån detta nu görs generella nedskärningar. Även Lise Lidbäck anser att regeringen de senaste åren framställt assistansreformen som en fuskreform.
– Man antyder ”svensson dina skattepengar går till något de inte är avsedda för”. Men självklart förnekar man det, vi bor ju i Sverige har ratificerat FN–konventionen, alla ska få det de behöver osv osv.. Inte går man ut och erkänner att den här reformen gått för långt och att man borde backa tillbaka till serviceboende, eller kanske som Gunnar Wetterberg uttryckte det ”goda institutioner”.
Varför ser man bara till statens kostnad?
Det är fel att bara se kostnaden på 30 miljarder för assistansersättningen säger Lise Lidbäck. Vi måste ta hänsyn till andra samhällsekonomiska aspekter menar hon.
– Reformen ger jobb till uppåt 100 000 personer. Vad kostar det inte att låta anhöriga sluta arbeta eller att den som förlorar sin assistans inte kan fortsätta arbeta. Dessutom går över hälften av assistansersättningen tillbaka direkt till statskassan när löner betalas ut. Jag har inte sett någon utredning som tagit upp allt detta sedan Socialstyrelsens rapport Personlig assistans ur ett samhällsekonomiskt perspektiv från 2008. Den står för en syn på assistans som försvann runt den tiden.
Hur kommer det sig att det var en så drastisk omsvängning runt 2008?
– Omsvängningen handlade om pengar. Ni får kosta till en viss gräns, och nu blev det för mycket. Men varför skulle detta vara statiskt när inget annat i samhället är det.
Vilka krafter ligger bakom detta?
– Framför allt finansdepartementet. Det visade sig när regeringen tillsammans med Moderaterna röstade ner de andra partierna i Socialutskottet nyligen. S och M befinner sig i den situationen att de turas om att ha ansvar för finansdepartementet och måste ta ”ansvar”, säger Lise Lidbäck.